2013-06-29: Övernattspår

Ja, då var det dags att gå gårdagens spår ikväll. Det hade regnat rejält hela natten och även under dagen ösregnade det i flera timmar och förhoppningen från min sida var inte den högsta att hundarna skulle lyckas. Fast klart, riktiga eftersöksekipage går två, tre dagar gamla spår oavsett vädret och fixar, så visst måste det gå! Klockan var typ 19:30 innan jag ens kom iväg, det tog allt en halvtimme innan vi var framme så klockan 20:00 och jag kunde gå ut och lägga ut grisfötterna. Ja, och då kom redan det första problemet: trots att jag hade snitslat så väl (tyckte jag igår) men jag hade visst glömt att jag skulle gå från andra hållet idag. Det resulterade i att jag inte såg alla snitslar trots allt, gick fel och kände plötsligen igen mig: attans jag går ju runt i spåret!! Det var ju inte bra alls att fiffla runt där hon, som inte är säker på spår än och gärna hittar på annat, skulle fixa att hålla ett dygns gammalt spår istället för att växla till mina färska spår istället. Men, nu var det inget att reta sig på utan hitta till spårslutet snabbast möjligt utan att tramsa runt ännu mer. Hittade till sist!

Sen fick lilla Sora komma ut och pröva först. Jag styrde mot spårbörjan, mindes exakt på vilken av de små träden spåret började, satte på sele på henne och uppmanade henne att hitta spåret. Det är ju trots allt sällan så att man i det rejäla livet exakt vet, vart ett spår man skulle gå, börjar. Lika bra, hon försöker och då ser jag även om hon visar intresse. Det var förresten mitt torrblod, blandat med vatten som jag hade lagt spåren med. Mycket riktigt hittade hon spåret och började gå åt rätt håll, fast gick bort sig efter några meter. Ok, visst, jag tog tillbaka henne och vi började om, där vid starten som hon redan hade hittat. Jag gav henne inte alltför lång lina nu till en början så jag kunde hålla i henne bättre och så att hon inte skulle få springa iväg som en tok på annat roligt istället. Hon var märkligt nog samarbetsvillig idag, följde med mig tillbaka, tog om och gick rätt. Hon gick rätt bra faktiskt en bra bit innan hon tyckte att nåt annat var nåt att lukta på. Jag lät henne vara, stod stilla, väntade. Det var bra, väldigt bra för efter några sekunder ute på vift fattade hon att det var inte det jag ville, hon kom tillbaka, tog spåret och vi fortsatte. Det syntes på henne att hon var på spåret igen, mycket, mycket bra och hon blev själv glad, hon kan flina, vet ni!  ;-)

När vi efter ca. en kilometer kom nära spårslutet såg jag på henne att hon gick och ringade och susade lite vilsen. Ja, klart, här hade klantiga matte gått runt och stökat till det! Dessvärre hade jag snitslat väldigt dåligt och visste inte själv längre, vart spåret egentligen gick. Men istället för att brusa upp själv (ja, jag kan vara rätt så ”kolerisk” ibland), höll jag mig lugn och väntade ut henne istället. Till sist såg det ut som om hon hade fått grepp om spårets väg igen och jag följde efter henne, ovetande. Efter några meter suckade jag glad, jag kände igen mig och visste: Hon hade gjort rätt och hittat! Lilla gull hunden blev mega glad framme vid grisfoten och min ficka tömdes på påsen med köttbullarna! Och ja: hon flinade igen, hela vägen tillbaka till bilen med grisefoten i käften.

Hoppsan, nu hade det dock blivit något sent! Tur var, så var jag förutseende och hade plockat med mig både pannlampor och sambon … som nu skulle få lämna bilen och ipaden för att gå med mig och hålla i GPS-en för att i värsta fall ha koll på om vi går på spåret eller helt fel. Fanns ju inga snitslar alls för Svante (eller mig bättre sagt). Vi tågade iväg, Svante glad skrikande innan han fick på sig selen, sen gick pansarmodus på inom honom och han började jobba. Det är faktiskt en helt underbar känsla att bara få följa efter sin hund, att veta att han vet vad han sysslar med och vara ovetande själv. Häftigt, faktiskt.

Klart jag mindes lite här och var att jag hade gått, medans jag vid några ställen tänkte att han nu hade tappat och gick fel. Som det är så många gånger var det ändå bäst att lita på hunden och följa efter, han hittade allt rätt ändå. Sen hade jag ju verkligen ingen aning om vart spåret nu verkligen hade legat, det hade inte bara regnat utan blåst en del med. Då flyttar spåret runt lite gran, ibland rätt så mycket faktiskt. Det märks ibland att den drogs bort med vinden, fram till någon kant eller en vägg av buskar för att stanna kvar där som en ”doft-tunnel”. Så, lita på hundnäsa var det bästa jag kunde göra.
Klart han hittade, klart han var mega glad och klart han fick sig en påse med köttbullar han med innan han bar hem foten till bilen, stolt, väldigt stolt, min enögda älskade kämpare!