2013-09-01: Min spårkung

Gick upp tidigt i morse för att hinna med och lägga spår som skulle kunna få ligga en längre stund. Spåret till Svante snitslade jag inte alls, jag litar på honom och han brukar gå som tåget så det känns onödigt att snitsla. I värsta fall har jag ju min Garmin till hands och kan i alla fall hjälpa att hitta rätt om han skulle gå fel. Överhuvudtaget går jag knappt ut till skogen mer utan GPS-en. Dels för att få veta hur mycket man har gått (och varje gång är jag besviken hur lite det är jämfört med hur mycket det kändes som..) och dels för att veta hur långt spåret som jag lägger är. Dessutom händer det ju lätt att jag inte håller hållet exakt och kommer för nära det redan lagda spåret. Därför kontrollerar jag med jämna avstånd hur jag har gått och vart jag är på väg. Nåväl. Svantes spår blev på 1,2km, väldigt blandad terräng. Självklart kollar jag än så länge att jag inte lägger spåret över värsta ris då han ser rätt dåligt på nära håll och jag är rädd att han springer i en pinne som sticker ut hans enda ögat och då är det kört. Nej, jag tar det lite försiktigt med honom. Men jag bakade in en del återvänder, en cirkel för att kolla om han hittar fortsättningen efter att han hade kommit runt i rondellen (he, he). Sen längs en stig och avhopp därifrån. Detta för att kolla så han är med på att spåret inte bara går rakt fram på vägen så han bara travar på.
Soras spår blev kort, 430m och mycket snitslar! Lilla madam är inte riktigt lika sugen på just denna form av arbete så jag måste veta att hon går rätt annars är det kört.
Efter 10 timmars liggtid gick vi ut, Sora först och hon gick som om hon verkligen inte alls var sugen. Glodde och kollade annat, frågade inte ens om vad det är jag vill utan hade glömt sin koncentration hemma i korgen. Klart vi tog oss fram till klöven men utan hjälp från min sida och utan hjälp av snitslarna för mig hade det inte blivit av, tror jag. Nej, denna lilla busunge får jag träna många korta spår med. Framför allt att ta upp, följer och klart. Men jag är säker på att hon kommer förstå så småningom. Minns att även Svante var seg ibland och jag litade inte fullt till det han gjorde fram tills han var 1.5 år kanske. Och Sora är en hel annan typ av hund i sitt sätt än han, så det får ta den tiden det behöver! Påletten kommer ramla ner, det är jag säker på.
Svante väntade förväntansfull i bilen och blev överlycklig över att få på sig selen. Mycket riktigt gick han utan som helst problem. Lite lustigt var det dock i cirkeln: efter första rundan ville han först fortsätta en runda men märkte att det ju redan var gått. Jag hade gjort avhopp av cirkeln med ca. 10m så han var verkligen tvungen att ringa för att hitta. Det gjorde han till sist och vi fortsatte. Återvändor blev inga problem, även med avhoppen, han var så glad och blir så stolt varje gång han känner sig behövd och viktig! Min lilla bästa spårkung! Klart han bar hem klöven, lilla mops!