Ja, som redan berättat är älgklöven framme att jobba på heltid nu! Jag märker redan att det är verkligen en fördel att frysen är full: Vi måste träna med den, snart är den förstört och dålig, så passa på så länge det varar! Och det gjorde vi! Slutade jobba i tid, något som annars knappt är möjligt eller vi inte gör om vi inte har ”tvånget” att åka hem i tid då vi ju ska träna! Ner med älgklöven i ryggsäcken och iväg, hundarna anade gladeligen vad som var på gång.

Båda dagar drog vi tre släpspår till varje hund, det gick jättebra faktiskt. Två spåren som jag hade dragit fick sambon gå med Svante. Något som jag tror hjälper mig att få sambon vara med lite oftare, om även han får! He, he! Han var inte svårmutad i alla fall och begav sig ut på äventyret  utan att ha en susning om vart spåret gick. De spåren var på ca. 500m var så det var allt lite roligt att stå kvar med sur-Sora i kopplet och se de två försvinna i skogen. Fast jag var säker att de kom ut igen, Svante kan! Klart jag blev alltid lika lättad när jag väl hörde att de knakade runt i skogen på rätt spår! Roligt, roligt!!

Med Sora går jag själv så klart, då jag vet hur jag har gått så jag vet att hon går rätt. Konstigt nog, så gör hon det, lite osäker då och då, inte på själva spåret utan på koncentrationsförmågan och om det nu var det som hon skulle göra. Men hon gick fint de tre spåren vi la båda dagar, ca. 400m långa, med vinklar och bla, bla. Det är nog lätt!

Emellanåt och under förflyttningen tränas ”Bakom!”, ”Sitt!” och inkallning, det fungerar bra för det mesta. Svante vet ju vad det handlar om och gör inte mycket motstånd. Sora däremot tycker att hon hellre skulle få gå och springa som hon vill. Just momentet ”Bakom!” håller jag på att träna så gott som varje dag, det är väldigt nyttigt och mycket praktiskt, speciellt då det är svårt att gå fot, det riktiga fot med 100% uppmärksamhet på föraren när jag snubblar runt i skogen. Då fungerar det mycket bättre med bara bakom, så lullar hundarna vid sidan eller bakom mig. Som hjälp går jag med en stav ibland. Rätt pinsamt om vi träffar på någon, tycker jag ser ut som ett troll eller medeltids-kärring på väg att hämta ved och örter… ha, ha, men staven är praktiskt att peta på hundarna med om de nu vill tränga sig förbi mig och ja: Det händer!!!

Där kom den: grytpejlen Terrier-Finder! Efter det att jag många, många gånger hade tänkt, sagt, velat att kanske, kanske kunna börja släppa Svante i gryt har jag nu äntligen tagit mig i kragen och skaffat livförsäkringen för grytjakten: en grytpejl! Hade letat ett tag efter vilken sort man skulle köpa och fått fram att det bästa hade varit att beställa ena delen från England och den andra delen från Österike eller vad det nu var… oh, det lät krångligt och lite överdriven för någon så rädd och feg hundägare som jag som med all sannolikhet inte kommer bli den värsta grytjägaren. Så det fick bli Terrier-Findern som jag har hört en hel del om, mest positivt. Även Smålandsfredrik kör med den och det bådar ju gott. Beställde hem den via nätet och idag, två dagar senare har jag den i näven och blir smått roat av all ljud den kan framkalla! Herregud, rena rama tivoli som den tjatar! Vi har prövat några gånger att sambon gömmer halsbandet ute i trädgården och jag letar upp den. Det gick med blandande resultat. Gick jag ifrån, pep den högre, gick jag nära pep han som om jag skulle gå ifrån… hä?!?!? Klart, jag får lära mig saken men jag minns de gamla pejlen som jag fick uppleva som väldigt, väldigt vagt! Vi pejlade en drever som enligt pejlen med all tjöt och pep tydligt visade att vi skulle ha hunden rakt framför oss på ca 500m eller nåt. Vi väntade lite och höll på att pejla när en glad drever kom fram till oss: BAKIFRÅN! Så fel hade vi och jägaren jag följde med var en rutinerad sådan och hade använd pejlen i hela sitt jägarliv! Så jag får nog inte förvänta mig det värsta på lilla burken utan ha de mer som hjälp, ifall något skulle gå fel. Fast för att det skulle kunna hända, måste jag hitta räv i gryt först! Nä, ut och träna lite till med pipleksaken!!! 
PS: Hundarna blev helt tokiga!! De ville bara ha burken!!! ….

Tja, hundarna har tur: frysen är knäck full, jag får inte ens in en liten fågel mer och garanterat inte älgklöven. Vad ska jag göra då? Ha framme älgklöven i en påse hängandes i trädet framför huset, hoppas på att det inte blir plusgrader så klöven håller en vecka att släpas med.
Efter jobbet, på med pannlampan och ut. Det känns lite märkligt att koppla hundarna vid ett träd, inte ser de mer än med sina ögon och reflexhalsband. Älgklöven är snäll och följer fint med i skogen, ha, ha och ännu bättre går det sen med hundarna att spåra upp den igen. Svante är total förtjust i allt som har med spårning att göra, Sora ska ju lära sig och hon gör bra ifrån sig. 
Vid ett tillfälle hade jag gått fel, trodde jag kom fram på ett annat ställe (ja om natten är alla katter grå), så jag hade korsat mitt spår och cirklat runt några gånger innan jag till sist kom fram till hundarna igen som satt så fina och väntade på mig. För enklahetens skull och för att jag är lat, brukar jag dra släpspåren i ett ”U”, mer eller mindre, så jag kommer fram vid hundarna till sist och klöven ligger ibland inte mer än tjugo meter ifrån dem. De kanske vet det och tycker att det är så roligt att spåra ändå, jag vet inte, de spårar i alla fall så glada och funderar inte på att gena till klöven direkt, ha, ha.
Det krångliga spåret där jag hade korsat och snurrat till det var egentligen tänkt för Sora. Men med tanke på att det var bläcksvart och jag mycket osäker på vart och hur jag nu egentligen har gått, bestämde mig för att Svanti skulle få gå. Ja, tur jag har honom, han fixade det galant, gnydde lite då och då så älskar han att gå och spårar, sötaste sket-terrier. Då jag nu hade tagit Soras spår till honom, fick jag dra ett till så hon skulle få minst tre hon med. Ett enklare, kortare i ett område som jag var lite mera säker på! Det gick fint, fint!
Sambon var inte glad alls att jag kom hem så sent, men har man roligt så har man!
I brist på bilder här en bild med Sora och ”bockerackarn” som hon fick jaga i helgen.

Skam den som ger sig! La ett spår till lillan idag med, ett verkligen snör-rakt spår läng en åkerskant. Nu fick det går! När jag la spåret, hade jag svag medvind, perfekt! Tyvärr brusade vinden upp rejält under dagen och blåste dessvärre från helt fel håll när vi sedan, 6 timmar senare kom fram till spåret: rakt framifrån! Typiskt! Nu viste jag hur det skulle gå: lite zick-zack och näsan i vinden, exakt så blev det. Vinden hade dragit runt på spåret så hon gick upp till 20m vid sidan om ibland, näsan uppe, då alla doftämnen nog bara flög omkring henne som flygorna runt hästar på sommarbete. Men vi kom fram, jag behövde inte hjälpa till mer än en gång med att kalla på henne att jobba: ”Spår!”. Hon fick sig några köttbullar framme och lite bocke-bus, sen bar hon klöven tillbaka till bilen.
I bilen väntade min trogna Svante med förväntan, då jag hade plockat med mig älgbenet som vi skulle träna med. Jag tog några släpspår till honom, han bara älskade det! Även några ”Spår-Apport!” blev det av! Det är för sött att se hur lilla terriern bär på stora älgbenet så himla glad och arbetsvillig! 
Även lilla Sora fick sig två släpspår som jag gick i linan med henne, självklart, hon har ju ingen susning om apportering än! Just släpspår går kanonbra och hon förstår exakt vad jag vill. Klart, hon ser mig ju gå iväg med klöven och mitt spår samt älgens släp är monster doften för henne! Hur svårt kan det vara?! Inget alls.
Lägger hit en foto från gårdagen, då jag inte hann med att pilla fram telefonen idag. 

Nä nu fick det vara bra med att vara sjuk, upp och hoppa, lägga spår. Klart jag ska inte glömma lägga spår till Svante med, men just nu känns det som om jag måste få igång henne. Det har hittills gått med väldigt blandade resultat: allt från jättebra och med sänkt näsa till helt okoncentrerad och med en hel del hjälp från min sida. Det är klart, hon är inte ens året än, håller på och bli vuxen och har definitivt ADHD. Jag kan inte minnas att Svante var så springig och i luften hela tiden som hon är! Tur, hemma i huset lägger hon sig på en filt och tittar bara, så fort vi är ute springer hon högt och lågt och är överallt samtidigt. Då förstår jag rätt väl att hon inte kan gå ett spår som en lugn spårhund, koncentrationen finns inte och hon har inte förstod min önskan riktigt än heller. Exakt så blev det idag med. 
Spåret jag hade lagt var tänkt att det skulle gå rakt, bara rakt. Det som så ofta händer då hände, att jag stod framför något berg eller annat som gjorde att jag vid några tillfällen fick tvångs-bygga vinklar, det hela blev på 150m med ca. 100ml, vääääldigt tät alltså! Tycke, det här kan hon ju inte missa. 
Spåret fick ligga i ca. 5 timmar innan vi började. Det jag läser i mina böcker om att man ska sätta hunden, gå till ”skottsplatsen” och nyfiket undersöker den medans hunden då intresserad vad föraren gör kollar på. Ha, ha, det fungerar inte med henne. När jag pillar på uppsparket, tittar hon åt alla möjliga håll, ibland till mig men mest kollar hon om hon inte ser nåt annat, hels roligt att jaga på, känns det. Sen skriver böckerna att man ska ta hunden fram till platsen, visa spårstarten och hunden ska ”suga fast sig”, ja, så låter det. Tja, igen: ha, ha! Det gör hon inte heller, inte Svante för den delen. Nä, här börjas det med högt näsa! Håller jag kvar henne och pekar på uppsparket, tappar hon fokus och stretar åt alla håll. Exakt så gjorde Svante med och nu vet han vad han ska göra ändå, så det är bara att fortsätta med Sora!
Hon tog spårbörjan bra, trots att hon inte sög fast sig. Raksträckan gick bra. Under tiden håller jag än på att säga ”Spår!” då och då så hon vet att det hon håller på med ska kopplas med kommandot ”Spår!”. På det viset fick jag med henne igen några gånger faktiskt. Hon stod och tittade, alltid med ena framtassen lyft upp, jag sa ”Spår!” och hon ”koncentrerade” sig igen och gick vidare. Första vinkeln gick inte bra, hon klättrade upp för just detta berg som inte jag hade tänkt göra och vinklade ju just därför. 
Jag visslade in henne när linan var halvvägs slut, sa ”Spår!” och hjälpte henne på traven, sen gick det bra igen. Nästa vinkel samma sak, men jag lät henne gå lite fel, hon förstod allt att spåret var borta men hennes lilla söta hjärna kunde då inte koppla vidare att ”leta tillbaka och hitta igen!”. Nej, där stod hon och tittade ut, spåret var väck och tja, matte, ska jag göra annat nu då?
Visslade, pekade och ”Spår!”, fick uppmuntra henne några gånger och även bli lite mera bestämd en gång då hon drallade runt, sen förstod hon och följde spåret fint, fint till slutet! Fram med köttbullarna och rusa med bocken så var hon glad, väldigt glad!
Sambon hade gått bakom oss med Svante i kopplet, han spårade så fint sa han!   :-)

…ja, är det möjligt! Det känns som om jag fått hem resultatet från helgens älgjakt med fötterna i blöta skor: En fin stor förkylning. Halsen gör ont, ögonen känns som om de har övertryck och kroppen hänger inte med i rörelserna. Det började i tisdags men jag släpade mig till jobbet i alla fall. Dumt kanske, det finns ju risk att jag smittar mina arbetskollegor. Så idag, torsdag fick detvara nog, jag stannade i sängen när väckerklockan skällde 5:20, vände mig om och tyckte det var helt ok. Solen kom fram så småningom och hundarna, ja de vaknade de med. De märker inte direkt att jag inte är som jag skulle utan dagen ska allt fyllas med sysslor ändå. Tur jag har bockerackarn, en himla tur det! Hostande och med rinnande näsa stod jag då på gräsmattan och svängde i spöet. Bocken flydde och hundarna hade roligt! Självklart fick vi träna lite, sitt och ligg, fot, stanna och halt. Sen plockade jag fram dummysarna, gick och gömde de i buskarna bredvid gräsmattan och lät Svante plocka upp de igen. Lilla terriern älskar det verkligen! Med Sora tränade jag att öppna käften och ta apporteln inomhus, så hon orkar koncentrera sig. Nu håller hon rätt bra, tittar intresserad på mig och undrar varför hon ska hålla på med det. Ute skulle det nog inte gå lika bra ännu, då hon är så vinglig och okoncentrerad, måste titta på allt annat än mig. Godis fungerar inte heller ute, hon spårar och kollar vilt istället och har bara ”jaga!” i huvudet och då finns det inte plats till något sånt löjligt som godis. Svante däremot, lilla tjockis, han svarar kanon på just godis! Trodde aldrig att jag skulle börja med att ge de godis som belöning, men kände på mig att jag behövde prova lite andra sätt att träna dom och det fungerar bra! (inomhus med Sora, ha, ha).

Det var egentligen inte tanken att stanna kvar på festen så länge igår men vi kom inte hem förrän halv ett i alla fall. Upp tidigt och iväg till samlingen till älgjakten. Vi hade gått ihop med grannlagen för att försöka komma åt några kalvar som fanns kvar på licensen. Var och en satt på sin mark till att börja med och hundförarna gick över allt. Jag satt mig i en mellanskog där jag hade sett ko med kalv gå i flera gånger. Älghunden, en gråhund, gick igenom och det verkade helt tom idag. När vi egentligen hade gett upp så fick hon vind på älg, drog iväg och hämtade in en fin stor vuxen ko! Hunden jobbade på bra och jag hade nog kunnat smyga fram och hade säkert fått skottchans, men det var vuxen och tja, fick gå! Väldigt spännande att vara så pass nära ståndet!!
Tyvärr hade jag trampat ner i luriga vattenhål upp över knäna två gånger och stövlarna hade fyllts med vatten, stinkande vatten. Hade stod så här i tre timmar i pass, det som inte dödar en, gör en ju stark heter det! Dessutom kunde jag verkligen inte ropa på radion: ”Ähhh, tanten har gått ner i vatten…. ähhhh fötterna är blöta…  ähhhh jag vill gå hem…. (gråt, gråt, gråt)!!” Så jag frös rejält när vi samlades i köket på gården. Som tur var har jag alltid ett par strumpor extra med mig i ryggsäcken och fick två fina röda soppåsar att stoppa fötterna i så det var inga problem att dra på mig stövlarna sen. Fötterna var torra och stövlarna värmde ändå! Perfekt! 
De andra hade fått upp ko med två kalvar som hade gått över i en annan såt som vi nu skulle jaga på. Tyvärr såg vi redan på väg ut till våra pass att det fanns spår efter just tre älgar, troligen ko med två kalvar som hade gått igenom såten och in i grannmarken. Men, vem vet, det kanske var ett annat ekipage och vi provade ändå. De tre älghundar släpptes, två tog upp vuxen älg och en gick i spåret efter kon med kalvarna och mycket riktigt försvann dem långt, långt in i skogen och fick hämtas några timmar senare med bil. Det är nackdelen med älghundar… 
När vi var klara med älgjakten körde jag tillbaka till marken och kollade på de ställen som jag hade sett grisspår. Inga att hitta där de var för någon månad sedan. Hade med hundarna i koppel, de fick spåra lite dem med och hoppla, vad var detta?! Längs mossen mot harkullen, igenom harkullen, där fanns det spår efter två, kanske tre grisar som hundarna ivrigt gick efter. Jag tyckte de såg gamla ut då snön/rimfrost låg i dem men tydligen var de någorlunda färska, annars hade dem ju inte spårat! I det tätaste tappade vi bort de, tyvärr. Jag orkade inte krypa, snön var borta där så jag kunde inte se och hjälpa hundarna och de tyckte jag skulle nog släppa de. Jag bröt och bestämde mig för att köra hem och äntligen få fötterna ur soppåsarna. När jag kände efter, så var det en rejält äcklig känsla i alla fall att ha fötterna i blöta stövlar! Det satt fint med varmt tee hemma och lite mat!
Terrierna tyckte inte alls att det var lämpligt att ta det lugnt så jag plockade fram bockerackarn och de fick springa och härja lite. Tur snön hade smält hemma så klöven inte blev full med snö/is när vi höll på!

Innan älgfesten på kvällen åkte vi upp till fjället, plockade fram skidorna och åkte en mil runt på sjöarna. Sambon hade vallat och grejat med detta (det är ju rent vetenskap som man håller på med glidvalla, fästvalla i tusen sorter…. jag hänger inte med där). Tydligen hade jag sämre fäste eller så fick jag inte till glid-momentet för jag helt enkelt saknar tekniken, men vi hade roligt! Speciellt roligt hade jag när jag tog båda hundar i selen, kopplade de samman med tvillingskopplet och knöt kopplet runt midjan, då gick det undan, bara de drog åt samma håll och åt rätt håll. En gång hände det att de kastade sig åt sidan, jag tappade balansen och föll som en pinne åt sidan. Tur jag kunde säga till de små idioterna att stoppa! Efter det så fick de ett ”Nej!” när de ville ur spåret!

Kan säga att jag njöt av det att bli dragen! Flög förbi sambon och skrattade högt, pushade vovvarna med ”Ja, ja, ja!” och de drog och drog. Tyvärr är de rätt små så orken finns inte hur länge som helst. Fick då själv jobba på och staka mig framåt med armarna. Det verkade fungera bättre för mig än det där glid-momentet. Nu är de trötta och nöjda och vilar i solen, vi gör oss klara för att åka till årets fest med älglaget. Det ska bli älgfilé och potatisgratäng och mycket prat! En rolig kväll helt enkelt.

Var lite seg idag. Egentligen inte bara idag utan hela veckan typ förkyld eller nåt. Tröttsamt för våra små odjur men igår fick de ju springa i alla fall. Så idag tyckte jag vi skulle kunna ta det lugnt och vad passar då bättre att plocka fram bockerackarn och träna på gräsmattan! 10minuter med varje hund, detta några gånger om dagen och de är nöjda! Typ.

Mer om ”bockerackarn” kan du läsa --> här på Terrierskolan.

Då lilla Sora inte kan sitta kvar än när jag och Svante håller på och jag inte kan koncentrera mig på henne, kopplade jag henne vid ett träd så länge hon skulle vänta. Svante däremot fick sitta på plats under tiden Sora fick jobba.

Började med Svante och 6 apport dummyn. Först ett linjetag. (Snälla nu alla retriver-tränare! Vi gör det på hobbynivå och säkert helt fel, ha, ha, men jag kallar det för linjetag nu!)

Jag la ut 6 dummys på en linje rakt framför hunden längs gräsmattans kant. Terriern fick titta på. Jag gick tillbaka till honom, ställde mig bredvid. Han fick titta på mig först, sen tog jag tag i halsbandet med vänster hand, pekade framåt med höger, tog ett steg framåt samtidigt som jag kommenderade ”Ut-Apport!” Han vet vad det betyder, men det ska ju tränas ändå. Han gjorde fint, plockade en efter en och lämnade av de fint. Vet inte om hunden får springa förbi fösta apporten för att ta nummer två som först eller hur, men det kvittar, apporteln ska in det är det som gäller, vilken ordning spelar ingen roll för mig.

Som näst lite ”Sök-apport!”. Satte terriern utom synhåll, gick och slängde dummyserna lite huller om buller ut i buskarna, tillbaka till honom, han fick titta på mig och fick äntligen kommandot ”Sök-Apport!”. Ohje, detta älskar han! Han skriker när han väl får springa iväg och letar upp sakerna jag la ut! Älskade söta arbetsmyra!!

Sora nästa. Med henne tränade jag lite fot-gående, attans, vad hon var kontaktsugen… fast det kanske inte var så konstigt, jag hade fickan full med köttbullar! Med henne ska jag eller måste jag rättare sagd, jobba med positiv-förstärkning eller vad det nu heter, hon reagerar mycket bra på det. Även med Svante har jag börjat mera med godis. Ja, ja, jag vet! Skratta ni! Men emellanåt gör det dunderverk när hunden tycker det är kul att få träna och det blir ännu roligare när det flyger nån köttbulle då och då! Även lite apportering fick det bli. Jag har inte bråttom och vi tränar fortfarande att hålla apporteln. Och sist men allra bäst kanske: ett rus med bockerackarn för båda två! Det är mycket uppskattat och väldigt lärorikt att se hur de beter sig när de ska vara ihop. Det blir inget bråk i alla fall, det får de inte. De till och med springer bredvid varan som fast limmade, var och en en del av klöven i käften.

Oh och suck vad benen är ömma. Under veckan som gått har vi varit några gånger och åkte skridskor. Det tyckte hundarna var kanon, de fick springa löst och vi kunde ösa på så snabbt det gick. Klart hundarna vann och klart jag ramlade mer än en gång. Men det var det värt. Försökte att ha hundarna kopplade i tvillingskoppel och sele framför mig så de kunde dra mig, men det gick inte så bra, de drog för fort och isen är, ja, vad ska jag säga, för hal … nä, det får vi vänta tills snön kommer igen! Då plockar vi fram skidorna!

Lilla söta valpen! Nu är det tyvärr dags att träna lite mera regelbundet med dig så du lär dig det jag vill och tycker du ska behöva kunna! Det har varit alldeles för lite lydnadsträning med henne, speciellt i somras, där vi bara tränade Svante inför detta stora prov, Sora-valpen kom i skymundan. Klart har jag jobbat med henne med, vardagarna på kvällen, eller helt enkelt på våra promenader, men jag vill minnas att jag jobbade mycket mer med Svante och han kunde bra mycket mer i samma ålder! Det är väl det som är lite jobbigt med två hundar, att hinna med. Nu som sagt har det blivit av några gånger. Vi blandar platsliggning, fotgående, lite mera med apportering och till sist så blir det alltid lek med ”rackaren”, en klöv i ett snöre på en lång pinne. Det älskar båda mina hundar! Kallas ”Reizangel” på tyska, för den som är intresserad, ha, ha!
Det går allt framåt med lillan, sakta och jag ska ta det lugnt med allt jag gör och kräver av henne. Hon är en helt annan typ som Svante, mycket, mycket mjukare och tar jag till hårda ord, stänger hon av så jag kommer inte vidare med något. Här gäller det att alltid, alltid vara positiv och trevlig, även om det ibland känns segt, då jag är en människa som gärna blir sur, arg och förbannad. Men det hjälper absolut ingenting, inte med någon hund och speciellt inte med henne. Så jag får lära mig att hålla mig i skinnet och förstärka det hon gör rätt och vara lagom ”Nej!” när hon gör fel. Det fungerar nog bäst på henne.

Tja, nu då jaktsäsongen är så gott som över, bortsett från eventuell grytjakt, är det dags att börja med spårträningen. Det är ju som bekant färskvara för hundarna och Sora har inte fått så många spår i fjol innan jakten började. Jag hade lagt några enkla foder-spår med några köttklumpar längs spåret när jag drog en liten köttbit i snöre. Rakt fram bara. Hon fick gå i en liten sele då hon annars var alldeles för vidlyftig och ivrig. Men hon förstod väl det. Sedan hade det blivit en hel del släpspår med räv, kanin, mård och olika fåglar i samband med att vi tränade Svante för ”Prüfung Arbeit nach dem Schuss”, eftersöks-/ användningsprovet som den internationella klubben för tysk jaktterrier höll i Sverige i fjol. Då drog vi mängder med släpspår, tinade massor olika vilt och tränade nästan varje dag från och med mars månaden tills augusti. Ja, så fick även Sora spåra en hel del och gjorde det kanon. Klart, det är ju lätt för en hundnäsa att följa ett spår som både människan och kaninen hade ”gått” i. Men inte lika lätt för en liten valp att då koncentrera sig och framför allt förstå vad det är jag vill.
Igår la jag ett relativ kort spår med en knappt märkbar vinkel till Sora och ett längre med diken, längs gärsgårdar för att gå rakt över med 90grader och lite sånt roligt så han fick tänka lite. 
Spåren fick vila fem timmar, längre gick inte då det blev mörkt. Med Svante fick jag faktiskt gå i pannlampasken. 
Sora föst dock. Jag hann inte ens sätta på selen och gå iväg innan spåret redan var klart. Oj, det gick för fort och spåret var för kort! Typ.
Svante gick fint, som han brukar, lät sig inte luras av muren. Enbart längs viltstängslen på åkern, en raksträcka på kanske 100m (jag hade inget val att göra det annars…), stannade han emellanåt och tittade på mig för att säga: ”Vad f..n matte, det här var ju alldeles för enkelt, kan det stämma att jag ska behöva gå här?!” Men visst, det var det så han hittade klöven och fick bära den tillbaka.
Ett spår till Sora fick det bli idag, då det var alldeles för enkelt igår. Men kanske lika bra det var enkelt igår, för jag behövde inte hjälpa, men det var nödvändigt idag! 270m blev det, 2 vinklar i 90grader eller något flackare och sen längs naturliga gränser. En del av sträckan gick över en liten mosse med tät stående björkar och sly. Det blev väl lite optimistiskt med första 90grad vinkeln efter en raksträcka, hon missade den och sprang glatt förbi. Jag lät henne gå några meter fel, men rättade till henne så hon inte tappar fokus på vad det var som var spåret. Sen gick hon faktiskt fint, tyvärr inte nere med nosen i backen utan lik Svante uppe med käften. Nå, hoppas hon inte blir lika vindspårende som hanen!

Shit, shit, shit kunde jag bara konstatera! Hade fixat klubbtidningen för Tysk Jaktterrier Klubben och tänkt att posta den igår. Det gick ju inte. Vårt gammal tryckeri hade gått i konkurs eller nåt, det gick inte att nå så jag var tvungen att hitta ett nytt. De tryckte jättebra och fort MEN: de kunde inte plasta in tidningen. Jag funderade lite med gubben på tryckeriet och vi kom fram till, att det ju är så gott som alla tidningar som skickas löst alltså varken i kuvert eller i plast. Vi bestämde att göra tidningen med en bok-häftning så den inte öppnar sig av sig själv. Det borde väl gå att skicka det! Nix! Står det föreningsbrev på den, så ska det skickas som ett föreningsbrev och då gäller kuvert! Tack så jättemycket! Vi hade extra tryckt adresserna av samtliga medlemmar på baksidan, men det var lönlöst. Nu gällde det att skaffa kuvert, hitta på ett smart sätt att få skrivit på både adress, ”B-Föreningsbrev”, ett frimärke ”Sverige-Porto betalt” samt klubbens avsändare adress. Ni må tro att jag var desperat. Dessutom var det bråttom att få ut tidningen, kallelserna till årsmöte måste ju komma fram i tid och jag var redan sent ute då gamla tryckeriet inte svarade… oh suck och nääää…. 
Som tur var är sambon något fiffigt med datorer. Han fixade ett sätt att få importera medlemmars adress och foga in på ett kuvert som i övrigt fick på sig de andra nödvändiga sakerna. Sen var det bara att spendera fredagkvällen och även imorgon lär det bli med att skriva ut 498 kuvert med rätt adress och stoppa ner RÄTT tidning då ju adresserna redan var påtryckta på häftet! Ja, det var allt jobb! Men vi tog oss lite öl och en påse med chips, hundarna strosade runt bland mina sorterade högar och ett och annat hår lär ha trillat ner i kuvert. Tror dock att medlemmarna i tysk jaktterrierklubben inte har emot ett svart terrierhår, eller?!

Oh suck!! Sista dagen att få släppa hundarna! Som tur var hade jag redan igår bestämt mig för att ta ledigt idag och det passade perfekt då jag la mig sent igår efter jakten i Mjölby så jag var något segt i morse. Visst hade det gått att jobba men hur roligt är det med tanken på en sista chans på en jaktdag? Det satt perfekt att skylla på ”Sent till sängen”! 
Förväntningarna från min sida var inte särskild höga, hundarna gick mycket igår och jag kan tänka mig att deras små hjärnor fick jobba betydligt mycket mer med vildsvinen än att driva på snälla, söta rådjur. Men så söta de är: så fort gröna kläderna tas på, så fort de hör det där ”pling-plong” när Astron sätts på, då är de allt med på noterna och är plötsligen inte alls lika trött något mer. Fast det märktes att även de var lite möra, var och en sprang 2mil igår, inte att undra då!
Jag släppte lillan först hon verkade mest sugen av de två. Hon sökte faktiskt hyffsat bra i alla fall men det dröjde innan hon fick upp något. Vi fick allt gå i ca 20min innan hon började leta mera intresserad. Vi hade passerat mossen, inga spår efter vildsvinen här idag, gick längs skogskanten intill mossen och vek upp mot harkullen. Där inne stod det älg idag! Vi hittade nattlegorna, vi = Svante och jag, Sora var redan längre fram och redde ut det hela. Svante och jag följde efter i älgspåren, han var sket sur på mig att jag inte släppte honom och gnydde och hade sig i kopplet. Jag fick åter igen för mig att jag bara MÅSTE träna mera passivität med hundarna! Attans så jobbigt det kan vara att de alltid förväntar sig att de får ut och jobba! Fast åt andra sidan har jag hellre hundar som gärna vill än några som helst ligger hemma på soffan….men det måste väl finnas en mellanväg där, eller?! Nå, kanske inte direkt med terrier, vem vet. Under tiden jag letade efter en gång-pinne att ha att peta på terriern bredvid mig att få honom att hålla sig där, bredvid mig, fick Sora upp spåret och drev iväg. Det gick en sväng runt i harkullen innan det stack ut först mot åsen och sen ner över mossen som vi precis hade passerat. Men klart, älgarna hade gått på andra sidan om mossen. Lilla Sora hängde i några minuter men släppte rätt tidigt, så jag bestämde mig att koppla henne när hon väl kom tillbaka för att släppa hanen. Det är ju tyvärr så glest med vilt här att jag måste passa på så fort vi fick upp något! Hon kom efter tio minuter, glad och leende men blev irriterad på mig att jag kopplade henne, pillade loss GPS-halsbandet och satte det på fars-gubben. Inte bra alls, tyckte hon. Men han var desto gladare och skrek när han väl fick komma loss. Han drev först i hennes och älgarnas spår, klart, hon hade ju redan gått där, sen fortsatte han en bra bit till där hon hade slutat. Tja, det är ju så himla roligt att stå där i skogen, titta över en mosse och hålla i Astron för att se exakt vad hundrackarn gör. Perfekt! Han slutade efter 10min och kom tillbaka. Han kände väl på sig att han hängde efter för mycket. 
Vi fortsatte över åsen och upp över stora hygget. Sora fick komma loss igen, hon sökte fint och långt men ingen hade gått över hygget idag. På änden av hygget bytte jag hund igen och Svante sprang iväg. Nu såg jag på honom att han fick nåt i vinden, vi hade motvind. Mycket riktigt, ca 200m ifrån mig tog han upp och drev över mossan i norr. Säkert älg det med, det brukar vara det om det går över på det sättet. Han rundade mossen, sen stack det rakt norrut. Hejdå! Han bröt efter 15min kanske något mindre och kom tillbaka. 
Vi gick förbi gryten, ingen hemma, vi plogade igenom planteringen och grytet där, ingen hemma där heller, vidare över norra åkern och neråt mot bilen längs östra gränsen. 
Sora var loss nu och letade. Under kraftledningsgatan såg jag på henne att svansen blev lite rakare och hennes rörelser något häftigare: nåt intressant ja! Hon redde ut det med flera varv och cirklar sen började hon väcka och drog iväg. Det gick åt det hållet som jag hade tänkt att gå sedan, över lilla vägen, över lilla hygget och in i skogen igen. Där nånstans släppte hon och kom tillbaka. Nu hade båda hundarna fått sitt och jag kände i benen att det fick räcka. Det var ingen idé att gå som jag hade tänkt, hon hade drivit igenom där, det som hade stod där, hade stuckit. Nä, det fick räcka, tillbaka till bilen tog det en kvart i alla fall.
Äntligen hemma, solen lyste, teet varmt och gott och fram med en bok. Tänkte läsa igenom ”Schweisshundens Ausbildung”, en tysk bok om eftersökshundens / spårhundens utbildning.  Rätt intressant och nu är det dags att börja lägga spår!

Oh, vilken dag! Upp klockan tre på morgonen, iväg till Jönköping och möta upp Smålandsfredrik för vidare samåkning. Vi stuvade ner hundarna, rycksäcken och alla mina grejer (känns som om jag flyttar varje gång jag ska iväg till en endags jakt) i hans lilla bil. Vi hade redan kört en liten bit när jag kom på att mobilen låg väl synlig kvar i min bil mitt på en stor parkering i Jönköping, tja, tanten har inte alla hästar hemma så vi fick vända och hämta den. Sen blev det rusfart mot Mjölby så vi inte kom alldeles för sent. Jag fick sippa på lite starkt kaffe som Fredrik bjöd på (han är förutseende: två termosar var med så då fick även jag lite!).
Jaktlaget samlades vid en stor gård, vi pratade lite och hälsade artigt på alla. Fast svårt är det att minnas namn. Fick höra så himla många och minns inget, typ. Jaktledarens och några till kommer jag ihåg, resten fick förbli ansikte bara…. De hade redan funderat hur det skulle läggas upp och det var snabbt fixat hur vi skulle dela upp oss. Idag var det bara Fredrik och jag som kom med tyska terriers, de andra hundar var laikor, gråhundar samt kopovs. 
Ja och då var det dags med första såten. Jag gick söder om en timmerväg, Fredrik norr om, de andra hundförarna kom från andra hållet så vi skulle mötas i mitten förr eller senare om allt gick hän. Idag hade jag lånat ett GPS-halsband till lilla Sora så jag slapp bli orolig i fall jag ville släppa henne med. Men första tanken var att Svante fick göra sitt, Sora skulle få vid behov, kanske för att hjälpa honom. Jag fick även idag låna Fredriks slugg-bössa, tackar så hemskt mycket! Men det skulle visa sig att jag inte riktigt hade koll på den: Fick, som förra gången snö i hålet där jag skulle stoppa ner patronen… pipan var tejpad, men vad hjälper det?! Men jag gick med bössa och patronerna vilade säkert i min ficka (..), ser ju i alla fall bättre ut än utan bössa! Min studsare är ingen idé att ta med, kikaren med 3x förstorning är helt värdelös i griseskogen. Första 10min gick jag med terriern i kopplet tills jag kunde konstatera de första grisspåren, då var det dags och riskfritt att släppa. Det är faktiskt rätt roligt: det viltslag Svante får på sig som första vilt i en såt, det söker han upp resten av såten. Så har det varit några gånger och det fungerade bra att ha honom kopplat tills jag såg att det fanns chans till just gris (eller älg som det var en annan gång) och släppa sen.
Efter lite vandring fick vi napp: här fanns det inte bara en stig av grisspår, nej, HELA skogen var finkammat av grisvägar, rena rama E6 var det här! Släppte terriern och han for iväg som en liten raket och letade. Han var borta några minuter, kom tillbaka och rusade iväg igen. Under tiden hade även två av Fredriks terriers kommit till ”min” skogsdel och rotade de med. Tyvärr, tyvärr så verkade spåren vara så pass gamla att hundarna inte redde ut dem. Synd, det hade ju suttit bra med lite grisdrev! Vet hur tråkigt det är att sitta i pass och frysa och inget händer! Men så är det, inget att göra åt. Älva och Quikki (Fredriks två) hade sprungit tillbaka till såten norr om vägen, jag fortsatte ploga igenom en helvetes tät ungskog. Det var attans inte lätt att ta sig fram här. Hoppet om grisupptag sjönk mer och mer je mindre och äldre spåren blev och rätt som det var mötte jag en gråhund. Nä, skulle de andra redan varit här? Så kan det vara, synd för då är det ju klart och inget hade hänt. Längre upp i såten hade de skjutit på en gris och spårat upp den. Något i alla fall!
Jag fortsatte upp mot ett berg med vindkraftverk på och mötte gråhundsföraren. Vi pratade lite, Svante var iväg söder om vindparken och rotade men hittade inget. Några gånger gnällde han men mer än det blev det inte. Till sist kom han tillbaka och där stod vi, killen med gråhunden och jag och tyckte att vi ju lika gärna kunde gå igenom ungskogen en gång till. Från att stå där och titta ut blir det ju garanterat inget drev. Han plockade in sin hund då den blödde om tassarna så det var jag och terrierna som pulsade in mot täten. Ja men hoppsan, vad såg jag?! Grisspår! Ja! Och hundarna verkade intresserade! Svante for efter direkt och jag släppte lillan med så de kanske hjälper varandra att hitta en gris och ja, det gjorde dem! Som jag skrev tidigare, hade jag röret full med snö så att ladda var inte att tänka på och tror mig, jag ångrade djupt!! De fick upp en stor gris, drev det förbi mig på 20 (!) meter och sen vidare förbi vindparken och över vägen. Attans, satans så jäkla dumt! Det var min chans kan jag säga! Jag hade till och med fritt runtom då vi hade kommit på en liten mossa mitt i tätningen. Det hade varit lagom att fått skjuta sig sin första lilla gris! Men jag är ju så feg och seg och lite korkad! Så det blev inget, än en gång! Hundarna släppte rätt fort, tyvärr, jag kan säga att de gärna skulle kunnat hänga i lite mer, som för nån vecka sen, där de hängde på i 2km! Men det är som det är, de måste ju lära sig.
Nu hade samtliga hundar mer eller mindre haft kontakt och drivit igenom såten och vi hundförare träffade på varandra allt oftare så det var bra att bryta och flytta till nästa område.
Nu blev det tydligen så att vi jagade i mindre lag, jag åkte med ett gäng och såg inte Fredrik nåt mer på resten av dagen. Hoppades innerligt att han inte körde hem utan mig sen… som Jonathan nyss, ha, ha, det var roligt, gubbe! …  ;-)
Bilarna parkerades vid en liten sjö, skyttarna stack österut, jag skulle en bit väster och sen mot väster och skyttlinjen. Från norr kom laikorna. Såten började med absolut ingenting! Inte ens några rådjursspår där vi skulle gå! Via radion hörde jag att de hade fått upp där norr om mig i en energiskog. Suck! Det var bara att ploga och gå och hoppas på det bästa. Och efter en halv timme kom dem: grisspår! Ja! Terrierna började skälla och lät väldigt sura. Jag smög mot dem (fast tja, snön satt ju kvar i bössan….) och kunde inte se mycket när jag väl kom fram till dem. Båda sprang runt en stor gran som stod intill en liten sumpmark och smack sa det, där kom en gris farandes och arg som en ja, sur gris ur granen! Hundarna in och runt och under och till sist gav sig grisen och stack iväg. Där såg jag: hon hade kultingar! Klart hon var arg och sur på mina två små retande idioter! Och klart jag ropade på de, lyckades och ropade även på radion att det är sugga med kultingar som är uppe nu mot åkern. Så hon och småttingarna klarade sig. Jag kopplade terrierna så de inte stack efter och gick runt sumpmarken åt andra håll. Mer blev det inte och vi vandrade i tomma skogen en halv timme till. Sen ropade jaktledaren på mig (han ropade på Cornelia…. mh… men eftersom det inte fanns nån mer tjej i skogen fick jag svara och så hette jag Cornelia resten av dagen. Tänkte lika bra än att förklara hur det är! Det är ju inte så himla viktigt det, bara han höll sig till ett namn så jag slapp bli förvirrad, he, he!). Han ropade alltså på mig, jag skulle komma till energiskogen, gå igenom den en gång till, de trodde att det nog fanns några stänkdjur kvar där. Visst, det gjorde jag, hasade mig ner för ett berg med attans hygge, klättrade över ett bäck och släppte Svante i energiskogen. Ja visst, här fanns det gott om grisspår och även efter tvåbenta. Tydligen hade de andra gått exakt här. Nä, detta blir ju inget tänkte jag… men ack så fel jag hade och visst är grisar inte som rådjur, det får jag bara lära mig att komma ihåg. Man kan mycket väl gå igenom en såt som en annan redan gått igenom, grisarna finns kvar, om de valde att trycka och hunden inte hittade de. Eller så kom de tillbaka, hur det nu var i mitt fall, vet jag inte. Jag pekade åt hundarna att gå ur energiskogen, då den var så ljus och utan skydd att jag inte trodde det skulle finnas några grisar som tryckte här. Fanns ju inget att trycka sig under eller i! Så vi fortsatte kamma skogen intill energiskogen. Och plötsligen var hundarna borta. Där stod jag och kollade på Astron och såg att de hade stuckit inåt skogen. Jag avvaktade och lyssnade om jag inte kunde höra nåt när det äntligen började skälla ur skogarna! De hade hittat nåt! Jag tog mig dit de stod och visst det var grisar, det hördes tydligt på deras skall. Jag smög dit, inte lätt då snön knaprade under sulornamen hann inte fram förrän det gick undan. Det var nog en liten flock av några få grisar som stack iväg med hundarna efter. Sora släppte rätt tidigt och kom tillbaka där de hade fått loss de, jag var framme jag med. Hon var väldigt ivrigt att leta under granen, luktar nog gott för lilla nosen! Svante var borta, väl efter de då tänkte jag när det small. Jag stod som frysen och lyssnade! Nääää, skulle detta ha fungerat? Skulle det vara så himla roligt att grisen gick i pass med terriern efter? Det vore ju drömmen! Jag höll tummarna och hoppades på ett glad meddelande. Där kom det och det var jaktledaren som ropade på Cornelia: ”Jag står har vid en fin gris och har en glad terrier bredvid mig!” YES!!! Ja, ja, ja!!! Vad glad jag blev, himla glad!!! Och ännu mer när Svante tydligen släppte grisen och kom tillbaka till mig! Han var stensäker på att det fanns mer gris när han började här, så han började om igen och letade mera gris. Sora och jag gick dit GPS-en visade Svante höll till en stund, det är väl där grisen ligger. Mycket riktigt! De hade redan plockat upp den, en fin brungris och väntade bara på mig så vi kunde köra till samlingsplatsen. Inte så lätt, terriern var fortfarande ute och letade i skogen. Efter några minuter som skytten underhöll oss med händelseförloppet kom Svante tillbaka och fick lugga lite i grisen. Det var tydligen några till (just ja, så var det!) och de hade gått över vägen och det var dit terriern nu attans attans ville!! Släpp mig nu din korkade matte, dit in gick grisarna! Men nix, jakten var avblåst, slut min hund, vi får hålla oss till reglarna!
Vid samlingsplatsen fick jag ta med mig Fredriks lilla Quikki (min favorit bland hans hundar). Hon hade varit iväg och drivit och det hade väl passat bra att en passkytt tog med henne så hon slapp leta sig tillbaka. Fredrik och jag blev tilldelad en såt att gå, passkyttarna körde iväg och ställde ut sig, jag väntade på Fredde. Han kom efter en liten stund, lagom till jaktledarens klartecken, tog med sig Quikki och vi delade på oss så vi gick isär med ca 100m mellanrum. Quikki fick upp gris och drev iväg med det, jag släppte mina lite längre in i såten i en plantering som nog är väldigt blöt när den inte är fryst, mycket blöt! Nu var vi några stycken hundar med förare som rotade runt i planteringen. Än tog den ena hunden, än den andra hunden upp nån gris för visst fanns de här inne! Jag gick nästan rakt på två unggrisar som stack iväg framför mig. Tror det var en av Fredriks hundar som sedan drog iväg med de en bit då mina släppte. Tyvärr ja, så släppte mina något för tidigt! Men, det kommer nog, bara de får lära sig. När de kom tillbaka till mig, fortsatte vi runt och ut ur planteringen, gick en cirkel och in igen från andra hållet. Pang! Där fick de upp en stor svart gris! Och även den gick på bara 20m framför mig!! Attans!! Snön ja…. den satt kvar! Men jag tror faktiskt att jag inte hade skjutit i alla fall. Grisen var så stor, allt gick så fort och jag hade inte kunnat avgöra om det var en sugga eller en galt. Och inte ville jag skjuta en sugga nu! Har träffat på sugga med kultinar två gånger idag så risken fanns! Mina två sprang efter den en stund men tappade bort den inne i den täta planteringen. Nog var de lite trötta också och huvudet satt stopp för att koncentrera sig. Men som tur var kom då kopoven in i planteringen. Jag kopplade mina, det var lite onödigt att ha så många hundar där inne nu och en kopov skulle nog göra jobbet något bättre. Den var väldigt duktig faktiskt, en tik på sex år som ställde en unggris under en gran (gran igen, ja!) Jag hade under tiden kommit upp på en liten kulle där Fredrik stod och ståndet var alldeles nedanför oss. Spännande, verkligen! En passkytt till stod på kullen bredvid nu var det bara att hoppas att grisen går loss. Men den tryckte rätt hårt, hundföraren kom fram till sist och då sprang den. Men skyttarna var med, ett skott och det var klart. Grattis, kopov! Bra jobbat!
Vi gick fram till den lilla brun/randiga grisen, satt kopplet på den och drog fram den ur skogen. Innan Fredrik och jag körde mot samlingsplatsen, letade vi efter lilla Bosse som var ute och drev. Han är nog så sugen så han glömmer sluta och hitta tillbaka till husse. Men nog har Fredrik tränat med honom: Vi hade ringat in området där han höll till, han kunde bara komma åt ett håll då ett bäck stängde av annars. Fredrik visslade när hunden var på 200m och visst ja! Bosse rörde sig mot oss och till sist kom han fram! Tur det, det hade blivit mörkt och det kändes mycket bra att ha med oss alla hundar i bilen igen!
Samling och genomgång av dagens jakt. Sju grisar blev det, alla var nöjda, de flesta har sett vildsvin och sammanlagt har det observerats upp mot 50 grisar! 
Vi stannade kvar en liten stund till innan vi fick ge oss av. Vägen hem är lång! Men jag hade redan bestämt mig att ta ledigt imorgon så jag hade inte bråttom! Men vid halv sju sa vi hejdå till gänget, tack för dagen och körde hem. Snackade gott och hjärtligt med Fredrik på väg till Jönköping, sen satt jag själv i min bil hemåt. Alltid tomt när jag varit iväg med trevligt folk och sen är för mig själv igen. 
Tack Fredrik för en hel underbar dag! Kan nog säga att det var säsongens bästa jaktdag! Lärorik och mycket spännande! Hoppas vi ses snart igen!
Kram.

 Hjälp! Jaktsäsongen tar slut om exakt fyra dagar! Jag har semesterdagar kvar som jag måste ta ut innan 31:e mars annars förfaller dem. Vad har jag för nytta av att ta de i februari, mars? Nääää nu tar jag akutsemester veckan ut! Idag, sen jobba imorrn, sen ledig på onsdag och torsdag igen! Nu får vi passa på innan slutet är kommen.

Idag hade jag tänkt köra till marken nära Kville. Tyvärr hade det varit mycket dåligt med vilt på just ”våran” mark, ibland kunde vi gå över hela marken utan att ens få en tillstymmelse av vilt, spår eller något annat intressant! Det började likadant idag. Vi gick och gick, hundarna var ute och letade men ingen fanns hemma.

 Jag hade nästan gett upp och tänkte gå över till andra sidan, när jag såg att Svante var längre borta. Han sprang och letade på ett hygge. Äntligen kom det, ett gnäll och sen drev han iväg. Skönt, så har han fått lön för mödan. Han drev i ca 15min bröt och kom tillbaka. Jag kopplade honom inte direkt när han hade kommit tillbaka så han inte förknipar ”komma till matte = slut!” utan han fick leta vidare. Vi gick över stora atlanten, sen in i några kullar, dött.

Soras tur som näst. Vi klättrade upp för branta berget, där hade rådjuren stod några gånger men inte just idag. Vi halkade nerför branta berget, igenom en liiiiten skogsparti samt några kullar och ett litet gärde. Ingenting! J..kla vad trist det kan vara alltså! Vi hade nästan kommit fram till lilla grusvägen och det fanns bara en ås kvar att gå över, så hittade Sora äntligen sitt rådjur! Nere vid skrotbilen tog hon upp det, drev det över åsen, över grusvägen och över nästa bergsknalle. Hon fortsatte över åkrar och bäckar… långt, långt innan hon slutligen bröt och kom tillbaka. Gullevovven!

Resten av dagen tillbringade jag med något jag inte hunnit med sen länge: ta mig en bok, bädda ner mig i soffan med gott te och bara njuta!

Oh, en spännande jaktdag även idag! Hade chansen att få följa med som hundförare på en gemytlig jakt hos en arbetskamrat. Det är ett gäng trevliga herrar som inte jagar så 

mycket på just denna marken men de få gånger de jagar så gör de det med högsta glädjen! Vi samlades på gårdsplanen, pratade en kort stund (framför allt om upplevelserna på en jakt i Afrika), sen fick jag en karta och det var dags att gå iväg. Tanken var att dela upp jakten i två såtar: den första med Sora på ett ställe där det finns mer chans på rådjur, den andra med Svante med hoppet att möjligen få igång ett och annat vildsvin. Chansen var inte särskild hög då de inte hade sett vildvinen sen ett tag nu. Det verkade som om de hade dragit iväg någon annanstans, men vi får väl se! 
Sora alltså först. Vi körde runt såten, parkerade, Svante tittade extremt surt på mig när han väl förstod att det var han som skulle få sitta kvar och gick upp på kullarna. Ni som vet hur det ser ut här i Bohuslän anar kanske hur vackert det var: solen kom igenom molnen då och då, det var några grader kallt, ett tunt snötäcke låg på bohus-graniten, det var nästan vindstilla. Skogen?! Ha, ha, det finns ju ingen här! Landskapet består av granitberg med raviner, klyftor och dalar. Där finns det lite ”skog”: låga björkar, tallar, mini-granar och allt är tecknat av vinden som för det mesta blåser från öster, från havet. Ett rätt slitet landskap kan man säga! På kullarna och berg finns det enbuskar, mossa, ljung, sånt som klarar sig bättre i blåsten, allt annat håller sig till dalgånger och bergsslänten i lä. Därmed är det rätt enkelt att se vad hunden gör! Och idag var det nästintill pinsamt… Sora var nog trött från gårdagen eller så fattade hon att det inte fanns någonting att jaga, jag vet inte, i alla fall hade hon inte alls samma raketfart som hon brukade ha! Jag var verkligen besviken på henne, första gången! Men för att vara helt ärligt: det fanns verkligen inte ett enda färskt spår att hitta! Ska hon trolla eller?! Minns att en jägare skojade en gång och sa: En bra jakthund trollar fram viltet! Just idag hade jag önskat hon hade kunnat det! Det sitter 6 gubbar i pass och fryser, jag är bjuden att få släppa hundarna och det blir ingenting av! Ni vet, sånt är inte roligt! Till sist sökte Sora större och större men hon fick inte upp för det. Då small det! Ett rådjur hade tydligen känt oss i vinden och gått undan bakvägen. Det låg på plats, knall fall, bra. Vi fortsatte och vände uppåt tillbaka när Sora hade försvunnit. Hon var borta på 500m när hon började väcka och driva. Hon drev i kanske 2minuter innan passkytten ropade att terriern var framme vid det skjutna rådjuret. Ha, ha! Så fick hon ju ett rådjur i alla fall, fast en halvtimme efter skottet! Ha, ha!
Jakten bröts, vi samlades och satte upp nästa såt. Svantis tur. Jag skulle klättra upp för ett rejält (halt!!) berg, ta mig upp och igenom ett gammalt stenbrott och sen mot nord väst. Tja, nu kommer det igen: Ni som vet hur ett gammalt stenbrott i Bohuslän ser ut, vet vilket slit det är att ta sig igenom sånt! Ett helvete är det! Stora och små sten blockar med vassa kanter ligger typ överallt, rätt som det är så står man framför ett stup rakt ner, fötterna fastnar emellan sten blockarna… ah och suck, vad jag snubblade. Terriern hade det betydligt lättare. Här fanns det inga spår heller, rådjuren är ju inte dumma! När vi äntligen hade tagit oss ner från stenbrottet öppnade sig ett helt annat landskap: några gamla åkrar, insprängda kullar med låg skog på en gammal gård, allt omringat av granit-bergen. Nu skulle det nog bli bättre! Ja, det blev det! Via radio fick jag tipps av en passkytt att även klättra upp för ett berg mitt i åkern, brant det med men där uppe brukar de stå sa han! Jag pekade åt terriern att sticka upp i förväg så tanten kan ta det lugnt. Kullen var rätt stor och bred och någonstansl längre bort vrålade han till! ÄNTLIGEN!!! Han väckte och gick över till drev. Och jäkla vilket fint underbart drev han fick till! 40minuter varade det, rådjuret buktade i stora cirklar, passerade flera av skyttarna flera gånger så även mig. Jag stod laddat och klart uppe på en liten minikulle på stora kullen för jag misstänkte att rådjuret nog kanske skulle ta sig förbi bredvid min lilla mini-kulle för där fanns det en ravin med lite skog i. Mycket, mycket riktigt så gjorde rådjuret det också, MEN på andra sidan mini-kullen. Där fanns samma sak och jag fick se ryggen av drevdjuret studsande upp och ner men att skjuta var ju inte att tänka på! Hade jag stod 10m till vänster, på andra sidan mini-kullen liksom, hade jag haft rådjuret på 10meter! Ett avstånd som nog inte ens jag hade kunnat booma på! Jäkla vad synd!!! Svante drev och drev det buktade några gånger till men kom inte tillbaka till mig något mer. Sen fick rådjuret nog och stack söderut över vägen och ur marken, Svante bröt och kom tillbaka.
Vi kunde fortsätta norrut, såten var tom i övrigt förrän vi var nästan klara: där tog han upp något. Han drev förbi mig men jag kunde lyfta hatten åt drevdjuret: en himla vacker dovhjort! Jag ropade på radion att det var just dov han drev, de var fredade ropade jaktledaren och det var som om terriern hörde det, han bröt och kom tillbaka. Slut på jakten!
Nu återstod bara det roligaste: Korvgrillningen och tjatet!
Tack för dagen!

Inom älgskötselområdet som vi ingår i har vi bildat en liten grupp vildsvinsintresserade. Tanken är att få igång ett samarbete över gränserna för att kunna jaga vildsvin. Här uppe har vi ju inte direkt stor erfarenhet, rättare sagt noll. Så vi får börja i tid och försöka komma igång så fort det går så vi inte stor framför ”problemet” sen och ingen vet och ingen vill! 
Nu var det äntligen dags att gå ihop tre marker och få igång våran första gemensamma vildsvinsjakt. På just ”min” mark har jag inte sett spåren efter grisarna mer än en gång för någon månad sen. Sen dess har de lyst med sin frånvaro. Men runtom ser det annorlunda ut så idag fick jakten då hålla sig till de marker där det finns vildsvin. Perfekt! Vi hade fått ihop ett antal hundar som nog skulle jaga gris och vi samlades innan gryningen för att komma igång. Som tur var hade vi varit några stycken ur varje lag som träffades kvällen innan hos Nicklas. Över semlor och kaffe hade vi redan klurat ut hur vi skulle göra och vart vi kommer sätta folk och hur hundförarna går. Kort sagt: allt detta var redan klar och vi kunde sätta igång direkt. Mycket smidigt! Vinden stod rätt, passkyttar runtom och mot nordöst, hundförarna skulle gå in från sydväst inåt såten. Sen fick det ju bli vad det blir beroende på grisarna och hur hundarna skulle gå med dem. 
För att inte gå på fel mark fick jag med mig en av grannlaget. När skyttarna satt på pass, kunde vi gå. Nu hade jag ju lärt mig från Mjölbyjakten att ha hunden kopplat till dess vi kommer till grisspår. Speciellt här, då det inte finns så mycket gris är det inte helt dumt att hålla fast vid det så det inte blir rådjursdrev istället! Som tur var fanns det inte så värst mycket rådjursspår utan mera älg. Oh och ack, så mycket älgspår och tämligen intressanta! Terriern min var helt uppslukat av den ljuvliga älgdoften och jag såg på honom att han mer än gärna hade dragit iväg! Ingen idé att släppa, det blir älgjakt istället. Så han fick motvillig fortsätta att följa med mig i koppel. Lilla Sora fick hänga med idag, jag skulle se hur jag gör med henne och hur situationerna blir, hade jag bestämt mig för. Vi gick i ca 10min, tyvärr följde älgspåren som spöken med oss. Attans! Så här går det ju inte!... Efter ytterligare 10min kom vi då äntligen fram till de första spåren efter vildsvin. Terriern verkade dock inte mycket imponerad av dem, nogäldre. Sen äntligen syntes det på honom att han släppte älgspåren och ägnade sig åt grisarna! Bra! Jag höll honom kopplat i några eländig långa minuter till, tills jag var mera säker på att det nog är vildsvin som är det intressanta. Så äntligen strök jag kopplet, han tackade med sitt typiska lilla Ronja Rövardotter-skrik och började leta. Efter några minuter hörde jag honom yla till och skälla dovt, hoppas på rätt viltslag hann jag tänka innan han drog iväg med ett drev. Det gick några minuter innan en skytt meddelade att hunden kom med en gris förbi honom. Det var en stor sådan och det var svårt dvs. omöjligt att avgöra om det var sugga eller galt, så han höll ordning på pekfingret. 
Terriern bröt rätt fort och kom tillbaka. Lite synd är det ju att han bryter så fort men i just det fallet var det kanske bra, vi kunde fortsätta igenom skogen och försöka hitta andra grisar då denne ju möjligen var en sugga. 
Vi passerade igenom en äldre skog, nix, inga grisar här och kom fram till en rejäl plantering. Tät som f..n, ett lagom gristillhåll alltså! Jag var inte det minsta sugen att gå in där, för tät och naja, finns det grisar där inne vill inte jag klampar på dem. Terriern tittade på mig, jag pekade och sa ”Sök ut!” och han stack in. Duktig, lill-skit! Jag och Peter stod utanför och väntade. Efter några minuter gick vi upp på en liten kulle så vi kunde se lite bättre, då kom det: ett grovt, argt skall! Ett, två till! ”Det där är gris!” viskade jag till Peter och mycket riktigt började han skälla tät och dovt nu, det började röra sig där inne!! I ögonvrån såg jag en liten grupp av tre grisar som försökte smyga undan ur planteringen. Jag trodde det var en annan grupp och inte den Svante höll på med så jag släppte lillan på dem, då grisarna såg så små ut, trodde jag att de nog hellre springer undan istället för att göra anfall, perfekt för lilla Sora! Jag gick ner från kullen med henne, släppte henne och pekade inåt planteringen. Hon fattade direkt, ringade en liten runda, fick spåret och pang, drev iväg. Gruppen hade inte lämnat planteringen som jag kunde se i alla fall. Svante kom närmare och närmare Sora och tja, det var väl hans grupp som jag hade släppt lillan på så nu gick de tillsammans. Av GPS-en att tolka hade grisarna lämnat planteringen längre ner och var på väg västerut. Jag kunde viska i radion att grisarna är på gång mot passkyttarna, två fick se de och passkytten längst ut i väster sköt. Tyvärr blev det boom. Sååå synd för det hade även varit första grisen för skytten som första för Sora! Hundarna drev grisarna i tja, länge, väldigt länge! Efter 2,5km tappade jag kontakten med de men tydligen bröt de strax efter dem hade passerat landsvägen. Som tur var hade Börja sin skogsantenn på Astron och hade med hundarna hela tiden. Vadå hundarna? Sora hade inget GPS-halsband på sig, det var Svante det satt på. Men där han är, borde ju hon vara! Så därför hundarna.
Sora kom tillbaka, lilla söta nosen! Det var jag mycket glad för då jag ju annars inte hade haft en aning vart hon är. Svante däremot stannade vid skytten, vek av där och började söka runt där med! Hade gruppen delat på sig kanske?! Nej, det var nog inte så! Men han kom inte tillbaka för det! Jakten bröts och han var ute än så jag fick ta mig till passkytten. Vi skulle även kolla noga om det inte var träff på grisen i alla fall. Hundarna har varit efter de i drygt 2km, inget blod att se där han sköt. Vi gick ändå ca. 1km efter i spåret för att se om det inte kom en bloddroppe någonstans, men så var inte fallet. Tillbaka vid skottplatsen kollade vi om vi inte kunde hitta kulans inslag. Tja, varför gjorde vi inte det ifrån början? Vet inte. Vi rekonstruerade vart han stod och hållet han sköt och ja! Bingo, där i snön bland alla spår och upptramp hittade vi inslaget. Så det var en säker boom. Skönt att veta faktiskt!
Under tiden hade en gris blivit skjuten på ett annat ställe. Det hade gått undan en bit men var rätt så lätt att följa efter med en jämte. Det var alltså dagens resultat: en gris, flera drev och mycket rolig jakt över markgränserna! Vi samlades vid maskinhallen, pratade gott vid elden, tog ur vildsvinet (jag sparade på två fötter att spåra med till våren) och bestämde på raken: Detta måste göras om!

Har precis pratat med en kollega i Tyskland och fått höra den tråkiga nyheten: Lauser vom Fliesstal är borta! Lauser är fadern till min lilla underbara Sora. Vi fick träffa Lauser på provet ”Arbeit nach dem Schuss” i Skara i fjol. Han fördes av Max som hade tränat honom och de kammade hem ett första pris. Han förde Lauser även på det stora Dr. Lackner Provet 2012 i Zehdenick som han gick till första pris igen. Lauser fick full poäng på ”Gebrauchsprüfung” två gånger. Han fick två kullar hittills och samtliga verkar mycket, mycket lovande avkommor.

Dessutom är han utomordentlig bra att jaga vildsvin med. Och just detta verkade bli hans öde. Han var på en ”Drückjagd” och jagade gris. Fullpackat med skyddsväst och Garmins Astro runt halsen. Han försvann ur Manfreds räckvidd för Astron. Han letade hela natten lång utan att få in hunden igen. Inget mer än ett frågetecken på handenheten och ett spår av vildsvin och hunden att följa efter. Men utan tillräckligt med spårsnö gick det helt enkelt inte. Lauser är borta! Jag är verkligen djupt ledsen och pratade med Manfred som fortfarande inte riktigt har smält ner faktumet att Lauser troligen har gått ner i en cistern av någon slags kanalisation. Det fanns ett gammalt rysk millitärt område där de jagade med många hål utan galler som de förmoda Lauser har ramlat in i. Utan att man hade kontakt med Astron innan hunden försvann ner i ett hål, kunde de inte heller hitta hålet. Söket efter hunden gavs upp då de inte fick kontakt med Astron mer, som om någon stängde av den eller den försvann i ett hål.
Hemskt är det med ovissheten om Lausers öde och det är verkligen synd att en bra hund med bra förmåga att nedärvar bra jaktlust och egenskaper som Lauser gjorde hittills!
Som tur är finns det några avkommor och Manfred själv har kvar en hanne efter Lauser som han nu får börja om igen att lära upp och gå alla prov med.
Håller tummarna och tassarna att Lauser dyker upp igen men chansen är lika med noll.
PS: Jag ska nog fundera på det där med Garmins Astro… 

Tog ut en semesterdag idag igen, de föraller annars och det vore ju synd! Fast jag ångrade mig lite på morgonen att jag just tog ledigt idag: det var veckans kallaste dag idag! Minus 17 visade termometern! Brr, kallt! Egentligen för kallt för min smak att 

släppa hundarna. Vet ju själv hur det gick när jag sprang i minusgrader: hostade en vecka efter pga. den kalla luften i lungorna. Så vi väntade tills solen hade gått upp en bit och kunde börja ”värma”. Kvicksilvren hann ner till minus 13 när vi gav oss av mot skogen. Luften glittrade av fryst vatten, det var nästan som konfetti på barnkalas, fast bättre, vi var ju i skogen! 
Släppte min Svante först även om jag alltid är så sugen att släppa lilla Sora först för hon vill så himla gärna få springa och leta. Men gammalt är bäst, ha, ha, så Svanti brukar få komma loss som första. 
Vi gick och gick och tyvärr verkade skogen dött idag. Klart, det var ju för attans kallt! De enda som hade roligt i natt var nog hararna. Svante hade  försvunnit inne i harkullen och letade febrilt bland alla harlöpor. Det var faktiskt rätt roligt att se på GPS-en hur han sakta, sakta rörde sig ringandes. Det gick längre och längre bort, över stora åkern, längsgärsgårdar men nån hare fick han inte upp! Efter 20min var han tillbaka, något sur kanske och undrande vart alla harar tagit vägen.
Nu var det äntligen Soras tur, hon hade snällt stod i koppel bredvid mig när vi väntade på Svante. Fick ta upp henne lite då och då så hon inte frös för mycket där ner i snön. Töntig kanske, men jag är sån!
Hon gick iväg direkt och letade över heeeela hygget som en liten raket. Jag följde efter henne så jag kunde ser vilka spår hon gick efter. Äntligen hade hon fått något intressant i näsan och kunde börja väcka för att övergå till drev och sticka söderut med ett rådjur. Tyvärr var hon rätt gles i skallen, det var kanske rentav för kallt för att gapa stort och öppna käften. Under tiden hade jag gått framåt i hennes spår och Svante visade mycket intresse för ett sidospår. Jag kollade på GPS-en: Sora var en km bort så det gick nog bra att släppa honom så fick han förhoppningsvist ett litet drev han med. Stör kopplet och han stack iväg. Hittade, började skälla och var iväg i kanske 5min, bröt och var tillbaka innan Sora ens hade slutat röra sig framåt. Märkligt, men det verkar som om Svante är mer en kortdrivare … synd på våra marker med så få djur på, är det synd att han släpper så fort! Vi får masa på i flera timmar innan han får upp, sen får han äntligen upp, driver i några minuter och bryter. Skit, det är tråkigt faktiskt! Men, han är den han är och få väl vara det!
Hon hängde på i ca. 15 minuter innan hon bröt och kom tillbaka. Vi fortsatte uppåt mot mossen, gick runt och över alla kullar, jag släppte terrierna en och en i taget men ingenting dög upp för dem. Ah, suck… våra viltrena marker!.... Till sist gav jag upp att alltid bara släpper en och släppte båda, hon med GPS-halsbandet på, han gick naken. Vi hade precis kommit över mossen och plogade upp mot skogskanten, när jag såg på honom att han hade fått in något i näsan. Sora var någonstans längre bort söderut (skönt att de ändå höll på lite för sig själva istället för att klänga ihop!). Så stack han upp mot skogen, gapade stort, skrek till och pang, drev! Sora hade under tiden kommit uppåt igen och kommit fram till ett fint stort älg-sovrum: tre legor, smutsig-bruna, mysigt uppvärmda, lite smält snö i kanterna…. nja, ni vet hur de ser ut! Hon fattade direkt att det var bra det här. Som tur var la hon inte märke till Svantes drev utan letade upp utgången själv och följde Svantes spår, så klart då ju älgarna hade gått där och Svante var efter. Tur för mig med för då visste jag ju vart min svarta kämpare tog vägen: Där hon är, är förhoppningsvist även han och hon hade jag på Astron. Det gick och gick och gick och jag stod där och väntade! Nä, efter typ 10min fick det vara nog med att står som ett fån! Jag får väl följa efter de fram till markgränsen och vänta där. Att stå kvar i deras spår tycker jag än är viktigt för henne så hon lär sig att återkomma och hitta mig. Än ska hon alltid få hitta mig i sitt bakspår. Lite längre fram eller rättare sagd blir det nog nästa säsong, så ska jag börja att gå ifrån hennes spår och ställa mig lite ifrån det. Hoppas då att hon till sist förstår: tillbaka i mitt spår ska jag tills jag hittar mattes spår och sen följa hennes. Så gick det med Svante, får se hur lillan gör framöver. 
Jag gick alltså så länge det gick utan att klampa på grannmarken, sen fick jag ju stå och vänta i alla fall. Länge…. Men det gjorde inget då solen sken helt underbart, jag hade kommit fram till ett öppet ställe och kunde vila mot ett träd och titta mot himlen. Då och då kontrollerade jag Astron för att vara säker att ha kvar de. Ups, ingen kontakt med hundenheten mer… klart, de hade kommit 2,1km bort och jag hade korta antennen på. Klättrade upp på en liten kulle och sträckte på mig med armen i luften. Fick in de då och då och kunde följa hur de sprang på ett ungefär i alla fall. Efter 30min tyckte jag att de gärna kunde bryta nu. Blir alltid så orolig om de är borta länge. Töntig igen, jag vet, men sån är jag! 
Sen äntligen kunde jag se att de nog hade brutit och var på väg tillbaka. Det gick hackigt att följa på GPS-en då jag tappade kontakten då och då. Ah, där kom de! Svante först, Sora nån minut efter. Ah, bra, mycket bra! 
Det var skönt att även jag äntligen fick röra på mig igen. Stå och vänta i minus 13 grader i en kvart eller så, blir kallt, även om solen skiner! Vi gick söderut i riktning mot bilen, passerade en ås med lite glest skog och mycket mossa på. Där fick Svante upp ett rådjur till, hängd efter en liten stund, men släppte lika fort som han hade fått upp det. Tja, kortdrivare eller trött efter älgarna?! Vem vet. Sora fick springa över hygget, men spåren där var nog gamla. Bilen var väldigt skönt att återse efter fem timmer flåsende i skogen!
På vägen hem kunde jag inte låta bli köra in till affären och belöna mig lite extra… Vadå, jag har ju semester!!!!
:-)

Äntligen var det söndag, äntligen kund jag hoppa ur sängen kl. 3 på morgonen och äntligen kunde jag och min Svanti åka iväg och ja, äntligen kunde vi även träffa vår goda vän igen: Smålandsfredrik! Det var ju alldeles för länge sen vi sågs sist, närmare bestämd var det nog till det stora provet i Skara i augusti i fjol. 

Väckerklockan behövde inte ens ringa i morse, kroppen var tydligen på helspänn hela natten och jag vaknade med en timmes mellanrum from kl. 0.00. Sora var smått besviken när jag sa till henne att hon skulle ligga kvar i korgen, det var bara Svanti och jag idag som skulle få åka och jaga vildsvin!
För någon vecka sedan hade jag fått ett sms från Fredrik med frågan om 28mil är vore för långt för att jaga gris… nåväl efter lite betänketid kunde jag gladeligen konstatera: Nej! Så blev det att jag fick hänga med till Möjlbytrakten. 
Strax efter jag passerade Borås skickade Fredrik ett sms: 17grader kallt var det i Småland, men i Mjölby skulle det vara moderata minus 10 grader, rena rama sommaren.
Fredrik och jag träffades i Jönköping, körde förbi Eksjö och plockade upp Jonathan och hans tysk Jäger. Landskapet vi passerade igenom glittrade av rimfrost, marken var stelfrysen och vägarna hala av is. Vi kom fram med lite försening, pinsamt men inget att ändra på. Jaktlaget var redan samlat och upplägget pratades igenom, vi gick snällt runt och hälsade artigt på alla sen var det bara att få en titt på kartan och förklaringen hur vi skulle gå. Fredrik fick gå söder ifrån, ihop med Daniel, två tyska terriers var. Jonathan och jag startade på östra sida såten och skulle ta oss västerut. Gränserna var inte svårt att ha koll på, antingen dike, åker eller skogsremsa och längst i väster en sjö. Allt eftersom skulle alla hundförare träffas i mitten, om allt gick enligt planen. 
Då kom starttecken, alla skyttar satt i pass, vi kunde släppa. Nu med facit i handen vet jag att jag inte skulle ha släppt honom rätt i början, det var nästan dömt att misslyckas på sätt och vis. Han jagade visst, men det var rådjur! Som tur var, var det inte den enda hunden som hittade söta rådjur att roa sig med en stund. Irriterad på mig själv väntade jag på honom, han bröt efter några minuter och kom tillbaka. Under tiden jag hade väntat, gick jag lite runt och kunde konstatera: Oj, rådjur, rådjur och ännu mer rådjurspår. Inte lätt för en terrier att fatta att det just idag inte var frågan om rådjur utan vildsvin. Jag bestämde mig för att koppla Svante och släppa honom när vi hade hittat vildsvinsspår. Det visade sig vara rätt smart och fungerade faktiskt! Efter några minuter pulsande i djupsnön kom vi upp till en liten kulle med några täta granar, vars grenar nådde marken och täckte för så det blev många kojor. Ja och där äntligen kunde vi se dem: vildsvinsspåren!! Väl upptrampade stigar från och till granarna, under granarna syntes det att någon hade bodd där, bökat hade de runtom. Med ett ”Ta grisen” strök jag kopplet på honom och han for iväg. Runt och under granarna, längre ut och tillbaka, rotade, rotade och sen började han skälla i en löpa. Han gick iväg, skällandes, längs en ås, in ett skogsparti gick det lite snirklar och zick-zack sen rakt fram igen, över en skogsväg och lite till, där släppte han, vände och kom tillbaka i sitt spår. När han just hade passerad skogsvägen, small det. Nu kan jag bara spekulera för jag vet ju inget. Enl. GPS-en så gick han rakt mot passkytten, men bröt ca 80 meter innan. Så suck och ack, det hade ju varit roligt om han hade kommit fram till grisen, om det nu var hans. 
När han hade återvänt till mig, fortsatte vi igenom tät, tät ungskog, han hade nu äntligen fått upp lusten för vildsvin, det syntes, han passerade rådjursspår och luktade noga i grisens stämpel. 
Mitt i en tät plantering träffade jag på en av passkyttarna som hade sett en stor gris med en terrier bakom, ha, ha, men det gick för fort och skyttgluggen var alldeles för lite så han avstod (förstår jag gott och väl).
Så kom jag fram till skogsvägen och träffade på Daniel och Jonathan. Vi skulle ta med oss hundarna till skytten som fick första grisen, det hade kommit en hel flock av typ 10 grisar till, söderifrån, det var då nog Fredrik och Daniel som hade de med sig, he, he. En av dem sköt han, resten stack och vi skulle försöka få upp de igen.
Framme vid passkytten kunde hundarna först lugga lite och få extra sug, sen gick vi tre åt var sitt håll. Svanti hittade ett ensamt djur, jag följde spåret och hunden. Han skällde grovt och irriterad, men tyvärr bröt han efter några minuter. Han kom tillbaka till mig, tittade på mig som om han sa: ”Men fan matte, skynda dig nu, där borta är den ju!” Sen gav han sig iväg igen, hittade grisen och skällde. Bröt, kom, tittade irriterad, sprang dit igen och skällde på grisen. Men tyvärr så kom jag aldrig nära den utan det gick undan hela tiden och till sist fick jag ge upp då det ändå inte satt en passkytt där ner i söder. Tja, då var det bara att gå tillbaka. Förstår verkligen varför hundarna är så himla sega på väg tillbaka: det är ju inget roligt heller! Framåt är det spännande, men tillbaka… blä, trist och alltid så mycket kvar att gå. Jakten bröts och vi samlades vid grillplatsen och fick hamburgare. Det var gott, väldigt gott att få i sig lite mat. 
Tyvärr har jag inte haft mycket kontakt med Fredrik under jakten, jag hade inte ens hunnit lägga in hans hundar i min GPS. Men vid ett tillfälle ropade han att Bosse hade fått upp ett skadat rådjur. I dagslegan fanns blod och det droppade blod i spåret med. Stackars rådjur gick i pass och kunde avlivas, det var ingen vacker syn som uppenbarade sig: Ett lodjur hade varit på det, tagit i halsen och fått till ett stort hål så strupen syntes och man kunde titta ut på andra sidan halsen. Tragiskt och jag vill inte veta hur ont det måste ha gjort. Tur för rådjuret att Bosse hade hittat det. 
Tyvärr ville de flesta i laget åka hem efter första såten, det var nog för kallt och soffans värme lockade, köttet är svagt, he, he.
Ja då kunde vi bara stoppa ner oss i bilen och köra hem. Fredrik och jag samåkte till Jönköping och hade gott att tjata om hela resan lång. Det gällde ju att analysera jakten och hundarna, grisarna och skogen! Men även om det bara var en såt vi gick, så var det allt värt att ha kört 28mil, inte minst för den trevliga pratstunden i bilen...
Tack Fredrik för att du fixade denna fina jaktdag åt mig! Vi ses och hörs!

He, he, att det är så svårt att få ihop folk att jaga! Men klart, jobbar man hårt hela veckan är det nog rätt så skönt att bara få sitta och 

vila i soffan istället för att ta sig ut till skogen, plöja upp till sitt pass och sitta där och fryser utan att få se något. Ha, ha! 
Vårt stora lilla jaktlag i Brodalen består av 9 killar och mig, tanten, många skulle man kunna tro men idag var det bara jag, Tomas och Henrik som fick tummen upp och stövlarna på. Dennis skulle ha kommit han med och tagit med sig sin laika, men Djingis hade skadat tassen och de åkte till veterinären istället. Jo visst, jaga skulle vi i alla fall, något optimistiskt skulle vi vara. 
Jag hade tänkt mig att enbart släppa lillan idag då Svante skulle få jaga gris imorgon och skulle helst har jätte tråkigt,… Vi bestämde för att släppa henne på ett stort berg med platå uppe på för att det finns egentligen bara fyra ställen rådjuren kan komma ner. Chansen att de två skulle sitta i rätt nedgång stod 50-50 i alla fall. 
Jag gick då upp med henne, halkade några gånger och ramlade en gång riktigt fint men: inte ett ända spår fanns det att se! Helt dött! Vi var nästan över hela berget när jag äntligen kunde se små små spår efter ett rådjur. Mycket riktigt, det höll Sora med om, här fanns det en bock. Hon fick fart på honom i ungskogen, drev den igenom storskogen och ner i ravinen som så klart ingen satt på! Hon fortsatte över åkern och in i kullen där hon rotade något, bröt och kom tillbaka. 
Då var det klart med första såten. Suck….
Vi körde över stora vägen och släppte på andra sida. Även här finns det många självklara pass där djuren så gott som alltid går! Vi fick chansa igen och Henrik och Tomas drog iväg till var sitt ställe. Vi tänkte att de kunde flytta på sig under tiden som går och som jag och hundarna kommer längre uppåt. Tja och hur gick det här nu? Lilla Sora tog upp ett rådjur i tätplanteringen och tja, det gick längs berget, förbi gården, upp i berget där Tomas satt och var nästan framme vid honom. Där hade det två val: vänster eller höger om det branta berget! Rådjuret valde höger om. Mycket smart, annars hade det mötts av Tomas´ bössa. Så var det med det, mer blev det inte, inga fler djur hemma och vi bestämde oss för att bryta och åka hem till soffan, kaminen och maten! Gott!

Hade sparat på några semesterdagar och hörde med förskräckelse att jag kommer bli av med dem den 31/3. Oj, vad ska jag ha semester till i februari eller mars? Sitta i trädgården? Städa huset? Blä! Nä, semestern ska tas ut nu under de sista jaktdagarna! 

Då det inte blev någon större jakt på Bullare-marken i söndags, bestämde jag mig att åka upp dit en sån fin dag som idag! Solsken, 10 grader kallt, perfekt. 
Hade med mig termosen och smörgåsar och upp iväg på den 1.5 tim resan som det tar att komma dit. Vovvarna kände på sig direkt när jag svängde av från landsvägen in på grusvägen: Jakt på gång! Lillan har börjat gnälla nu så fort hon anar, Svante min söta, han har förstod att det inte är någon idé att hålla på att tjata. Han sitter snällt och väntar.
GPS-en behöver lite längre där uppe vid norska gränsen att hitta men sen var det dags att sätta på halsbanden och gå iväg. Började med lillan i täta planteringen nedanför ett gammalt hus. Hon sökte och letade men ack så synd, hon hittade ingenting. Det är ju tyvärr så här uppe: två rådjur på 150ha, typ, mer finns det inte! 
Däremot fanns det gott, väldigt gott om harspår! Då Sora är så ung än och inte har lärt sig det där med noggrannhet i harskogen, bytte jag hund och lät Svante leta. Oh, där gick det fort och metodiskt iväg med honom. Men inte är det lätt att få napp på hare?! Vi fick gå en hel del, han var lika ivrigt hela tiden och där, där smack det till 20m under en gran framför mig: En kanon fin, tjock, vit skogshare studsar iväg! Jag hann inte lyfta bössan och det var nog bra det! Finns det så lite vilt, får vi vara rädda om det som är kvar och dessutom fick Svante lite jobb istället. Han var ungefär 30m ifrån mig och rotade runt under granarna och hade inte sett haren gå iväg. Han redde ut legan och tog an spåret och drev helt underbart i 10min på just denna haren! Jag ställde mig i pass då det såg ut som om haren vände tillbaka, men nej, så klart, den var inte dum och stack vidare söderut. Svante efter. Två gånger gick han tapp på den, men fixade till det. Sen kom han nog längre och längre efter och kände på sig att det var dags att återvända. Lilla söta, bästa terrier kom glad flinande tillbaka. Sen släppte jag lilla Sora och hon sökte väldigt ivrigt nu med. Hon hade sett haren springa iväg och förstod att det finns små söta varelser här under granarna. Men tyvärr blev det ingen mer hare.
Vi fortsatte norrut. Länge, länge fick vi gå utan ett spår, utan att något gick att hitta. Sen äntligen: Sora har varit iväg en bra bit ifrån mig, hon gick öster om mig och söderut igen ute i planteringen. Jag med Svante i kopplet stod stilla och väntade på vad hon skulle hitta på där. Ja, där kom det: väckskallen och slutligen drevet. Hon lät dov i rösten och jag tyckte med en gång att det där måste vara älg. Hon skällde som om hon vore sur. Drevet gick kanske 500m innan GPS-en visade att det stod stilla. Jag hörde henne väldigt tydligt skälla, hon hade alltså ställt älgen och sprang säkert runt den. 
Attans vad nyfiken jag blev på att gå fram och titta. Hon höll på bara 80m ifrån mig… Men jag fick hålla mig lite, visste ju att ”smyga fram” inte skulle vara genomförbart! Gräset och riset var högt och hade frusit, varje steg jag tog knakade och lät mycket, alldeles för mycket. Så jag bestämde mig för att kolla på klockan, 5 minuter minst skulle hon få skälla innan jag gör ett försök med ”smygningen”! Det var hårda, långa minuter och efter 6min kunde jag inte hålla mig mer och gick iväg så försiktigt det gick. Jag kom nära på 50m via några omvägar där jag hoppades på att det skulle låta mindre och kunde skymta en stor, grå älg precis innan han gav sig iväg med surt vrålande terriern efter. Jag gick fram till platsen där hon och älgen hade stod, ja, stooor var den, det syntes i snön!!! Tyvärr släppte hon rätt tidigt och kom tillbaka, tittade glad på mig och drog söderut. Tydligen hade det stod något mer som hade väkt hennes intresse och nu började hon leta efter det. 
Under tiden hon grejade släppte jag Svante iväg efter älgen. Vart det tog vägen kunde jag bara ana efter hans skall, tydligen över mossen, fram till lansvägen, där bröt han och kom tillbaka. Tyvärr har jag bara ett halsband än och det satt på Sora. Den lilla krabban var fortfarande iväg och letade. Jag visslade, ingen reaktion. Några gånger till då det såg ut som om hon var på väg mot mig. Nej, det var hon tydligen inte, hon vek av och stack västerut. F..n hundjävel! Till sist tröttnade jag på att stå där och vänta på henne och beslöt att hon nu får leta upp mig om hon inte lär sig att lyssna. Svante och jag gick upp till Mattias pass, dit nådde solen!  Vi satt och njöt på pallen där och väntade på lilla madamen som gick mer och mer västerut! Vart är du på väg lilla?!?! Så började hon skälla, hon hade haft rätt, det fanns fler roliga djur där inne i planteringen och det var nog därför hon inte lyssnade: hon var helt upptagen med att leta rätt på det! Hon drev och drev, först mer väster, sen söder och äntligen bröt hon och började leta sig tillbaka. När hon hade kommit så nära som 200m, vinklade hon av och stack iväg en gång till! Nu kan ni tänka er att jag blev irriterad på det! Hon ska ju f..n leta upp hundföraren med jämna mellanrum! Men ärligt talat tror jag att lilla hjärnan var slut efter det att hon hade skällt på älgen i ca 10minuter i sträck och då var det nog kortslutning för henne. Annars brukar hon ju komma och söker upp mig. Tja, det var då bara att vissla några gånger till för att ge henne vägledning, typ, men ingen reaktion. Så Svante och jag fortsatte sola. Det var ganska skönt faktiskt.
Efter några minuter såg jag på GPS-en att hon hade letat upp mitt spår där hon hade skällt på älgen. Jaha! Bra lillan! Jag visslade igen så att hon fick rätt håll på mitt spår och inte tramsade fel i mitt bakspår och äntligen hade hon förstod! Hon valde rätt håll, jag visslade tre gånger till sen fick det räcka, hon måste hitta själv! Det gjorde hon efter en stund och ja, hon var väldigt, väldigt glad att se oss!
Nu var det ingen idé att fortsätta då det var sent, Sora slut och tja, chansen att få upp något mer var lika med noll. Dem två bockar som fanns, satte Sora fart på. 
Jag delade smörgåsarna med vovvarna sen var det dags att köra hem. Inte raka vägen dock… förbi affären och skaffa en stor, fet pizza!!! Jag har ju semester!!! 

Rätt skönt att en väldigt trevlig kille från Tyskland köpte marken norr om ”vår” mark i Bullaren och att två av vårt lag är med där nu. Så vi kunde jaga över större område

 tillsammans och gränserna var inte lika viktiga. Vi samlades kl. 8:00 vid bommen på tyskens mark och pratade ihop oss. Jag skulle gå söderifrån från vår mark norrut in i grannmarken och passkyttarna ställdes runt på fina pass som vi visste rådjuren går över. Det har hänt mer än en gång att viltet som togs upp på vårt, gick över samma pass varje gång och försvann därmed i grannens mark. Nu skulle vi alltså jaga av vårt men skyttarna satt på grannens. Bra. Jag som sagd skulle gå med mina hundar. Släppte Svante först, mycket riktigt sökte han bra och hittade en bock i planteringen. Igen: mycket riktigt tog bocken norrut över mossen och länsvägen upp in i grannmarken. En passkytt fick se bocken men det var för långt håll och Svante hade släppt vid lansvägen så det var inget drev längre. Lika bra att bocken fick gå!

Terriern kom tillbaka, vi sökte vidare men inget mer. Så var det Soras tur. Min lilla raket till terrier satt igång direkt, sökte stort och fint och hittade ett rådjur i södra kanten av mossen. Hon började driva och hennes skall var verkligen fint idag! Det hördes jättebra och skyttarna visste exakt var hon var. Men innan det gick iväg, buktade det två varv runt mig så jag stod med bössan lyft och pulsen uppe i halsen. Men tyvärr såg jag inte ens drevdjuret, hörde bara hennes arga skall. Söt hon är! När hon har tappat spåret lite, så börjar hon ringa och gläffsa till när hon väl kom på det igen. Syns ju så tydligt på GPS-en.

Hon höll väl i i ca. 15min innan rådjuret bestämde sig för att lämna området. Som vi visste skulle det gå längs sjön i en liten ravin, upp mot lansvägen, över den och försvinna i grannmarken som idag ju var med i jakten! Exakt så gick det till. Lite orolig blev jag när hon väl korsade lansvägen (det är vägen mot Norge och trafiken är inte helt ofarlig på den) men hon klarade sig. Passkytten som satt vid övergången fick se rådjuret men han satt väl några meter fel, som vanligt och kom inte i läge för att avlossa ett skott. Så även detta lilla rådjur fick gå!

Min lilla Sora bröt strax efter lansvägen och kom tillbaka till mig. Glädjen att se mig var inte överväldigande och hon fortsatte istället söderut. Jag blev allt lite irriterad på henne då jag såg på GPS-en att hon gick f..n i samma spår som hon drev rådjuret för en halv timme sedan. Dumma, dumma hundjävel tyckte jag men som så många gånger förr: Jag skulle helt enkelt lita på dem! De har ju näsan, inte jag! Hon sprang i samma löpa några hundra meter, sen vek hon av, började väcka och drev iväg. Tydligen hade det varit två rådjur som hade delat på sig och lilla söta ärthjärna mindes det! Tyvärr satt inga skyttar söderut, tanken var ju att jag skulle komma söderifrån uppåt. Så Sora drev till ingen nytta mer än för själva drevets skull. Hon drev länge här med, det buktade några gånger och verkade komma tillbaka, men nix, till sist stack drevdjuret söderut. Sora släppte efter ca 10 minuter och återvände. Det har hon faktiskt blivit bättre på nu det senaste: att återvända i sitt spår tills hon hittar mig. Än så gläffsar hon då och då, som om hon ville meddela vart hon är. Så gör Svante med. Lite lustigt bara när folk sitter i pass utan GPS och hör henne. De frågar på radion om hon fortfarande driver… Nä får jag då ärligt svara, hon skäller då och då i sitt bakspår. Hon får väl lära sig så småningom att hålla tyst, stackars skyttarna annars. För mig är det ju bra, vet jag då var hon är.
Sen var det färdig jagat för mina hundar och jag satt i pass resten av dagen för wachtlarna.

 Idag var det en till dag som jag ångrar att jag är så j..la seg ibland. Var och släppte på Kvillemarken och vi gick tom så gått som en timme. Hundarna förstökte verkligen att hitta något men finns det inget, så hittar de inget! Jag hade kommit fram till norra spetsen av marken, ute vid Atlanten och det fanns bara en liten kulle var som ingår i 

marken som vi skulle gå över. Det behövdes inte. Svante var lös, Sora i koppel. Han drog iväg över kullen och ylade till. Där stod det ett rådjur! Så klart gick det norrut och inte tillbaka till mig. Han drev helt underbart och länge, det buktade först på grannmarken, sen gick det över ett gammalt gärde, upp i Kjells berg. Exakt som det gjorde en gång innan. Dumma jag stod där och glodde på min GPS. Sen föll polletten, segt, väldigt segt…. ”Attans, skulle det gå som för några veckor sedan?” Då hade han tagit upp i kullen med, drivit runt några varv innan det gick över gamla gärdet, upp i berget och sen ner igen, längs med gärsgården och tillbaka till kullen där allt började. ”Ja!” var det enkla svaret! Dumma sega mig fattade för sent, jag hann inte i pass och det som måste hända hände: Strax innan jag stod där jag misstänkte rådjuret skulle komma längs gärsgården och in i kullen igen, kom det ut, stelnade till. Jag med. Vi tittade på varann, Sora i kopplet glodde hon med. Bössan lyft men jag hade dryga 70meter. Pang då gick det upp för rådjuret att det var något som inte stämde, det kastade 90 graders och sprang med himla fart över Atlanten upp i nästa kulle. Svante var nån minut efter, han kom fullt skällande och fortsatte runt i grankullarna. Efter 10min till släppte han och kom tillbaka. Jag tror verkligen, verkligen han var sketsur på mig! Hur kunde jag vara så seg att fatta hur det skulle gå till, då det var exakt som en gång förut?! Förlåt bästa terrier, du var allt duktig!
Nu var det Soras tur. Vi halade upp oss på branta berget, jag hade inga stora förväntningar längre då det var så himla dåligt med vilt på marken hela säsongen. Hon sökte med sin fina raketfart igen och japp, där satt det! Ett rådjur var hittad och hon drev iväg. Ner för berget, längs smala gärdet, över kullen och passerade pass nummer ett som inte någon satt i. Fortsatte över vägen och över nästa gärde och passerade en passkytt bara 30meter fel. Vidare gick det och exakt i passet där jag stod för en halv timme innan och passade för en wachtel. Sen var hon ur marken och borta en bra stund. Jag hade under tiden gått efter i hennes spår, var ju ändå tvungen att komma ner för berget. Väntade in henne och vi nöjde oss för dagen.
Wachteln släpptes en gång till sen, men det blev inget upptag för denne, som gången innan. Så kan det gå ibland. 
He, he, på bilden här ser det längre ut till hunden, men det var bara 70m, men för långt för min lilla hagelbössa.

Fick hänga med Tommy, Monika och Börje till Skee idag. Snällt, snällt!!! Där gjorde vi som gångerna innan: Släpper Sora och beaglen på lilla sidan först. Släppa en beagle först är ju rätt bra, så hinner den att komma tillbaka igen efter jakten är slut. Och för Sora är en liten mark rätt bra med, hon är ju inte så gammal än. 

Ebba, beaglen fick upp längst bort över hygget och vallade runt över marken över gränsen och försvann. Jag gick med lilla Sora över alla kullar igenom alla klyftor, planteringar, mossar… bläh! Ingenting att hitta!! Jag tycker själv det är så hemskt att gå med hunden, passkyttarna sitter och ha tråkigt och hunden hittar ingenting! Pressen tycker jag inte om men den kommer per automatik. Prestationskraven finns, så fort det sitter folk runt och väntar på upptag. Vi var nästan klara över marken och på väg tillbaka så såg jag på GPS-en att lilla valpen vek av upp för ett berg och ner på andra sidan, där borta stod Mattias vid vägen. Hon ylade till, väckte och drev iväg. Mattias ropade mycket förvånad på radion: ”Oj, det hade jag ju inte trodd att det stod nån här bakom mig!”

Lillskiten drev jätteduktig och länge, först ur marken, sen kom det in igen men tyvärr stod det ingen just där. Det snurrade runt uppe på kullen men det var ingen ide att ens försöka ta sig dit, det hade bara gått undan. Så vi höll oss lugn på var sitt pass. Efter halva timmen släppte hon och kom tillbaka, hon hittade mig, wow.
Te och smörgåsar intogs sen var det dags att släppa Svante, min lilla tappra krigare. 
Jag gick längs gränsen med honom i lina, upp mot skrotbilen där jag skulle släppa honom och gå inåt mot mossen. Där stod rådjuren vid flera tillfällen så chans fanns. På väg dit drog lilla terriern bestämd öster, nosen i luften och enveten som en åsna slet han emot. Som att säga: ”Dumma matte, där borta finns det något!” 
Jag drog med min lilla och hoppades på att han skulle glömma doften efter 5min gång inåt såten och vad hände när jag släppte honom vid skrotbilen? Ja, mycket riktigt! Underskatta aldrig en enveten terrier! Han sprang visst åt det hållet jag pekade han skulle söka ut! 50m. Bra. Sen kom en 90graders vinkel och hundrackarn smet full fart mot doften, ylade, väckte, drev. Bort i grannmarken, så klart. 
Tur med kortdrivare, han kom tillbaka efter 10min och vi kunde fortsätta enligt planen. Mossen var tom, vi gick utmed ledningsgatan och neråt igen. Svante var på gott humör idag och skötte sig utmärkt: knappt jag såg honom, han sökte bra stort runt mig. Till sist kom det äntligen: hans yrgnäll och väckande, sen drevet! Vad ska jag säga mer än: han drev helt underbart! Förbi passkyttarna 4 (!) gånger, det gick runt, nedför stora branten, längs ån, upp i klyftan igen, runt mossen två varv, förbi skyttarna men varje gång för långt håll eller för tät i skogen. Han bara drev och drev och drev. Duktig lilla skethund!
Efter typ 45min släppte han, hittade mina spår och var tillbaka hos mig efter lite letande. Jag fortsatte tillbaka mot bilarna och trodde han borde ha fått nog nu, men ikke! Han hittade något nytt och det bar iväg en gång till, förbi bilarna, ner för en väl känd ravin, över bäcken och långt över gärden in i kullarna på andra sidan innan han släppte. Vi hade tänd på elden under tiden och börjat grilla korv, så kom han tillbaka, doften lockade nog!
Han fick vara med när vi åt korv men var tvungen att ligga på min jacka. Inte roligt tyckte han men det ska tränas det med! Han fick en korv till belöning. 
Härlig dag med mycket trevligt folk!
Tack ska ni ha!

Har fått ihop ett litet smidigt gäng unga vackra killar idag för att sitta i pass åt mig.
Börje med beaglen låg tyvärr sjuk kvar i sängen så det blev bara mina två hundar som skulle leta runt i skogen. 
Efter att alla satt på sina ställen, började vi släppa norrifrån och gå söderut över mossen och hygget. Men ingen av hundarna fick upp något, det verkade helt tyst. Nästan framme vid hygget hade Svante fått lukt på något, skenat iväg och var borta en stund, jag hade skyndat mig dit då han stod stilla enligt GPS-sen. Det som fanns där var inte direkt det jag hade förväntat mig att hitta mitt i skogen: en död pinntjur, undrar om hur den hade dött. Den såg inte dålig ut i hullet och pälsen var fin, men död var den ju, det rådde inget tvivel om. Spår av varg eller lo kunde jag inte heller se, men det betyder inget då jag inte är någon vidare expert på det. Tjuren måtte ha legat där i en två dagar och räven hade börjat äta på huvudet, det fanns rävspår runt där. Stackarn kanske blev påkörd och tog sig dit? Eller så var han sjuk helt enkelt. Svante var inte riktigt överens med mig om att vi skulle lämna den där i skogen, men det var det bästa om vi skulle få någon jakt idag!
Vi postade om och jag gick in med Svante bakom gårdsvägen. Såten mellan vägen och mossen till öster har vi inte varit i mer än en gång under hela säsongen. Just denna del av marken har varit helt dött de första två åren så lusten att gå där har varit lika med noll. Men idag skulle vi prova och det var allt värt det! Ja behövde inte gå alltför länge då skrek han till och började väcka. Han drev fint, över vägen, förbi Matias och Johan, sen vidare längs skogskanten och in i storskogen vid ett litet övergångsställe. Just så hade vi tänkt de skulle gå, jag hade sett stigar där och en och annan gång har sprang det över ett smaldjur där. Där satte vi Magnus. I generalen liksom! Och ja, pang det small. Två gånger! Mitt hjärta hoppade till lite extra, det vore ju för bra om det skulle ligga ett rådjur när Svanti drev fram. Men tyvärr, det var två släta boomskott, han såg hur de slog in i berget långt bakom djuret. Ja, så kan det gå. Svante fortsatte över timmersvägen, det buktade runt och kom förbi Mattias igen, men tyvärr på för långt håll så det blev inget nu heller. Strax innan det skulle gå över landsvägen släppte han och kom tillbaka. Efter en kopp kaffe postade vi om lite igen och jag släppte lillan i harkullen. Hon fick upp ett rådjur där inne och drev det fint runt, över mossen men ingen kom åt det, Matias fick älg i knät istället. 
Ja, kort och gott, en fin dag och trötta hundar nu, vad vill man mer…. just ja, en bock i frysen hade inte skadat….
En annan gång då!