2014-01-25: Bohuslän från sin finaste sida

Ja, då var vi här igen och tänkte kolla om det finns några vildsvin i trakten. Samling i jaktledarens mysiga jaktstuga, redigt prat och många skratt. Innan vi hade fått till våra jaktradion på pilottonen och samtliga hörde samtliga, hade klockan hunnit en bit framåt. Men, det var rätt kyligt idag, vinden blåste hårt och snön låg fint som pulver. Med andra ord: helt underbart. Ni som har varit i Bohuslän vintertid kanske kan förstå min förtjusning i just vintern i Bohuslän när väl snön faller. All granit försvinner under ett lätt täcke av snö, måsarna håller truten, inga turister och allt står stilla. Utom vinden, för den finns alltid närvarande i princip. Jag bara älskar såna här dagar. Snö har vi inte direkt ofta heller här vid västkusten, så det gäller att passa på och kolla spåren i det lilla lagret av snö för att få hjälp med viltets vandringar.

Efter alla satt i sina pass, kunde jag och Sora gå iväg. Vi tog samma väg som innan, längs en liten sjö med vass och branta strandkanter. Här hade ju grisarna stått tidigare så hoppet fanns. Tyvärr så var inte fallet. Vassen var tom, hon sökte medveten och med bra fart och vid men inga grisar. Till sist hittar hon rådjur som hon drev riktigt fint. Drevet gick förbi generalpasset till sist, skytten förvaltade chansen väl och jag blev mycket glad över att drevet kunde avslutas på det bästa sättet: hunden driver fram till det fällda drevdjuret. Hon brukar stanna vid viltet en kort stund för att sedan återvända till mig och ge sig ut på ny sökrunda. Svante var motsatsen, han stannade vid viltet och ville gärna lugga och lät inte någon annan komma fram. Sora gjorde så i början med: försvara sitt byte mot jägaren som kommer fram. Men det har hon konstigt nog slutat med, hon tycker nog mera om själva jakten än det fällda bytet. Visst, det har ju sin fördel att hunden släpper taget och kommer tillbaka. Jag kan inte vara mera nöjd med hennes sätt.

Vi fortsätter genom såten, passerar torvmossen och söderut igen. Hon hittar ett rådjur till, dock går drevet över mossen norrut. Lika bra, då det tyvärr finns en stor väg i södra kanten av marken och tar hon upp i norr så finns det alltid risk att det går över vägen till sist.

Vi avslutar såten, släpper taxen i nästa. Allt går ju lite långsammare med en så kortbent hund men det är ack så mysigt att lyssna på Bettans fina skall. Tyvärr går även detta drev ur såten rätt så omgående och börjar bukta på grannmarken. Tyvärr även här: risk för att det till sist går över stora vägen så husse kastar sig i bilen och hämtar upp lilla taxen. Välbehållna och nöjda bryter vi för dagen och sätter oss vid lägerelden. Finns det ett bättre sätt att avsluta en härlig jaktdag? Knappast. Tack än en gång för en underbar dag!