2018-01-13: Stackars hundörat

Var bjuden att släppa terriern hos en arbetskollegas man som har jättefina rådjursmarker helt utan större vägar. Paret har golden retrivrar och kenneln ”Sea Symphony” och mannen jagar med korthårig tax. Ninni har blivit till åren nu och får vila lite oftare och lite längre mellan jaktdagarna, men husse är inte redo för en till tax ännu. Tur för mig liksom, som då har fått chansen att få släppa min hund då det just var lite ont om hund. Jag tackade ödmjukast ja och infann mig med lite små-pirr i magen till samlingen på morgonen. Varför pirr i magen? Nå, detta jaktlag är van vid lugna taxdrev som håller i och buktar runt. Har man jagat med en tax nån gång så förstår man att det är ett väldigt trevligt sätt att jaga rådjur. Nog det bästa får jag erkänna eftersom taxarna släpper efter en till max två timmar, inte som drevrar som man ju i regel får åka iväg och samla upp i Bengtsfors. Men, med underbara och duktiga Ninni som referens, då har jag självklart lite respekt och rädsla i mig om min stackars hund kan prestera eller inte, då att ”taxfolket” blir nöjd.

Vi började i ett skogsparti som de inte brukar släppa taxarna eftersom det är så svårt att ta sig fram för en liten, kortbent tax. Nog är min terrier lite högre men det räckte inte långt då gallringsskogen låg huller om buller och även jag och markägaren fick slita och flåsa för att komma igenom djungeln på marken. Sora hittade något i ena bergskanten, hänger efter en kort stund, men det gick ur marken ändå så släpper hon och kommer tillbaka. Vi kopplar för att spara hunden och går till ett annat område uppe och runt på ett berg. Nytt släpp och lilla monstret gör mig inte besviken: hon drar iväg, tar upp dryga 200m ifrån oss, börjar väcka, får fast spåret och driver helt jäkla underbart! Vad jag blev stolt på min lilla vän och markägaren som ju gick med mig fick göra sig beredd ett antal gånger då det kom närmare och närmare för att till sist dock vika av och gå en vända till. Det buktade jättefint i en tät ungskog, kom ut och gick över ett hygge. Där satt en gubbe som tyvärr hade för långt håll men ropade på radion att det var ju jättekul att se den lilla skiten springa så duktig några minuter efter rådjuret i löpan. Härligt. Drevet håller i och tystar en stund, hon snurrar över en grusväg men får napp så småningom och tar i igen. Fortsätter driva en bra stund och bryter till sist efter ca 35min rent och fint drev. Vi går lite sakta emot henne och genar i hennes löpa så hon ska slippa springa alla kilometer i sitt spår tillbaka. Men ack min stackars hund: när jag får se henne är hela hennes sida fullt i blod. Reflexhalsband och GPS är nedblodad men hon verkar bara vara sugen på att fortsätta utan att bry sig. Jag får stopp på henne och ser att hon har rispat upp örat ordentligt. Fan också! Så det var bara att blåsa av jakten, ta hunden och försöka att stoppa blödningen. Inte alls lätt visade det sig, eftersom örat ju är så himla starkt genomblodat så det bara fortsatte droppa blod hela vägen hem också. Hemma fick hon tvättas och plåstras om. Vi tryckte ihop örat lite och satt på bandage så att hon inte fladdrar upp såret varje gång hon skakar på huvudet.
Stackar min lilla vän. Läk fort nu, det är några jaktdagar kvar och en fin jakt borta på Sotenäs är redan bokat. Krya på dig lilla sötnos.