2018-01-14: Jakt på Stensjö

Efter gårdagens snitt i örat var jag lite osäker om jag skulle våga släppa henne på en bjudjakt. Samtidigt känns det inte riktigt helt bra att bara ringa och säga att man inte kommer samma dag som jakten. Lilla terriern dessutom tycker självklart att det ska ut och jaga istället för att sitta inne med öronmuppen på. Hon tycker det är rätt bedrövligt, men hon fick sitta med luva hela natten och även under resan till jakten, så hon inte skakar sig, slår örat mot någonting och uppe är såret igen. Fast, det blev det ändå. Självklart. Hon ger ju 100% och då kan man inte ta hänsyn till en liten rispa i örat även om det rinner blod.
Vi träffades på gården och sedesvanligt blev det glögg och pepparkaka inne i gamla svinstallet som gjordes om till mysig jaktstuga. Vi blev ett gäng på fyra hundar och ett tiotals skyttar. Tyvärr var vädret inte riktigt med. Det blåste snålt och termometern kom inte riktigt upp till några varma grader. Men, ska inte klaga, vi har i alla fall inte två meter snö som skulle sätta stopp för allt.
Första såten fick jag sitta i pass jag med. Hundarna släpptes men det märkets att det gick lite trögt på grund av blåsten. Det hade nog inte rört sig så mycket ute i marken under natten heller. Vi hoppades på lite gris, men som jaktledaren sa, var det rätt tomt under hela hösten. Tyvärr inga grisar. Taxen fick upp rådjur som sprang förbi en pass skytt och blev kvar där. I ett annat pass gick ett stänk djur i pass och därmed blev det två rådjur att ta med hem efter första såten.
Vi fick en liten fika ute i skogen allihop och stämningen höjdes enormt när var och en kunde berätta om vad man hade sett, eller ja, inte sett. Det fanns en liten älg i såten med, som hade gott undan, men inga grisar.
Efter kaffet och en mandarin var det Soras och en wachtelns tur att röra om i såt nummer två. Hon sprang för kung och fosterland med sitt slitna örat, fick upp rådjur som hon hann driva en kort stund innan det gick i pass. Wachteln anslöt sig till ”vårt” område och så gick jag med två hundar ett tag. Rätt intressant är det dock att jakthundar i regel tar och jagar för sig själv och struntar i andra hundar i såten. Något helt annat när det är hundmöte. Då ska alla andra hundar veta att min terrier är störst. Men under jakten går det hur fint som helst.
Tyvärr så blev det inte mer under denna såt, mörkret började knacka på och kylan krypa in hos de som satt i pass. Dags att bryta, ta med rådjur nummer tre och samlas vid gården för vildparad och tackning.
Tusen tack familjen M. för en underbar jaktdag, som vanligt, svårt slagen med kost och logi. Tack till alla pass skyttar och hundar, vi ses!
Waidmannsheil.