2018-01-21: Snöälg

Eftersom örat skulle få läka klart, blev det ingen dag i skogen igår. Men förklara det för en terrier och även för mig själv. Snart är det ju ändå slut med löshundsjakt för vår del så idag fick det bära eller brista med örat, det skulle ut. Och örat höll.

Under natten hade det kommit en del snö här vid kusten. Inåt landet brukar det då bli lite extra så vi kunde gladeligen konstatera att terriern nätt som tätt försvann i snömassorna. Tyvärr har det antingen inte rört sig mycket eller så har snön kommit så pass tidigt på morgonen satt spåren snöades över. Hur som, temperaturen stannade på -5 grad, solen sken och om inget annat så skulle vi helt enkelt ha en fin dag i skogen.

Släppte henne och som vanligt drar hon iväg i raket fart. Svante brukar jag ha lös bakom mig, även han med GPS-halsband, ifall han skulle iväg på något. En blind hund ute i skogen, känns bättre att jag vet vart han tar vägen och kan i värsta fall leta reda på honom. Så gick jag och dagdrömde och märkte inte att både hon och han var borta ett tag. Så vrålar hon till, hade tydligen hittat varma slag och började driva. Blinde Svante visade det sig drog åt samma håll, utåt mot mossen.

Tog upp min Astro och följde hundarna spår tills jag såg vad det var de hade hittat. Älg. Tydligen ko med kalv. Sora hängde i en bra stund, det stod stilla på 500m i en dunge i mossen, innan ekipaget gick iväg igen. Nog för att Svante kom gläfsande efter och störde. Det höll på så här i ca 30min innan älgarna bestämde sig för att dra norrut och Sora släppte. På några minuter var hon tillbaka hos mig, men inte Svante. Han bara fortsatte efter älgarna. Den blinde jäveln.

Nu hade de gått över markgränsen och jag började bli lite orolig om hur han skulle klara sig att komma tillbaka. Sora stack dit under tiden igen, kom ikapp älgarna och drog iväg med de en bra bit till. Ställde de en stund men tröttnade tydligen och kom tillbaka. Jag hoppades att hon skulle ”ta med sig” Svante, men nix. Tyvärr så hade han kommit fram till det stället som älg och hund hade snurrat runt en del och därmed lämnad en uppsjö av spår som han hade svårt att reda ut. Han snurrade och letade men nog är det rätt svårt om man inte ser vart man går.

Till sist så fick han nog ge sig och det är då jaktlusten ”tar slut” och ”medvetandet” om att han fan inget ser kommer tillbaka. Där stod han då, min lilla blinda krigare, typ en km ifrån mig och velade för att hitta tillbaka. Till sist brukar han börja yla, nog för att meddela att han finns och vill komma tillbaka. En himla tur att han har sitt eget GPS-halsband på sig. Så det var bara att ställa bössan vid markgränsen, hänga upp min mössa så jag hittar den bland alla björkar i mossen, traska iväg i spåret som Sora har sprungit några gånger och hitta gubben.

Ja, han blev allt rätt så glad när han äntligen var återförenad med oss.

Vi drar tillbaka, hittar bössan och skulle mot bilen, när Sora hittar harspår. Det är alltid lite extra roligt när en ADHD-terrier tar an harspår! Som ni kanske vet, görs det tyska avelsprov på hare. Hare är rätt svårt att spåra och hålla i. Så jag blir alltid lite exalterad när jag ser henne dra i harspår. Och med spårsnö kunde jag följa henne och haren väldigt bra! Hon jobbade rätt medvetet, säkert hjälpte snön henne visuellt också. Hon hölls sig några 50m framför och jag gick efter för att uppmuntra henne att hålla i lite extra. Så gick vi i princip över hela marken tills haren hade studsat över markgränsen. Där fick hon jobba vidare självt, gjorde det i ca 5minuter till, innan hon nog förstod att hon aldrig kommer ikapp och resa haren. Lyckliga och nöjda med vår tid i snölandskapet åkte vi hem och njöt av en kväll i soffläge.