2018-08-09/11: Cykelvasan-90, 2018

Årets höjdpunkt för min sambo. Lite samma som första oktober alltid är ett magiskt datum för mig, så är cykelvasan och färden från Sälen till Mora den cykeltävlingen som all träning verkar gå ut på. I år så hade vi bestämt att även jag skulle ta hela sträckan och inte 45km som jag cyklade i fjol. Lite träning och egen cykel hann jag ju med.

På något sätt är det verkligen en liten höjdpunkt även för mig, då resan till Sälen och boende i en liten fjällstuga är lite som en kortsemester. En välkommen brytpunkt i vardagen utan att den tar flera veckor. Vi åkte upp den nionde och installerade oss i stugan på högfjället. Ett fint litet stugby som nog är rätt så tomt på sommaren för att fyllas med cyklister under sommarens vasavecka.

Öppet spår som jag skulle ge mig på, cyklades på fredagen, motions spåret där Fredrik hade kommit in via sina tävlingsresultat, gick av stapeln på lördag. Söndag fick 45km och 30km starta.
Stugan visade sig vara väldig mysig! Utanför vräkte regnet ner och det blåste rejält. Jag tyckte faktiskt lite synd om mig då väderprognosen inte visade någon vidare förändring av vädret inför morgondagen. Inte var jag sugen att cykla 90km i regn och lera….

Kvällen tillbringades med ett besök på Lindvallen. Där var det värsta cykel-folkfest med massor av cyklar som kunde provas, mycket nyheter och ja, ni vet, små presenter med reklam på som man fick med sig. Vi hämtade nummerlapparna och chipen som ska fästas på foten så tiden blir registrerad vid varje kontrollstation. Klisterlappar skulle fästas på cykeln och väskan som man tänkte skicka med via transport ner till Mora så att duschkläder var framme när man svettig och smutsig kommer i mål.

Vi sov gott trots smattrande regndroppar mot fönstret men när jag vaknade på morgonen som jag skulle starta och såg att det fortfarande regnade, sjönk min motivation. Vi hade fixat färdigt nummerlappar, cykeln och väskan kvällen innan, så det var bara trä på sig cykelkläder och dessa underbara cykelbyxor som man känner sig som om man bajsade på sig.

Vi körde ner till starten, det regnade fortfarande och var gräsligt kallt och det var allmänt synd om mig. En inbiten supercyklist struntar i vädret och kör ändå. Men jag är ingen sådan utan mer en ”ja, varför inte”-cyklare.

Fredrik fixade min ryggsäck med sockervatten även kallad ”sportdryck”. Jag hade fått nedskriven på en lapp på vilka kontrollstationer jag skulle trycka i mig vilken sportgel eller super-müsli-energi-bar eller om jag skulle ta en banan. Allt efter schema så man håller orken uppe.
Sen hände det: det slutade regna när jag rullade in på startfållan!!!

Startskottet gick. Ni som har cyklat cykelvasan vet vilket spektakel det är! Musik, åskådare, glada cyklister i rena mänger en speaker i tornet som håller igång. Det är verkligen något alldeles speciellt att åka genom startfållan med sin grupp av 200 andra cyklister, höra sin chip pipa till när vi kom över mätningen, följer de första hundra meter efter en ”Wasaloppsbil” som guidar längs vägen den första biten för att sedan ta i och cyklar till Smågan, första kontrollstationen.

Vägen /stigen vi cyklade på var rätt blött, lera skvätte upp flög i ansikte, på kedjan och drevet, ryggen fick sitt tydliga ”cykla i lera-streck” men gud så roligt det var ändå.

Mångsbodarna och Risberg passerades, jag tryckte i mig en gel. Herren min vad äckligt det är! Men, det skulle hjälpa kroppen att ha nog med energi för att inte få kram eller slut på bränsle. Fredrik tog bilen mot Mora och jag fick se honom vid nästa kontroll, Evertsberg och även vid några utstick till stora vägen, där vasaspåret går längs med vägen till Mora. Han och många andra åskådare längs spåret hejade och ropade eller hade med sig ko-bjällror.

Jag kom till Oxberg, kände mig toppen, cykeln bara rullade även uppförsbackar verkade den ha el-drift. Många hoppade av sina cyklar och ledde några branta backar, men ack min förvåning, träningen hade gjort nytta, jag bara paddlade upp! Mera gels och några bananer samt blåbärssoppa och vidare går vägen till Hökberg. Mitt mål var bara att komma i mål och att komma under fem timmar. Inte hade jag tänkt att slita häcken av mig utan det skulle vara roligt. Fredrik ropade till mig vid Hökberg att jag nog skulle klara under fem timmar om jag höll igång. Öh. Ja. Då så. Trampa på. Eldris nästa innan man tar de sista kilometrarna in till Mora. En sista gel för lite extra bränsle och det var faktiskt bra jag tog det: det kom några backar som sög i mina ben, men nog klarade vi, jag och cykeln, att komma upp.

Ner till Moras camping med oändliga massor av folk som står längs spåret och hejar. Och så kom det! Sista biten, bestående av en jäkla gångbro som man ska cykla uppför för att komma över en bäck. Många, väldigt många tar ut sina sista krafter här just i denna ”backen”, många, väldigt många kedjor hoppar av just i denna löjliga ”backen” och många, väldig många får en rejäl kramp eftersom de ju ta i och suger ut det sista ur sina ben. Kantrade av åskådare som ropar och hejar och pushar en att ge det sista.

Jag drog lite extra jag med, men visste att det inte ge så mycket mer än kanske någon sekund och inte ville jag ha kramp de sista 600m! Då var ”backen” avklarad och alla som rullar utför gångbron suckar lättat och tror att nu är det bara rakt fram till mållinjen. Men nix. När man just har sugit ur sockret ur vaden, kommer det en jäkla löjlig dock i sammanhang gräslig backe till!!! Många, väldigt många ropar ”nääää, jag orkar inte mer!”, följd av de som står och hejar ”Jo, det är bara några meter kvar!! KÖR!!!” och många, väldigt många som inte har fått sin kramp i första ”backen” för den nu. Aj.

Jag klarade mig, även om jag tänkte nä, jag orkar inte mer nu.
Sen är det rakt fram, 500m på asfalten in mot mål. Chippen piper och registrera målgången med tid, de som ”följer” en, får alla tider från varje kontrollpunkt per sms och så självklart även målgången.

Mycket nöjd och rätt så slut kunde jag då skriva upp att en punkt av min ”to-do-lista” är avklarad: Cykla cykelvasan 90km. Kom i mål efter 4:49. Så klarade jag även mitt andra mål. Duschväskan var framme, cykeln fick man säkert parkera på bevakat cykelparkering och det var inte ens kö i duschen.

Vilken känsla, vilka endorfiner som frigörs, vilken fest både före och efter!

Vilket engagemang av alla de funktionärer som står längs hela banan, som kör runt i spåret, hjälper, reparerar och stöttar cyklister. Om ni nånsin tänkte att kanske cykla Cykelvasan: GÖR DET! Det finns inte mycket att jämföra just denna helt underbart koordinerade tävlingen med och det bästa av det hela: Du måste inte vara inbiten supertränad cyklist! Har man bara en någorlunda bra cykel och har man bara cyklad lite innan, så klarar man det!

Dagen efter blev det Fredriks tur att cykla, under tiden följde jag och hundarna med längs spåret och tog emot honom i målgången. Självklart var han mycket snabbare, men han hårdtränar ju.

Vi stannade tills på söndag, gick en fin tur på fjället med hundarna innan det var dags att ta farväl från Sälen och Högfjället och köra hem. Vi ses nästa år igen, garanterad!

Önskar er tur i spåret!