2018-09-26: Smygjakt på råbock

Jag vet inte vad som gjorde att jag just idag fick en enorm lust att ta mig ut och smyga. Det blåste halvt orkan, hade regnat en del under dagen men redan när jag satt på kontorsstolen så kunde jag inte låta bli att tänka annat än att plocka fram bössan, ta med hunden och ut till skogen. Sagt och gjort. 

Sora blev helt av sig när hon fick se vilka kläder det var som kom fram. Svante med, men han fick tyvärr stanna hemma idag.

Väl framme vid marken parkerade jag bilen, fyllde magasinet med Norma Oryx, satt på hörselskydd och kikaren runt halsen, min fina underbara filt-ryggsäck, som jag fick i 30-års present av mina föräldrar, fylldes med vattenflaska, kniv och bärrem. Bara hunden kvar då. Konstigt nog så verkar hon förstå att det inte var dags för henne att släppas utan att hon ska gå bredvid mig i ”pyrsch-koppel” och hålla truten.

Kopplet förresten är ett helt i läder, utan metall som kan skramla. Halsband och koppel är ett stycke som träs över hundens häls och hängs runt jägaren och hunden får helt enkelt följa med på vänster sida.

Har tränat detta mycket med Sora och hon har varit med några gånger så hon vet vad om förväntas av henne. Hon är även väldigt bra att ha med på just smygjakt eller sitta i pass då hon har ”Standruhe” nog att hålla sig lugn och tyst och bara titta utan att gnälla, yla, skälla. ”Standruhe” är ett tyskt ord för just ”vara tyst på pass”.

I Tyskland brukar jägaren ta med sin hund till passet eller kvällspyrsch och det är därför väldigt viktigt att ha en hund som bevarar lugnet även när viltet visar sig så man kan komma till skott.

Som sagt, Sora kan detta, hon håller sig perfekt på min vänstra sida och vi kunde smyga iväg.

Började att gå genom storskog fram till ett hygge. Vi stannade jämt och tätt för att kika och hinna se någon rörelser, dock inget fanns att se. Framme vid hygget som håller på att växa upp, vek vi av mot åkrarna och smög längs åkerskanten. Vinden blåste oss hårt i sidan så jag valde att gå in i skogen igen, gå motvinds upp mot vändplanen.

Vi strök längs några skogsdungar och vidare upp mot norra åkern i sidvind, men inga rådjur att ser, inget annat heller för den delen. Jag hade redan hunnit tänka att vi ska bara genom den unga lärkskogen upp på en kulle där man kanske kan se lite, dock hade jag inga större förväntningar eftersom det knappt går att se något längre nu när lärkarna har hunnit växa upp till tre meters höjd.

På terriern kunde jag se att det fanns något i djungeln bland lärkarna så vi gick väldigt, väldigt försiktigt längs en gammal stig och igenom första delen av lärkplanteringen. Sora drog då och då i kopplet och ställde sig upp på bakbenen för att få bättre vittring i motvind. Fick bestämt be henne att sluta med det och kände mig lite irriterad över att hon höll på så här. Men, åt andra sidan var det nog lika bra eftersom jag själv var lite mer på vakt då det absolut tydligt fanns något i närheten.

Vinden blåste hårt i ansikte på mig, terrierns öron fladdrade i kvällssolen och steg för steg, sakta, mycket sakta och med bössan givakt, tog vi oss långsamt genom lärkarna på en viltväxel upp mot kullen. Som tur var så hade det regnat mycket under dagen och veckan som gått så kvistarna jag råkade ut för att trampa på gav inte ifrån sig mycket väsen och det lilla som kanske hördes dränktes i blöt mossa och vindens sus. Uppe på kullen såg jag enbart en härlig lärkskog breda ut sig runt mig och kullen, den vaggade och vajade i vinden. Sora stod på bakbenen emellanåt och allt eftersom vår försiktiga förflyttning kunde jag till sist ställa mig i skydd av några låga tallar. Här är det lika bra att stå stilla ett tag tänkte jag, sen bryter vi och går hem.

Stod där, såg ut över skogen och tänkte att jag har det ju så underbart här med min hund, när det plötsligen rörde sig något direkt framför mig. Spänningen steg, terriern såg det också men höll sig lugn, jag drog kopplet lite extra åt så hon inte skulle komma i skottlinjen om ifall att hon skulle få för sig att kasta sig framåt.

Så kom den fram igen, en get, i härlig röd päls gick hon och käkade på några örter. Jag såg inte vart hon tog vägen sen eftersom tallarna jag stod bakom skymtade siktet. Nå, i alla fall har vi då sett något! Det gjorde redan hela kvällen värt att kallas för lyckat. Ser dock på terriern att det är något annat som fångar hennes näsa. Det rör sig något mer i lärkarna, pulsen klättar upp igen och ögonen letar, letar och söker efter rörelse och sommarröd rådjurspäls. Nästan som en chock men ändå inte såg jag ett till rådjur helt lugnt och oberörd komma ur lärkskogen upp på kullen där jag stod.

Jag vågade inte röra på mig förrän att rådjuret försvann bakom tallen så att jag kunde lyfta kikaren utan att själv bli upptäckt. När den satt uppe på näsan vågade att böja mig lite i sidled för att möjligen få in viltet i kikararen och kunna avgöra vad det är för djur. Så böjer jag mig några decimeter, försiktigt så att det inte blir varsel mig, böjer mig lite till och lite till så kom HAN upp i kikaren. En bock!! Attans, det var bannimej en bock! Med fina horn och vacker som en dag! Oj, skulle detta vara min chans att få skjuta en bock!? Det var ju länge sen jag lyckades sist, då jag brukar gå med hund i drevet och då blir chanserna inte så många. Det är nu eller aldrig hann jag tänka, byter kikaren mot bössan, osäkrar, håller inne, andas djupt några gånger och böjer mig i sidled igen för att se honom. Han stod där, kliade sig med bakbenen bakom örat, tittade, började äta på något gott och bara fanns där helt ovetande om att jag stod bakom granarna. Vinden blåste hårt från sidan, han hade inte alls känt av mig så det var helt perfekt förhållande. Nu eller aldrig får det mig genom huvudet igen! Min chans! Ta den! Andas djupt, blunda, ta försiktigt ett steg i sidled så jag får fri skottlinje. Eller nej, kanske bättre att stå kvar och vänta tills han går självt framåt några steg?!? Jag flyttade på mig lite, lite bara så jag fortfarande skymtades av granarna, bössan vilade uppe vid axeln, terriern fick sitta stilla, det gjorde hon med bravur. Pulsen lugnade sig något, jag ser honom äta och titta sig omkring, vinden var min stora hjälpredare idag! Så tar han två steg framåt, jag har honom på 50m, perfekt sida, kramar och skottet går. Det blir ett skutt uppåt och sedan ligger han. Min bock!

Jag laddar om rent automatiskt, så att det finns skott i loppet om i fall att han reser sig igen, men det är tyst och stilla igen, bara vinden som susar.
Patron ur och släpper terriern. Hon far fram till honom, kontrollerar med ett bestämt grepp runt strupen så han verkligen är död. Det var han, perfekt lugnskott.

Jag var helt tagen av en sådan här perfekt dag! Jag bara sitter en stund i mossan, bredvid min just skjutna smygbock, tittar på honom och kan inte mer än vara tacksam över en lyckad jakt. Terriern får posera med bocken och ryggsäcken innan jag får ta ur honom. Jag delar bytet med min underbara hund, hon får smaka på njure och hjärtat, sen vaktar hon över mig när jag knyter ihop bockens fram- och bakben för att bära hem honom. Tyckte att det kändes ovärdigt att dra honom genom skogen och längs grusvägen sedan så jag bar honom på axeln fram till bilen. Tung var han får jag säga så jag var väldigt glad att äntligen kunde lägga in honom i bagaget.

Förvarnade min sambo om att vi kommer ha lite kvällsjobb, så han stod beredd när vi kom hem, vi flådde och bestämde att vi skulle stoppa upp min fina råbock!

Så sent som halv tio på kvällen när vi var klara, ringde jag till konservatorn som svarade glatt trots den sena timmen. Jag var välkommen tidigt på morgonen nästa dag att komma med bocken och lämna in honom.
Han ska få en äroplats hemma i vårt hus! En jakt att minnas, en helt perfekt kväll, tack min Sora att du var med och tack min fina bock!

Waidmannsheil!

Ho-Rüd-Ho.