2018-10-21: Drev på dovhjort.

Vilken dag! Det började med att jag vaknade alldeles för tidigt, gick upp och åt min frukost som vi egentligen hade bestämt att käka upp på vägen till jakten. Fick väcka och tjata på sambon att krypa ur sängkammaren då han skulle vara med som hundräddare idag.

Vi var bjudna ute i Sotenäs på underbara marker med ett underbart gäng. Soras sätt att jaga passar just den biten av marken perfekt. Hon är lagom snabb och hög för att ta sig över alla stubbar, stockar, tuvor och mossar samt att hon rätt smidigt kan springa upp och ner för berghällarna, hyllor och raviner som bohusgraniten så prydligt smyckar ut landskapet med. Jaktvärdarna jagar annars med tax. Men inte just i såten vi skulle ta idag, då det helt enkelt inte går med taxarna, de är för små och för kortbenta för att ta sig rund där.

Sen är terriern lagom kort och släpper rådjuren när de går ur såten, gris har vi jagat här och även är lämpar hon sig väldigt bra då hon är lagom mesig och inte för skarp så grisarna stannar för henne och låter sig vallas runt i såten istället för att kasta sig ut för en för skarp och trängande hund. 

Alla var laddade och taggade eftersom det alltid brukar hända något på dessa härliga jakter. Jag och en annan kvinnlig jägare tog upp oss på berget efter alla andra satt i sina pass. På så sätt hoppades vi på att vi trycker viltet mot skyttarna i fall det skulle gå loss något för oss.
Jag lämnade av henne i sitt pass, tog mig ner för berget mot sjön och inåt såten, släppte hunden och väntade.

Hon satte av mot sjön, jag ser på Astron att hon cirklar runt där, tydligen något intressant. Efter några minuter börjar hon skälla och går över i härligt drev. Perfekt tänkte jag, riktningen drevet tar verkade bra med, nämligen inåt såten.

Attans, satans, det vände runt, går upp för berget och ser ut som om det ska över stora hemska vägen mot Kungshamn. Fredrik fick börja springa om ifall att viltet och hund går över. Men innan det skulle ner mot vägen, vek det av, fortsatte uppe på åsen. Nu fanns det risk att det tar sig ner i en klyfta och över åkern och igen mot stora vägen. Fredrik fick springa igen, nu åt andra hållet för att stå där hon eventuellt skulle ta sig över, så hon inte blir påkörd.

Men nej, inte heller där skulle det gå över utan det rundade upp och inåt såten igen, längs en annan ås för att sedan gå över åkrar, igenom en dunge och över vägen mot Hunnebo. Men oj. Hund och drevdjuret kom över och fortsatte på andra sidan.

Jag ropade på radion att hon nog snart kommer släppa, det brukar hon ju göra. Fredrik meddelade att han stod där hon hade gått över vägen, så nog skulle hon komma över säkert på sin väg tillbaka. Jag stod kvar och tänkte vänta in henne bara.

Blev desto mer förvånad när jag ser att hon fortsätter drevet glatt och verkar ha noll koll på att hon har lämnat såten och att det var dags för länge sen att sluta. Drevet gick mot Nordens Ark och bergen ovanför där, det buktar i en jättecirkel, snurrar vidare för att sedan går några raksträckor innan det vinklar igen och snurrar en ny cirkel. Mycket märkligt fick jag meddela i radion att hon inte släpper. Nu hade det gått en dryg halv timme.

Då ropar Anders att det nog är dovhjort. De finns i en tät stam här i trakten och visst, när jag sedan gick och kollade där hon hade tagit upp, så fann jag de typiska dovhjort stämplar i leran. Jaha. Det förklarade det märkliga att hon håller i så länge.
Drevet gick cirklande nord-öst och ibland såg det ut att komma in igen för att i sista stund vika av och dra åt annat håll igen. Synd, väldigt synd. Efter 1 timme och några minuter bestämde jag att det nog är bäst att Fredrik skulle försöka ta henne. Att hon släpper självt och orkar gå tillbaka hela sitt spår var jag tveksam i. Fredrik fick springa lite till, upp mot en skogsväg. Han ser henne på 100m gå över skogsvägen och hann inte fram i tid. Jag ser att hon fortsatte på andra sidan uppe i en dunge och stackars Fredrik skulle behöva springa lite till och kanske till och med leka bergsget och klättra i berg. Som tur var så hade hon tydligen bestämt sig för att självmant sluta och hade påbörjat färden tillbaka, såg jag på Astron. Under tiden var Fredrik ungefär där hon hade gått över vägen och mötte upp henne. Klumpigt nog så hade han inget koppel. Men mannen han är, tog han henne i famnen och bar henne typ en kilometer tills jag kunde möta honom.

Lilla terriern var rätt lycklig att få se mig men helt missnöjd med att bli buren. Koppel på och in i såten igen. Trodde att hon skulle vara lite trött efter drygt en timmes drev, men ikke. Hon stretade i kopplet och for iväg så fort jag släppte henne.
Jag hann inte särskild långt innan jag ser att hon verkar följa ett spår som nog var intressant. Det gick över kullarna och ner mot en slänt som nu är ett hygge. Där börjar hon väcka och kort därefter börjar ett nytt drev. Pass skytt i tornet på hygget såg rådjuret, men avstod då det var för långt och vek upp mot ett berg med sly som skymtade viltet. Vidare och över kullen, ner mot mossen, en annan skytt ser skymten av både rå och hund. Över mossen (en gammal torv mosse) går det rätt så hackigt. Nog är det tungt för henne ett ta sig fram där och doften fastnar säkert i det vattendränkta gräset. Men, hon cirklar och får upp det igen efter ett tag och fortsätter drevet, dock med hackiga skall då hon verkar lite långt efter. Pang, så small det. Skytten i tornet vid mossen ropade glatt att rådjuret ligger. Efter nån minut kommer terriern fram, tittar på viltet som ligger, vänder och kommer tillbaka till mig. Efter 10min var hon vid min sida igen och vi kunde fortsätta gå.

Jag minns att jag var lite ledsen i början att min tyska jaktterrier inte hänger och sliter och luggar i viltet som skjuts för henne. Alla andra berättar ju det. Nej, min gjorde bara så när hon var året. Beslagtog viltet och lät ingen annan komma fram. Men nu så struntar hon i det och det har egentligen bara fördelar. Hon kommer ju alltid tillbaka till mig och vi kan fortsätta jakten istället för att jag får ta mig till henne och dra med mig hunden. Mycket praktiskt och mycket omtyckt av de andra jägarna då det helt enkelt är rätt så effektivt.

Resten av den lilla såten var dock tomt och vi bestämde oss för att bryta. Dagen avslutades med en handdriven såt längs vägen, där det fanns ett rådjur någonstans som dock hade vett nog att ta sig ur såten utan skråma. Och äntligen var det då dags för dagens höjdpunkt: Grilla korv! Ta sig en Mümmelmann (en annan typ av Jägermeister), summera upp dagens jakt och ha en allmän härlig stund i underbar varm oktoberväder.
Tusen tack för att vi fick komma, tusen tack för tålamod att vänta in hunden efter detta långa dovhjortsdrev och grattis skytten.
Waidmannsheil.