2018-12-01: Granithälar och julmust

Idag var det dags för ett nytt försök att hitta vildsvin. Just på Sotenäs finns det en stabil stam och har vi tur, så är de inne i marken. Marken liten och naggande god, en del självklara pass och de gånger det fanns gris, så åkte en med oss hem. Fanns inga, ja då är jakten klar på en timme. Vi samlades tidigt på morgonen i stugan, lite tjat och prat hanns med innan passkyttarna lummade ut till sina pass.

Jag vet sen innan hur jag och hunden ska röra oss genom marken, hur vi ska få med alla dalgångar och hällar, bevuxna med låga enbuskar och perfekta tillhåll. Start tecken kom, jag stryker kopplet och terriern far iväg. Glädjen i en jakthund när den slipper koppel och få dra ut till sitt element är obeskrivligt. Jag blir varm inombords varje gång. Ibland stannar hon till och tittar på mig innan hon ger sig av, som att säga: vi ses om en stund. Sköt ditt nu, jag sköter mitt.  

Jag får nog säga att hon har utvecklats mycket bra under de senaste åren. Hennes sök är stort och vid med mycket fart. Hon avvecklar stora områden medveten och systematiskt. Sen är hon kanske lite väl för hastig ibland och kan springa över en vittring. Det är i alla fall det jag tror ibland, samtidigt så vet jag mycket bättre. Det händer ofta att jag ser en hare springa iväg som inte hon ser. Trots att hon rusar i full fart, tvärnitar hon, tar upp någon doftpartikel och följer harspåret. Så nog vet hon vad hon gör.
Jag får helt enkelt lita på henne och det brukar inte slå fel heller.
Vi gick igenom hela såten, inte ett duns till vilt. Det var helt tomt. Så kan det vara, självklart. Vi samlas åter vid stugan och bestämmer att prova marken på andra sidan såten. Här är det om än större risk att ett drev går över stora vägen ut mot Kungshamn. Så även här var Fredrik med på cykeln för att snabbt kunna ta sig dit, hunden skulle ta sig över. Om inte han hade varit med som säkerhetsvakt, hade jag inte släppt hunden. Inte i första och absolut inte i andra såten.

Efter en kopp kaffe åkte Tommy med taxen Malte och jag upp mot masten för att släppa från var sitt håll om berget. Tydligen markerade terriern långt innan vi kom upp till platsen jag skulle släppa henne, att det fanns något intressant i luften. Passkyttarna var på plats och Fredrik med cykeln och handenheten stod givakt på pendelparkering. Vi släpper hundarna och det dröjde inte länge innan det var ljuvligt sång i skogen. Nja, skogen är nog för mycket sagt. Här finns ingen skog. Mera kryppelbjörkar och låga tallar och annat smått och gått men inga träd och absolut inte skog. Knappt jord, mycket hårda vindar och enbart granit är inte så lätt att få fäste och näring på.

Drevet som terriern hämtade var det hon hade in nosen under tiden vi gick upp. Jag stod mycket bra till uppe på berget och i rätt vind, jag hörde hunden komma närmare och ja, där kom rådjuret långsamt över hälen. Tyvärr för långt håll för min hagelbössa. Det märkte inte att jag stod där utan lunkade vidare då terriern hade lite svårt att följa efter. Nog är det rätt så krävande att följa ett vild över blanka berg och med mycket upp och ner på klipporna. Men skam den som ger sig, hon hängde på och strax passerade även hon mitt pass. Jag stod blixtstilla på min post och hoppades att rådjuret skulle visa upp sig igen, chansen fanns, eftersom bortom mig fanns det enbart ett stup. Mycket riktigt rundade rådjuret och kom tillbaka, dock utom synhåll för mig. Drevet buktade ett varv till innan rådjuret bestämde sig för att lämna kullen. I en nedgång från berget satt dock en duktig skytt på pass, ett skott och viltet låg. Sora kommer fram, nog tittar hon på sitt vilt men ja, det roliga är slut och hon kommer tillbaka.

Taxen Malte hade under tiden fått upp ett fint drev som tyvärr inte kom i hagelhåll för någon, men lillan hade kul och avslutade självmant efter en timme. Sora kom tillbaka till mig, vi fortsatte och jaha, där fanns det något mer att hitta. Hon dra igång igen men tyvärr valde detta djur att gå ut ur såten, bukta lite i en kulle, dra över en stor åker längs stora vägen. In i nästa kulle två varv där inne för att ta sig över stora vägen. Fredrik fick cykla för kung och fosterland men tack vare den underbara tekniken så visste han rätt säker vart hon skulle komma ur skogen och ta sig över. Han såg rådjuret komma över oskadd och kunde koppla Sora. Vi bryter för dagen och avslutar med obligatorisk grillning. Nog är det det som jag har väntat på i flera timmar för att vara helt ärlig.
Tusen tack för ännu en underbar jaktdag hos er.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.