2019-01-19: Att öka en jaktterriers höga självförtroende

jagdterrier 19 019Hade under veckan pratat med min arbetskollega och det verkade som om det fanns grisar just i veckan på just den marken som Sora får komma och jaga ibland. Ja, då behövdes ingen större övertalningsförmåga från någon sida innan tiden för samlingen var bestämt. Som vanligt: väldigt tidigt, uppe i jaktstugan och med rester av pepparkakor och glögg satt vi gott i en timme innan gryningen började ge ljus. Ni som jagar vet ju att just dessa timmar innan och efter jakten är så dyrbara och underbara och man njuter för fullt. Speciellt när man vet att det kanske blir jaktlycka och alla är på prima humör när vi traskar ut till passen. Fredrik fick vara med, beväpnat med Scotten, min MTB så han kunde cykla och vända snabbt längs den stora vägen mot Kungshamn, så inte Sora blir påkörd om ett drev går över vägen.
Som gångerna innan var upplägget klart: passkyttar inåt och längs såten, jag upp på berget mot stora vägen och ska ta mig i en zick-zack rörelse genom marken fram till mossen.

Passkyttarna längst ut mot golfbanan fick vara slutet i pärlbandet av skyttarna och när de gav klartecken, var det äntligen dags att stryka kopplet på terriern. Hon var odräglig och spanade missnöjd över kullen som vi hade kavlat upp oss på. Ja, Bohuslän är ju i princip bara granit och lera. Några små sjöar här och var, några små, små skogsdungar i skrevorna som blir i graniten. Där det är slätare, har små åkrar blivit till fina odlingsmarker som nog är lite för små, mätta med dagens lantbruksmått. Men underbara viltåkrar och små odlingar här och var håller landskapet öppet. Självklart finns det några bönder som ihärdigt håller i sin tradition och har kvar kor och grisar. Uppe på berget där vi fick vänta på klartecken, har vi underbar utsikt över sjön, skogen och åkrar runtom. 

jagdterrier 19 020

 

Nä, nu var det alltså äntligen dags att släppa henne. Hon for iväg, österut. Ok. Jag kanade ner för berget och väntade i ravinen på att damen skulle återvända så att vi kunde ta oss längs med sjökanten och vassen där, tänkte jag. Dock hade jag inte med terriern i min planering och kom på mig att svära högt när jag ser att hon springer som en kanonkula i skogen där ingen skytt sitter. Säkert rådjur hann jag tänka och svära ännu en gång innan hon börja driva glest. Fan också. Garanterat rådjur! Hon brukar nämligen inte skälla i löpa på vildsvin. Typiskt. Vi skulle få chansen på en svartmantel och damen hittar rådjur. Drevet går lite till österut, längs en gärdsgård, vänder och kommer tillbaka i skogskanten längs med mossen. Jaha. Typiskt. Men vad var detta? Rörelsemönstret är dock inte som det ska vara med rådjur: Det stannade och hon fortsatte skälla! Ett skadat rådjur kanske? För hon SKÄLLER JU INTE I LÖPAN PÅ GRIS, det var ja typ säker på. Nja. Vänta bara, kärringen och lita på din hund. Som vanligt.

Sora hade nu varit igång med ”rådjuret” i ca. 25min från att jag hörde de första glesa skallen. Jag hade inte rört mig från platsen sedan dess och min jäkla Apple Watch påminde mig jämt om att röra på mig. Suck. Fast mer och mer sjönk insikten in att det nog inte rörde sig om ett rådjur. Inte står rådjuren stilla flera minuter för att sedan förflytta sig några meter och stå igen. Ja, om det inte är skadat då. Men, då brukar hon hålla det på platsen om hon klarar av det. Mycket hinner jag tänka och det går ytterligare ca 15min innan ett skott hörs över nejden. Jäkla! Så kommer Tommys röst på radion: Grisen ligger!

Tommy satt på jakttornet uppe vid mossen och haft kul en bra stund. Lika så Ingemar som satt i tornet vid hygget. Han hade också hört det nära sig. Grisen var en fin galt, lagom med betar och terriern tyckte den var alldeles perfekt. Hon morrade och luggade när jag kom fram för att se. Men, nog ska vi gå vidare och gå över resten av marken, det kan ju finnas fler. Fick locka med mig hunden som återvände några gånger till grisen, men jag lyckades till sist. Vi kammade sjökanten och bergen och knallarna längs där. Gick ner i sumphålan och upp igen, strövade i storskogen (en liten sådan) och upp på berget längs golfbanan. Inte ett liv. Vi hade då passerat samtliga passkyttar som satt längs västkanten av såten. Ingenting. Kanske inte så konstigt heller, egentligen, när det var en galt som hade rört sig i marken, eller?jagdterrier 19 021

Upp på berget alltså och krypa in under enbärssly och låga granar. Terriern syntes inte till mycket under tiden, hon var ute och letade. Så klart. Och då kom det! Ett till grovt skall. Ett till och sen blir det ordentligt väsen på henne. Hon var ca. 200m ifrån mig i sluttningen från berget ner mot mossen igen. Hon låter ordentligt arg och hon lät definitivt som om det är gris. Hundar skäller ju olika på olika vilt, det är rätt roligt faktiskt.
Nu kanske jag kan få en chans? Att stå uppe på en berghäll och få chansen därifrån är ju toppen! Jag tar mig sakta och så tyst som möjligt framåt. Stannar när terriern är tyst, rör på mig när hon skäller. Bössan uppe, fingret på säkringen. Jag kommer fram till ett perfekt ställe och ser Soras reflexväst fara runt där nere bland granar och små björkar. Hon springer runt en låg gran som dock täcker marken med sina grenar. Några enstaka gånger är hon inne under granen men kommer ut snabb som blixten igen. Och då får jag ser grisen! Stor och svart! Rätt stor faktiskt. Jag kommer dock inte åt att skjuta, då grisen går in under granen direkt igen. På detta vis fortsätter det hela i ca. 15 min. Jag har meddelat via radion att terriern har hittat en stor gris under en gran och håller på med den, men får inte ut den. Jag börjar dock fundera på varför en sån stor svart stark gris inte bara går undan till nästa gran, som galten gjorde? Jag tar ner bössan, tänker inte skjuta ändå nu, när det är som det är med att grisen inte vill lämna granen. Jag går lite tillbaka uppe på åsen och tar mig ner på en hylla. Tänkte, om inte terriern får ut grisen, så kanske jag kan hjälpa till, vi är ju trots allt bjudna och då är det att gå med hund så passkyttarna får chansen. Jag går sakta längs med gärdsgården mot mossen, terriern jobbar fortfarande på samma vis. In och ut och runt granen.
jagdterrier 19 022
Jag lyfter dock bössan, ifall grisen skulle åt mitt håll, men förutsätter att den tar sig längs mossen, mot skogskanten där den andra grisen kom ifrån. Mycket riktigt gjorde den det till sist, när den hörde mig komma. Jag stannade till där vid granen och lät grisen försvinna. Sora flög efter som om hon vore min projektil. Var tvungen och se efter under granen om det fanns en anledning till varför den stora grisen inte ville ut. Oh ja! Oh ja!!! Snabbt som attans tog jag fram radion och ropade att inte skjuta grisen som terriern kommer med. Det är en sugga och det ligger 5st små randiga kultingar under granen! 

Och det var tur att terriern var så tät inpå suggan, för att det gjorde att varken Tommy eller Ingemar fick chansen att skjuta, även om det var alldeles lagom skotthåll och farten sakta, då marken är rätt besvärlig att komma fram i för både hund och gris. Ekipaget tog sig förbi två passkyttar till som fick lyfta hatten innan suggan bestämde sig för att dra söderut, genom ”dödspasset”, runda södra sjökanten och uppåt längs västra sidan av sjön igen. Vi hade brutit nu, samlades vid galten. Skytten grattades och fick sin grankvist i hatten, vi andra stod som små barn runt julgranen och log. Terriern och suggan hade under tiden passerat golfbanans utkant och det var tydligt, vilken riktning suggan hade ställt in kompassen på, tillbaka till kultingarna. Sora släppte, följde sitt spår tillbaka och kom fram till galten hon med. Dock stod hon inte och log som en fåne utan hennes enda tankar var: Fram och ta, det var hennes gris! Bara hennes. Vilket elände när vi sedan började dra undan galten och hon satt fast i lina! Vilket elände. Hon fick åka på grisen några gånger. Då satt hon som en drottning, ett stadigt tag om grisens öra. Men, det blir ju tyngre att även dra en 11kg terrier genom skogen så hon vi snällt klättra ner från tronen. Inte heller fick hon ta tag i ryggraggen och dra lite där. Nej, även det är ju att släpa terriern med handbromsen igenom skogen. Synd om henne, väldigt synd.
Vi avslutar dagen på ypperligt humör, vi grillar korv och låter Mümmelmannen gå runt! (Ja, förutom de som ska köra…)
Vilken dag vi hade, vilken dag! Tack alla inblandande för en jaktupplevelse utöver det vanliga!
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.
Claudia & Sora