2019-09-07: Grisprov i hägn för tysk jaktterrier

Idag anordnades ett grisprov i hägn i regin av Tysk Jaktterrierklubb. Även om jag inte kommer kunna ta en kull på Sora, då hon har blivit ”för gammal” för det, är det roligt att följa upp aveln för uppfödare och inte minst för rasen och meritera sin hund. Att gå Gatterprüfung i Tyskland hade jag egentligen tänkt göra också, men det har inte blivit av, tyvärr. Så jag anmälde henne nu på det svenska provet som ska likna det tyska och i morse bar det av mot Jensens Vildvinshägn i Ed. Väl framme hann vi bara att snabbt kissa hundarna, då domare och tre av de andra fem deltagare redan var framme.
Magnus A., en av domarna för tysk jaktterrierklubben, gick igenom provet så alla var införstådda i hur det kommer att gå till, innan vi lottades om startplatserna. Regnet hade då börjat att ta i ordentligt, så första ekipaget blev rejält blött. Sora fick starta som nummer 3. Rätt lagom, så där mitt i. Från parkeringen vid grillplatsen tog vi då bilen fram till hägnet. Provet hölls i ett långt-smalt hägn på 6ha, innehållande 4 medelstora galtar. Samtliga skulle vara spring och ”fronta hund” benägen, så det skulle krävas lite mod av hundarna att stötta fram de ur sina gömslen. I de hägn man vill träna sin unghund i, har man självklart inte dessa galtar utan en mer ”snäll” som kanske till och med bara stannar och tittar på hunden, så föraren kan hänga med och stötta utan att grisen bara springer iväg. Det blir nästa hägn med nästa typ av gris, steg 2 liksom. Ni som har varit på Mamimas anläggningar, vet säkert vad jag menar, ett hägn för varje behov nästan.
Nå, nu var det då 4 galtar någonstans i det stora hägnet och enligt provregel så skulle man släppa hunden vid ingången och den skulle då börja ge sig iväg självmant för att söka. Sora var tydligt sugen och hade nog fått lukt av jakt i näsan så det var inga större problem att få iväg henne på sök när kopplet ströks. Sen är hon som hon är i början, att hon kommer tillbaka med jämna mellanrum för att kolla in så matte är med, innan hon ger sig iväg igen. Så gjorde hon nu med.
En av domarna satt mitt i hägnet på en kulle med god utsikt för att kontrollera hundens arbete. Han ropade då till emellanåt att han har sett hunden passera honom under sökrundan så nu kunde Magnus och jag masa oss inåt hägnet med, så vi kunde ställa oss på en annan kulle för att skåda terrier. Det dröjde inte länge innan de första ”väckskallen” ljöd över hägnet, hon hade tydligen fått upp en varmare typ av löpa. Nu vet jag ju att hon egentligen inte bruka skälla i löpa, ibland inte ens när de springer framför henne utan enbart när hon står still med dem. Men när vi sköt den stora galten i januari, så var det visst så att hon skällde i löpan! Så nog har en palett trillat ner hos henne. Hon skällde helt underbar, jag såg Magnus le och efter några minuter övergick löpskallet till hennes grova ”gris-på-stånd” skall. Den andra domaren ropade att hunden står nedanför honom i en ravin, har ställt grisarna och skäller. Perfekt ju!
Hon släpper inte utan blir ståendes där en stund innan grisarna väljer att flytta på sig. Så ropar då domaren att hunden har fått loss grisarna, perfekt ju.

Drevet drog en runda nedanför oss, Sora härligt skällande efter, vi kunde se från vår kulle att hon höll bra avstånd, något som jag är väldigt glad i. Det blir stopp i nästa tätning, där ställer sig grisarna igen och terriern får skälla runt där en stund, innan gruppen besluter för ytterligare en förflyttning. Under tiden som det stod stilla i det täta, flyttade domaren och jag på oss något, så han kunde se hur hon jobbade. Inte mycket man såg dock, då det var tät, men de grå skuggor och terrierns signalhalsband syntes allt från och till. Till sist så flyttar allt på sig igen, längs staket, förbi domare 2 igen och försvinner till bortersta änden av hägnet. Stopp där igen i några minuter, terriern skäller och skäller sitt grova grisskall och jag stor som en fåne och ler.
Så kommer då anropet från den andra domaren att han har sett allt han behöver och även Magnus nickar och säger att han är nöjd. Samtidigt går grisarna loss igen, springer nedanför oss i bergskanten förbi oss och in i tätningen igen. Terriern lycklig efter. Får då uppmanan att kalla in henne. Öhhh…. Jo…. kan ju alltid prova. Sora är rätt lydig egentligen, så nog bör det fungera förr eller senare. Vi halkar ner för berget, över ett hygge och förbi tätningen. Domaren hinner då att se några till moment av Soras arbete, jag ropar på henne, en gång, två gånger, nja…. Tre gånger och så kommer hon. Jag kopplar henne, men går några meter med henne i koppel tillbaka och låter henne spåra, så hon inte förknippar inkallning och sin lydnad till slut på det roliga.
Lastar in henne i bilen sen och tillbaka till parkeringen. Hundförare fyra och fem kör sina prov, under tiden jagar vi en olydig jack russel terrier i ett annat hägn och sen blir det samling vid grillplatsen, grilla korv. Under tiden diskuterar domarna resultat, självklart fick de nån korv de med.
Samtliga hundar fick godkänt, med olika pris. Maximal poäng för provet ligger på 42, Sora fick hela 40 av dessa, så jag är mycket mycket nöjd med henne och hon gjorde exakt lika bra som hon brukar göra under jakt.
Provets poäng räknas fram ur … olika delmoment som bedöms under provet, nämligen:
Sök, rörlighet, kontakt och skall.
Vid sök bedöms självklart hundens sätt att söka ut, viljan att hitta vilt och lämna föraren.
Med ”Rörlighet” ska bedömas hur hunden jobbar, är rörlig under arbetet i kontakt med vildsvinen.
Som ”Kontakt” bedöms hur nära grisen hunden jobbar, hur den reagerar på motstånd och hur den övervinner konfrontation genom att ”gå på” igen.
Och sist då ”Skall” där det självklart bedöms hundens ”kompetens” att skalla. Hur hörbar, möjliga nyanser av skallet under olika arbetsmoment och därmed hundens förmåga att via skallgivning förmedla jaktens förlopp till jägaren.
Det var en kortfattning. Är ni sugna att läsa på, gå in på tysk jaktterrierklubbens hemsida.
Sora fick 4 av 4 poäng för söket, 4 av 4 poäng för rörligheten, 3 av 3 för kontakt och 4 av 4 för skallet. Via omräkningsfaktorer blir det då 40 av 42 poäng och därmed godkänt prov.
Att hon ”bara” fick 3 av 4 poäng för kontakten är helt rätt och visar exakt den jakthunden hon är: hon håller sig nära, men inte för nära grisarna, hon är inte för hårt på utan håller sig på lagom nivå. Jag är jättenöjd med hennes sätt, då hon förhoppningsvis inte blir skadad av vildsvinen under jakt.
Tack till alla inblandade och framför allt de eldsjälar som driver klubben framåt genom att anordna prov, åka rike runt för att döma proven, utbilda sig och åka på domarkonferenser. Utan er skulle klubben aldrig hållits vid liv.
Ho-Rüd-Ho.