2019-10-23: Släpspår, 1.5km, 3h, i mörker

Tog chansen att dra ett spår till terriern när vi flådde älgkalven på första jaktdagen. Tyckte det är ett ypperligt sätt att både motionera mig och henne efter att i princip ha suttit hela dagen. Självklart hade jag helst bara suttit kvar med de andra och njutit av kvällen, sittandes, men jag övertalade min egna lathund och gick ut. Mörkret hade redan lagt sig när jag stövlade iväg, beväpnad med pannlampa och GPS. Tur att jag dock känner till skogen lite gran i alla fall, så kunde jag grovt orientera mig vid bäcken, branten, hälen, mossen och diverse viltstigar, så jag slapp pilla fram Astron hela tiden. Avslutade med några övergångar över grusväg och en bra sträcka med vinklar över åkern. Där vet jag att hon gärna slarvar: upp med näsan och typ springa förbi vinkeln i sin raketfart.
När jag hade lagt klart, visade Astron glada 1,5km så ja, jag fick allt lite motion. Som lat jag ändå är, började jag spåret vid gården och slutade vid gårdens baksida, så jag var snabbt tillbaka vid kaminen och kvällsmaten. I trevligt sällskap går 3h över fort och vi hade nog kunnat sitta en bra stund till, men dagen efter skulle klockan ringa vid fem igen så det var dags att sela på och ge sig ut.
Sora förstod direkt vad det var jag ville, släpspår är verkligen hennes grej, det har jag märkt. Hon tog ner näsan i skogsområdet, perfekta vinklar kunde jag se på Astron. Jag fick be henne flera gånger att stanna, för att kunna kontrollera så vi gick rätt. Mitt fokus ligger ju nu på hunden och inte längre på mina landmärken som jag annars hade kunnat fastställa spårets gång. Men, som alltid, lita på hunden. Hon ringade visst några gånger och då kände jag inte igen mig dock en snabb konsultation av GPS-en och en bra paus, så var allt i sin ordning och terriern fick fortsätta. Ja, så sugen hon var att gå, himla roligt. Och nog är det bra att jag inte riktigt hade 100% koll på allt, då mitt lokalsinne inte är helt perfekt i mörkret och med pannlampans 5m radie, så jag kunde låta hunden jobba utan att jag strulade till det. Några gånger märkte jag att hon hellre ville göra annat, då stannade jag, höll i linan så hon inte kom någon vart. I ett sådant ögonblick är det förstås bra att veta hur spåret ligger och kunna se på hunden att hon nu grejar med annat än spårning. Annars blir det lätt att man följer med och är bort från spåret innan man hinner upptäcka det. Lägg till mörkrets-faktorn då det med ens blir svårare att hitta tillbaka dit man trodde hunden hade spåret, så kan jag verkligen erkänna att det delvist inte var lätt. Min terrier är dessvärre rätt svår att läsa, för mig i alla fall då hon delvist visar tydligt att hon spårar och bestämt drar åt ett håll, dock spårar hon då annat än det spåret hon skulle. Än, även efter sju år tillsammans har jag mycket kvar att lära mig av henne.
Över åkern fick jag ta med vinden i bedömningen om hon är på eller av. Det var rätt tydligt att sidovinden hade blåst iväg spåret några meter och det var inte utan svårighet för henne att hitta vinkeln. Jag hade rätt bra koll på vart den var, stannade och gav henne lina så hon kunde reda ut det. Hon hittade till sist, syntes bra när hon stelnade till något med nästan i backen för att sedan fortsätta i spåret. Eller ja, bredvid spåret, då även vinkeln hade blåst iväg en bit. Men vi kom rätt över åkern, genom några remsor mellan åkrar och vidare. Det gick lysande och var rena glädjen att hänga med i linan.
Framme vid klöven fick hon tugga lite och bära med den en bit. Jag tänkte dock att lägga tillbaka den och gå en kortare del av spåret med min blinda Svante. Han var överladdat av spårglädje och kunde knappt stå stilla för att få på selen. Han trippade och studsade och var så lycklig. Jag struntade i skogsdelen utan ledde honom längs grusvägen med uppmaning att leta spår. Han hittade utan tvekan vart spåret gick över, så bad jag honom att jobba och ja, det gjorde han så gärna det!
Vid vinklarna över åkern fick även han tänka till lite extra, men här på fria fältet kunde jag bara ge honom fri lina och låta honom söka, det fanns ju inget han kunde krocka med eller ramla ner ifrån. Han vet det och litar på mig som säger att han ska leta. Han vet att när han får lina, är det fritt att jobba, säger jag ”Akta!” stannar han och förväntar sig något i vägen. Ja, framme vid klöven fick även han tugga lite och bära med sig klöven hem sen.
Det är underbart med en hundnäsa. Helt underbart. Och underbart att se de lyckliga efter att de har fått spåra.