2019-10-26: Bohusjakten

Fick möjlighet att släppa terriern i en liten men naggande god mark igen. Ute vid den härliga Bohuskusten med sina granithällar, mossor, lerdalar och unika utsikter över fjorden. Samling kl. 7, sedvanligt i jaktstugan med kaffe och kakor och mycket prat. Passen fördelades och Fredrik fick låna en Astro handenhet för att på cykeln kunna följa hundens drev. Eftersom marken ligger alldeles intill en gräsligt trafikerad väg som skulle vara döden till min hund om drevet går över, så har vi Fredrik som en backupp som patrullerar på vägen och tar sig snabbt dit drevet går och möjligen går över för att se till att antingen kopplar hunden eller få henne säkert komma över.

Vi hoppades, som vanligt på att några grisar fanns i marken, dock har inga varit framme nu sen ett bra tag, så hoppet var inte det största. Mycket riktigt, så fick Sora ihop några helt underbara drev på rådjur, Fredrik fick cykla som en tok för att komma runt marken och cykla längs med drevet, ifall det hade gått över. Men det gjorde det aldrig. Eller kanske är det så enkelt att det inte gjorde det för rådjuret såg någon cykla där. Ja, om det är så, då blev det ju säkert för både hund och drevdjur. Det buktade härligt och hon var några minuter efter och till sist så gick det i pass.

Lycklig hund kunde komma fram till sitt byte, ta ett tugg och komma tillbaka. Hon är väldigt säker i sin återgång, följer nästan maniskt sitt eget spår tillbaka. Jag hade inte rört på fläsket och stod i princip kvar där jag släppte henne. Tänkte dock att hon nu kan börja lära sig att följa mattes spår när hon kommer över ett, så jag gick iväg en bit, mot sjön, eftersom vi skulle fortsätta därifrån och inåt mot mossen. Med lite skadeglädje följde jag hennes rörelse genom marken, såg hur fint hon följde sitt spår, ser hur hon sprang förbi mitt spår, skrattade lite gott och tänkte att ja, nu får vi se hur du löser det. Då vänder hon, springer tillbaka, hittar mitt spår och efter några minuter stod hon vid min sida. Lyckligt leende. Ja, ni som har terrier vet, att de kan flina.

Vi fortsätter och hon får upp rådjur på nytt, det drivs förbi flera pass, dock kunde de inte komma åt. Fredrik fick åter cykla en del och när vi till sist blåste av jakten, hade han cyklat 2 mil, på en vägsträcka som egentligen inte är mer än 2km. Så det vart fram och tillbaka cykling för honom. Men, han älskar ju cykla så han var nöjd med träningen.
Jag var mycket nöjd med Sora, hon gör verkligen helt underbara jobb numera. Som om hon nu, i sju års ålder har mognat färdigt och bara växer. Inte för att hon har jagat dåligt innan, nej inte alls, hon har från starten i första säsongen gjort mycket bra ifrån sig. Men nu känns det ändå som om vi kunde ta ribban ännu högre. Jag kan lita på henne att vart än jag släpper, jobbar hon, driver hon, spårar hon, har perfekt återgång och till och med släpper ett fällt byte för att komma tillbaka till mig. En mycket praktisk egenskap. Jag slipper gå hämta henne och jakten kan fortsätta. Hon är min lilla stjärna och underbaraste vän, nog får jag aldrig mer en sådan härlig hund, både i skogs och hemma. Jag är stört-förälskat i henne och blir det mer och mer så det nästan gör ont. (…)
Vi tar med rådjuret och samlas åter för korvgrillning. Det är nog, bortsett från att få vara ute i naturen, det jag längtar efter: att sitta vid elden, ihop med de andra, grilla korv och sammanfatta dagens händelser.
Ho-Rüd-Ho och Waidmannsheil.