2020-01-06: Ännu en ny Bohusjakt

Oh, vad jag bara älskar att få komma ut och prova på nya marker med underbart trevligt folk! En arbetskollega till mig och hans svärfar jagar på en härlig plätt ute på Sotenäs. Här finns gott om rådjur en del vildsvin som gästar regelbundet, i princip inga vägar och än inga vargar heller. Med andra ord ett drömscenario för en jaktnörd. Tidigare har man jagat med drever på dessa marker, men det var varit glest med jakter eftersom tiden ej fanns och hundarna hade gått bort utan att man skaffade nya. Ja, vilken tur för mig då att få chansen att släppa terriern.
Vi samlas på morgonen, jag får en karta och instruktioner om hur jag skulle gå, sen går de tre som var med iväg till sina respektive pass och jag krånglar upp för ett jäkla brant och igenvuxet berg. Men, ska man upp så ska man. Inte vill jag göra bort mig och säga att jag ej klarade komma upp. Svettades och svor, hunden än i koppel då jag skulle släppa henne uppe på toppen och gå ner igen, mot åkrar och passkyttarna.

Så fort jag släppte henne, stack hon i sitt vanliga sätt iväg, letar och hittar. Rådjur som tyvärr bestämde sig för att ta bakvägen ut. Hon följer efter alldeles för länge innan hon släpper och jag kände irritationen krypa på, men hon är ju ingen maskin. Vi fortsätter sedan och förväntningarna på vildsvin stiger när jag kommer ner i en tät plantering. Stigar överallt. Klövavtryck överallt. Hunden blir vansinnig, även Svante som hänger med i lina stretar. De har funnits här i natt, det var klar. De hade fångats på kameran sent igår kväll. Men, en sådan tur att de är kvar hade vi inte. Sora spårade iväg, tyst, självklart, då det var för gammalt för att släppa skallet. Hon spårar en bra bit över marken och in i grannmarken innan hon besviket återvänder. Suck, inga hemma då.
Vi fortsätter, hon får upp mera rådjur, driver vackert och efter en bukt springer det i famn till ena passkytten. Ja, alltid nåt! De vill gärna skjuta ner rådjurstammen lite, då de blir väldigt många nu. Så det var ju väldigt lyckat. 
Svante började bli ivrigt vid en tät slänt. Efter det att Sora kom tillbaka sticker även hon in dit. Det blir några skall som om ”Oh heja heja vad det luktar gooooottttt här!!!” men mer än så blir det inte. Jag kryper dit (ja, jag kröp, det var så tät och brant att det inte hade gott annars) och ser mycket riktigt: ett grisbo! Fint kuddat med granris och gräs, där hade de nog bott i natt. Svante fick undersöka det och spåra lite runt boet, men av Sora att tolka, var det nattens grisar. Hon spårade bort mot samma håll som vi tidigare hade hittad de andra spåren som gick ur marken. Det kanske inte ens var natt gamla slag? De kanske gick iväg när skyttarna och bilen klampade på några 100m nedanför slänten? Vem vet. I vilket fall som helst så var de ur marken.
Vi kommer fram till skyttarna till sist. Starta en till såt längre in, men ingen lycka där heller. Hon får upp rådjur, driver fint, dock lyckas ingen att komma till skott. Så kan det gå.
En till som inte lyckades med något var Wehund GPS-en. Vad hade jag ens förväntat mig? Blir jag ens förvånad längre? Jag vet inte. Det är full täckning här ute, jag kollade inspelningen på datorn sedan, det fanns täckning i princip hela vägen och spåret spelades in till Wehunts-server. Men ingenting, absolut ingenting kom fram till min mobil, trots täckning. De säger ju att den tar de bästa GSM-näten som de kommer åt i området man befinner sig. Hur f..n är det då möjligt att det är så opålitligt?! Nä, jag är väldigt besviken. Tur jag har Garmin som aldrig har svikit. Faktiskt.