2020-01-25: Gris i Bullaren

Idag hade jag bjudit med mig ett gäng underbara jaktkompisar som jag fick jaga med flera gånger själv. Tanken var att släppa drevern Sofia och Håkans tax i vildsvins- och hjortfria marker. Alla, alla år som jag nu har jagat i detta lilla paradis på jorden har jag i princip endast fått upp älg och rådjur. Rådjuren är dessutom så pass få att det egentligen är den perfekta drevermarken här uppe. De tar sig fram lagom i ris och ljung och mossor och har stort sök nog och hänger i tillräckligt för att det ska kunna bli någon vettig form av jakt. Just det har jag saknat med mina tyskar ibland. Att söket är större så jag slapp gå och störa självt för mycket och att de ska hänga i lite längre, speciellt när det precis började bukta tillbaka, så bryter de och tja, då blir det ju inget.
Eftersom Fredrik, som har drevern, hade problem med för många vildsvin i marken och drevern började att jaga dessa istället, skulle han få släppa Sofia här. Tommy och Ingemar var med och så Håkan och jag och min Fredrik. Vi släpper drevern i västra änden vid sjön, hon söker fint men det går trögt. Klart, ny mark och väldigt glest med vilt här uppe. På väg till mitt pass nere vid hygget vid bäverån blev Sora helt av sig. Se och häpna: Vildsvinsspår! Och tydligen färska, eftersom Sora drar som bara det i kopplet. Satans. Skulle jag bara fått släppa henne här. Det hade varit så himla kul. Men, nu var det alltså rådjursjakt som stod på planen. Motvilligt följer min terrier med mig till passet och sätter sig bredvid mig för att spana.
Drevern tar sina rundor och till sist får hon upp något. Men någon riktig ordning blev det inte på henne, skallen liksom släpptes inte fullt ut, hon tystnade emellanåt och tog upp igen. Men absolut, hon hade något i näsan. Hör Fredrik säga på radion att hon är billig, om någon är intresserad, då bråkar det till bredvid oss i tätningen. Absolut, något är det hon har framför sig! Efter några minuter så kommer då även drevern, skallandes, dock glest, inget dreverskall som man är van vid. Tyvärr så kom det inte ut på hygget utan korsade ån bakom oss i det täta, rundade sluttningen och tog sig fram mot ödegården. Husse tröttnar och meddelar att han åker till ödegården och hämtar upp hunden.
Tja och vad ska man säga? Fredrik ropar: Oops, här står en hjort och tittar på mig och hunden efter! En kronhjort. Satan. Och jag som lovade rådjursmarker. Men vänta, det kommer mer.
Drevern infångad, nästa ut då taxen lilla. Herregud minns jag att jag tänkte. Dessa korta ben, hur ska det gå? Långsamt går det! Hon skuttar iväg, Håkan efter och jag blir sittandes i mitt pass med Sora bredvid. Det går en stund, livet känns perfekt och fint, då ropar Fredrik (drever Fredrik): ”Det grymtar gris bredvid mig!” Nä, nu får det ju vara nog. Bara så inte taxen fått upp gris! Som jag hade lovat: Grisfri jakt! Helt otroligt. Jag har aldrig fått upp varken hjort eller gris, helt enkelt för att det inte finns så många. Och då bjuder jag upp folk som ville bara ha rådjur och då händer detta. Vad är oddsen?
Men till sist så fick taxen upp ett spår och kör en liten vända på rådjur. Håkan fick se det på håll och var nöjd.
Vi bryter för dagen, grillar korv och tjatar om dagen och allt annat.