2020-07-27: Det där med stadga ...

Min Sora är nog den mest kompletta jakthund jag egentligen kan tänka mig. Bortsett från att hon inte tycker lagda blodspår är så roliga, är hon verkligen precis det jag önskar mig av en jakthund. Allround och med på allt. Under pirsch har jag ju med henne bredvid mig. Hon följer mig tyst, stannar när jag stannar och varnar mig genom sina små gester i kroppen om något vilt är på väg. Hon jagar som jag önskar mig, jagar med mig och åt mig, är lydig, ja listan kan bli jättelång. Självklart ligger det en del träning, tid, hängivenhet och åter träning på henne så att hon blev den hon är. Självklart kräver det att hon hade de i sig också, att hon besitter de anlagen som krävs för att just blir tränat och jobbat med för att bli den perfekta jaktkamraten. Tid och åter tid och träning. Tyvärr har jag inte riktigt lagt ner lika mycket tid på Max än, bortsett från spår så har det inte varit så mycket lydnadsträning. Jag minns även med Svante hade jag en plan, i vilken vecka jag ska ha tränad vad och när han bör kunna än det ena än det andra. Men det är väl lite ”nyhetens behag” att göra allt lite extra med den första och trappa ned med kommande hundgenerationer. De liksom åker bara med. Tyvärr.

Fick ta mig i kragen och börja träna lite med Max. Sitt och stadga i alla fal, då det är ett moment som jag absolut kräver och vill ha i min jakt-vardag. Fri följd och alltid ha förarkontakt som man tränar på hundkurs är ju bra, men det har ingen riktig praktisk relevans för mig. Men sitt och stadga, att gå bredvid i ”Umhängeleine” (= ett koppel som jägare i Tyskland använder mycket. Man trä linan runt sig själv som en axelväska, sen finns det fäste för en eller fler korta bi-koppel på den man har rund axeln och där sätter man då in sin hund. Händerna fria, bara gå.) och följa mig i tätskog utan att fastna, det måste de kunna så även Max. Så den träningen har vi startat med.
Vi tar kvällspromenader nu i korta sträckor strikt bredvid mig, stannar jag, ska de stanna. Det går sakta framåt, mycket kvar men början är tagen. Att sitta och vara tyst när jag spanar av en åker är inget lätt än. Visst, han är liten valp, jag kräver en minut eller två, när han väl har lugnat sig och är stilla, går vi direkt vidare. Tyvärr blir han lite väl upphetsat av sig när det står ett rådjur på åkern. Får tar det varsamt med honom och träna mer på ställen jag vet att det inte står något. Stadga, den viktiga stadgan!