2020-08-02: Första spår med torrblod

Hittills hade jag enbart dragit släpspår med främst grisfoten till Max. På något sätt kändes det enklare att få honom att förstå vad jag vill, tror jag. Eller ja, jag vet inte. Men självklart är ett släpspår med inte alltför lång liggtid rätt så enkel så unghunden/valpen lyckas. Nu är han snart fem månader och då tyckte jag att det är dags att ta fram torrblodet också. Vädret var rätt ok, 17 grader och regn, nästan perfekt. Knappt någon vind. Jag ville börja med ett väldigt enkelt och kort spår för att se att han förstår även detta.
Från grusvägen in en bit började jag med lite uppspark i marken, skrapade med grisfoten och droppade blod på den. Så gick jag med foten dragandes och droppade någon droppe blod då och då. Märkte att dopparna inte kom ner på marken på många ställen utan fastnade i det höga blåbärsriset. Just ja blåbär! Det finns gott om blåbär i år och skogen kryllar av folk som plockar. Inte helt orimligt att nån hade gått över spåret och plockat blåbär under liggtiden. Jag snitslade rätt tätt för att självt verkligen veta vart spåret gick, byggde in två vinklar, 90 grader. Allt hölls i storskog med mossa och högt ris. Liggtiden blev 6,5h.
Vi tog spåret sen ihop, Fredrik stannade kvar i vägkanten med de andra, jag gick en stor U-sväng och la grisfoten i spårslutet. Jag brukar ta med de hem under de varma sommarmånader och lägga de i kylskåpet under liggtiden. Det förutsätter så klart, att det går att lägga ut den innan man går spåret.
Väl tillbaka började jag med ritualen: Ta med hunden en bit fram, på med spårhalsband, ut med linan. Kolla självt lite intresserad på något, sen låta hunden på egen hand få hitta exakta spårstarten. Det kan de ju så mycket bättre själv. Och det var ingen tvekan att han hade något i nästan. Redan framme på grusvägen började han vinda. Hans näsa alltså. Fantastisk.
Fredrik fick fortsätta en liten promenad med de andra hundarna så plogade jag och Max iväg. Han tog sig ett bra sug där jag hade sparkat upp marken med grisfoten och gick utan att tveka åt rätt håll. Medveten gick han för en terrier rätt sakta tempo, missade första vinkeln, ringade självmant och tog upp spåret fint igen. Följde fint, delvist med huvudet högt, då dropparna hade fastnat på blåbärs blad. Fint tog han den andra vinkeln och fram till grisfoten. Vilken glädje!
Han fick en köttbulle och bära tillbaka foten till grusvägen. Min lilla Maxli! Du blir nog bra du.