2020-08-07: Släpspår i sommarvärmen

Idag var de nästan lite för varmt, 27grader, rätt blåsigt dock och kruttorrt. Men, vi hade vägarna förbi en perfekt åker med möjlighet att ställa bilen, så grisfoten åkte med och jag drog ett släpspår till lilla Maxli. Tänkte att vi ändå kunde öka svårighetsgraden lite och började på asfalt. Knapertorr asfalt i stekande sommarvärmen, en bra början tänkte jag (…). Samtidigt så har jag förstod att det är bra att just träna även på asfalt. Fredrik nere i Småland tränar mycket spårning på just asfalt för att få hunden att verkligen ta näsan i bruk.

Jag tog grisfotens undersida, alltså där de verkligen går på och skrapade rejält med den över asfalten ute vid vägkanten, om i fall att en bil kommer körandes, så ville jag inte ha min valp att spåra mitt på vägen. Efter ”uppskrapning” drog jag foten längs på asfalten och i en flack vinkel över vägen till andra sidan, fortsatte där några meter. Tyvärr är det som det är med vinden för mig mestadels. Svårt att hålla till medvind när den vänder runt för det meste pga. kullar, skogspartier etc. och självklart, går jag en U-sväng så blir det ju motvind förr eller senare. Idag så var det då tyvärr motvind just uppe på asfalten. Men, vi får väl se hur han löser det.

Efter några meter på andra sidan vägen, gick jag i en brantare vinkel över vägen igen och rakt ut på åkern. En bra bit där på åkern som hade perfekt lagom högt gräs, så jag kunde se mitt eget spår utan att snitsla. Ock säkerligen bra för hundnosen med, fastnar partiklarna bra där i gräset, hoppas jag. Tog en 90graders vinkel upp mot en kulle och fram till en stor väg med viltstängsel och dånande traffik. Tyckte det skulle kunna vara bra med störning av en starkt frekventerad väg så han inte stör sig på det utan lär sig att fokusera.

Drog spåret längs med staketet fram till en ung gallringsskog. Där blev det svårt, för min del i alla fall. Trädstammar och grenar som mikado huller om bulle. Foten fastnade jämt och jag höll på att snubbla ett antal gånger. Där inne fick spåret bli vad det bli, tänkte inte på vinklar eller annat utan att bara komma genom och ut på åkern igen. Kom fram till gärdsgården, över den och ut på gräset igen, vinkel och längs åkerskanten. En sista vinkel från åkerskanten inåt mot åkerns mitt skulle bli bra tycker jag så han inte bara springer och följer kanter. Därifrån gick jag tillbaka i spåret, fram till dit jag tog av och fortsatte. Tanken här var att se om han kan skilja åt mitt spår mot fotens.

Vi gick spåret direkt. I denna stekande värme var det ingen idé att vänta, då skulle vi nog bara misslyckas. Max får sitt lilla valp-spårhalsband på och spårlina fälls ut, han har redan förstått att något luktar bra. Starten, där jag skrapade missade han och ville gå direkt. Ropade dock tillbaka honom och visade mitt uppskrap. På något sätt ville jag vara säker på att han verkligen förstod att det var detta spår jag ber honom att följa. Nå, han kanske gjorde det då han gick de första metrarna fint längs asfalten. Aj, han vinklar av mot åkern. Ok, visst det var mitt spår på vägen ut som han då fick för sig att ta. Jag låter honom gå lite, hoppades att han fattar självt, men fick till sist ropa av honom och peka åt honom på asfalten igen.

Min lilla vinkel ut mot andra sida tar han mer eller mindre i zick-zack över, lite vid sidan av, men det gick. Han följer fint längs vägen på andra sidan, men tar över tillbaka något för tidigt. Kanske inte så konstigt dock, då vinden blåste framifrån och nog låg spåret flyttat hitåt. Han fick gå, ville inte störa honom då jag ändå såg att han jobbade. Ute på åkern fick han lite lina då han försprang sig i vinkeln. Jag stannade kvar där jag visste vinkeln var, gav honom lina och han började ringa. Fick till det och så följer vi vackert, vinkeln innan kullen tar han fint utan problem. Sen blir det lite zick-zack på raksträcka, nog för vinden ställde till det igen. Längs stängslen gick det utan problem, trafiken brydde han sig inte om. Han gick dock 2m bredvid spåret, vinden, igen.

Lustigt nog var det inte det minsta problem inne i gallringsskogen! Där gick han som tåget, jag bara snubblade och kravlade efter honom. Över gärdsgård och ut på åkern igen, utan bekymmer. Vinkeln på åkern tog han och längs åkerskanten var det klockrent. Sen började det. Ha ha. Fredrik hade ställt sig på åkern, ungefär där jag hade lagt slutet (… aj då….) och Max tittar självfallet på honom, glömmer spåret och ville till husse. Jag stannar, håller i linan, hoppas att få åter hans uppmärksamhet, men den var i princip borta. Så klart var spåret i det längsta laget för en valp i sommarvärmen och jag hjälpte honom mer eller mindre tillbaka till spåret och fick peka åt honom vart vi ska gå. Det hjälpte inte mycket. Då tog jag honom kort, böjde ner mig som om jag själv ville gå spåret och han bara hänger på. Så vi hittade klöven, han fick beröm i alla fall för visst var han grym duktig oavsett. Så varmt och så långt, rätt svårt med asfalten i början och ändå så fixade han det nästan! Mycket vatten fick det bli till både vovven och mig.