2020-08-12: Unghundskurs hos Jokke

Ja, då var det äntligen dags att ta lite i Maxlis sprattelproblem. Nå, jag får väl erkänna att jag inte har tränat mycket dressyr alls med honom. Han får mer eller mindre bara vara, knappt han kan ”Sitt!” kommandot. Lite hemskt får jag erkänna. Och självklart har han tagit sig många friheter under de månader han har varit här nu.
Tyvärr till och med att han stack några gånger och spårade div. vilt på egen hand. Helt oacceptabelt så klart och som resultat blir det att han enbart fick gå i koppel det senaste. Med mina andra hundar behövde och behöver jag inte koppel. De klarar av att hålla sig om det inte är jakt, de kan skillnaden mellan jakt och ikke. Sora kan jag drilla av drevet, hon samarbetar på ett sätt som gör det möjligt att lita på henne. Max däremot har jag försökt på samma sätt som med de andra: att gömma mig när han var valp, han måste ju bli ”orolig” och leta upp mig igen. Det slutade då med att han valde att spåra iväg och var borta en halv timme. Han är en mycket fri själ och det kanske är ett resultat från faktumet att jag inte har haft honom förrän att han var 15 veckor, pga. vaccinationer. 

När vi promenerar i stan så är det ett himla slit och släp, han sprattlar åt alla världens kanter för att hälsa på folk och hundar utan hänsyn till mina handleder. Nu överdriver jag, men i jämförelse med mina andra, är han självklart ett helt annat kaliber. Och självklart mycket tack vara min brist på träning. Så nu ska vi ta tag i det och jag behöver liksom få tummen upp i allt och då passar det perfekt med en hundkurs. Bästa att någonsin gå är då hos Jokke som med sin fru Linda driver jakthundsdressyren.se. Kolla gärna in där om ni behöver gå en kurs. Hans engagemang och hängivenhet att träna hund är enorm. Vi har gått kurser där med Svante och Sora, grundlydnad, eftersök, fullbruksträning ja, hela paketet.

Så årets kurs för Maxli börjar så klart med grundlydnad för den unga jakthunden. Idag var det andra träffen, på första började vi med uppmärksamhet på förare och fortsatte där idag. Jag hade hunnit träna hemma några korta stunder, men hans uppmärksamhet är något annorlunda hemma på gräsmattan jämfört med inne i stadsparken eller i skogen. Men allt ska tränas och nu kör vi. Ha ha.

Han och jag var nog det olydigaste ekipaget igen, han sprattlar och jag försöker. Han drar och studsar, jag försöker. Men till sist, så gick det någorlunda, några korta sekunder i alla fall. Jag kan självklart inte jämföra honom med en labrador eller en spaniel som alla jagar och samarbetar på ett helt annat sätt. Men lite irriterad får jag erkänna jag är. Varken Sora eller Svante har varit så ”jäkla jobbiga” som Max är. Ibland känns det till och med så att jag ger upp, orken finns inte för han har en hjärna som heter ärta som glömmer allt lika fort som det kom in.

Dock skam den som ger sig, nu har vi tre tillfällen kvar med 2 veckors mellanrum så jag hinner förhoppningsvis jobba lite med honom.
Ho-Rüd-Ho.