2020-12-13: Drev på muffel får

Var uppe en sväng på Bullare marken, mitt paradis. Att få gå i timmar utan att träffa folk, att bara ha skogen, mossan och den underbara luften som sällskap är rentav balsam för själen. Här uppe brukar jag vara ensam, bara jag med hundarna och det är endast träning som står på schemat här uppe. Jakten i andra hand. Men idag så hade det kunnat bli något gott med hem till frysen.
Sora fick komma lossVar uppe en sväng på Bullare marken, mitt paradis. Att få gå i timmar utan att träffa folk, att bara ha skogen, mossan och den underbara luften som sällskap är rentav balsam för själen. Här uppe brukar jag vara ensam, bara jag med hundarna och det är endast träning som står på schemat här uppe. Jakten i andra hand. Men idag så hade det kunnat bli något gott med hem till frysen.

Sora fick komma loss som först uppe i trekanten, hon fick upp älg, ställde den några minuter i det täta innan den fick nog och lämnade norrut över mossan och vidare till Norge. Som tur var är hon inte så himla intresserad av att följa just älg. Den ställde sig en gång till vid mosskanten och sen på en dunge i mossan som hon kunde jobba med, innan den sken iväg och hon släppte. Härligt, hon återvände klockrent, fick upp något mer nere vid det gamla torpet, drev en härlig sväng en två buktar innan hon släppte och blev kopplade. Äntligen Max´s tur. Han är ju en sån som bara kokar över av energi och vill springa. Kanske lite även bara för springandes skull känns det som, men oavsett, han avverkar många kvadrat meter inom ett par minuter och då hittar han för det mesta också viltslag.
Jag strök kopplet, han far iväg som ett raketskott och väck var han. Följde på GPS, han var redan 250m österut i en tätning när han började skalla till. Och mer och mer och så blev det drev. Ja, prima, ett rådjursdrev tyckte jag. Men det gick runt, runt i mer eller mindre stora cirklar. Mera mindre. Kom i princip aldrig ut ur planteringen, korsade bara vägen som gick genom den några gånger. Blev då rejält nyfiken och tog mig närmare.

Bössan nu laddad, hörkåpor på och smyga iväg. Max höll i, redan sen typ 15 minuter, något som är rätt ovanligt för honom som annars inte har ”hjärnsubstans” nog för att koncentrera sig på att längre förfölja ett spår. Väl någorlunda nära ställde jag mig lite strategiskt vid en gran på en kulle vid skogsvägen. Och nämen titta där! Där kommer drevet. Stoppar undan GPS, höjer bössan och väntar, fingret på säkringen. Pulsen upp i halsen så klart. Så kommer den ut, en gran, väldigt grann fin muffel bock! Det förklarar varför det gick runt som det gjorde och varför Max höll i så pass. Muffeln stannade vid vägkanten, tittade på mig, fin bredsida…. men nej, den fick gå. Det hade varit underbart att få upp en liten stam på dessa fina djur innan. Hoppas grannarna tycker det samma.

Till sist fick Max ändå nog, han kom tillbaka, vi strök vidare. Han hade lika mycket energi som innan, så han fick vara lös i nästan en timme till.
Vilken dag, vilken energi det ger!
Bild på Sora och gamlingen Svante som surt väntar när Max får vara ute samt lite fårskit.
Ho-Rüd-Ho.