2020-12-16: Max och älgen

Upp till marken idag, Max hade laddat batterierna på jobbet några dagar och var redo. Herregud en sådan energi och lust att jaga har jag inte skådat tidigare. Menar att Sora är en komplett och alldeles perfekt allround jaktterrier. Lätt förig, enkel att ha att göra med, lagom i sök, lagom i drev, lagom perfekt för min del. Max har lite extra allt. Hemma i huset är han lugnet själv ute är han som ombytt. Det gäller även utanför jakten. Han kan inte bara promenera, han har näsan i luften, på marken är på helspänn alltid. Jag jobbar sten hårt med det men det är inte lätt. Han är mycket hund. Tyvärr även lite obalanserad vid hundmöten. Han skruvar upp sig, lägger sig i kopplet och blir vansinnig. Det har hänt några gånger även under jakt som han helt enkelt sprang fram till en annan hund i såten och slogs med den. Pinsamt, extremt pinsamt. Kan jag jobba med honom när vi är ute och går kan jag ju påverka hans beteende, men ute på jakt blir det svårt. Det är väl ett av hans och mitt största problem vi har. Och det gör även att jag mer än gärna går och träna hunden själv, utan andra som är i samma område. Så vi passade på att komma till skogen utan passkyttar.

Sora fick en kort sväng som första, henne kan jag ju lita på att hon är tillbaka inom rimlig tid så jag hinner med att släppa Max. Han däremot kan allt vara borta lite extra när han spårar. När han väl kom loss gav han 200% extra allt, sökte i en radie på 300m runt mig, kom ändå tillbaka till mig/oss med jämna mellanrum. Eftersom det är hans första säsong så stannar jag alltid kvar på platsen han har lämnat mig så han kan komma tillbaka och vi rör oss vidare ihop. Klart jag var och är emellanåt sugen att gå ifrån för att få honom att förstå att komma tillbaka och ha koll och inte bara springa. Men än har det inte behövts utan han kommer och går igen.
Efter ca. en halv timma som vi stod/gått/väntade så var vi uppe vid mosskanten och stannade i en tjock dunge för att vänta in Max, när det förlösande skallet kom! Yes! Där får han för sin möda. På 430m hade han fått upp något som skulle visa sig vara älg. Hans röst är inte som Soras är och Svantes var djupare när det är älg eller gris utan hans upphetsning gör väl kanske att han skallar lika högt och ivrigt på allt han följer. Kanske det ändrar sig med mognaden, vi får väl se. Han bjöd i alla fall på ett underbart arbete på älg. Jag gjorde mig redo med bössan, kollade vinden och smög sakta åt det hållet som han stod. Det gick emellanåt loss några gånger så jag fick justera min väg och som tur är är ju Sora den perfekta allround hunden: hon är tyst när jag smyger. Hon har liksom så pass själv kontroll att hon bara meddelar mig åt vilket håll viltet finns. Så vi kunde i all tystnad (som det nu är möjligt i dygnsblöt skog) ta oss framåt. Hann med att filma hans härliga skall några gånger men stoppade undan mobilen när vi närmade oss. Tyvärr så är jag ingen sann älgjägare och min klumpighet och självklart min okunskap och brist på övning gjorde att vi avslöjade oss för älgen i alla fall så den gick loss innan vi kom tillräckligt nära för att fota. För att det var en vuxen hade jag av spårstämpeln kunnat konstatera så patron togs ur rätt snabbt igen, vi har ju bara kalv. Max jobbade vidare med älgen och bröt efter ca. 20min jobb när älgen ändå vart långt inne hos grannen. Det kallar jag för alldeles lagom för min smak och för vad jag behöver.
Bara en suddig bild från dagen, tyvärr, men Max syns som ett flygande spöke där i mitten.
Ho-Rüd-Ho.