2020-12-28: Ett mellandagssläpp

Nä, det gick ju ändå inte att bara sitta hemma mellan julskinka, lutfisk och pepparkakor för att direkt gå över till nyårsfirandet med hummer som delikatess på bordet. Fick ändå ta mig ur soffan och en sväng till skogen, inget svårt att övertala varken mig eller hundarna.
Vädret bjöd på finaste vinterväder, lite pulversnö, temperaturen runt nollan, nå, allt var rätt så blött i marken och från träden, men hellre det än minus tjugo och 50 cm snö.
Klart att terrierna känner igen vägen vi kör, när vi svänger av från stora vägen in på grusväg och en liten bit till fram till en ficka i skogen för att parkera. Då börjar de darra där bak och kan knappt vänta att få på sig GPS-halsband och västen.
Ut med Sora först, men hon behöver ju inte träna på det viset utan för hennes del är jag mest ut efter att hon får avverka några kilometer springandes fritt i skogen, för konditionens skull. Det kan jag ju aldrig ersätta med varken cykling eller på mina joggingturer, även om det säkerligen gör gott. Men det går inte att jämföra belastningen på hundkroppen. Hon fick upp och drev ett fint drev på rådjur som till sist valde att gå ur marken. Det var två gånger på väg mot mig men tyvärr så har jag Max i koppel bredvid och den lilla jäkeln kan tyvärr ej hålla truten. Han är tyst ända fram tills han får vittring eller ser djuret, då smäller han i kopplet och skriker. Har tränat en del på det men tyvärr inte lyckats med honom på samma sätt som med Svante och Sora. Jag skyller helt enkelt på hans jaktlust. (Nåväl, Sora har stor lust hon med och kan definitivt sitta tyst med mig på pass. Så nog är det en kombination av för lite och kanske opassande träning från min sida och hans över-iver att jaga.) Hur som, så skrämde han iväg drevdjuret när det var på väg mot oss. Så jäkla tråkigt. När hon väl var färdigt och vi hade vandrat fram till lärkplanteringen, bytte jag hund. Lillskiten behövde inte någon uppmaning. Han sitter visserligen kvar tills allt är på honom och han får ett ”Varsågod!” men då gäller det 200% att komma iväg. Det dröjde inte länge innan hans pipiga skall hördes som alltmer övergick i lite taktfastare drevskall. Det gick dock en bra bit förbi mig och försvann ur marken efter en liten kroka runt. Han är ändå inte så värst lång i sina drev än så han hade brutit innan det ens var ur marken. Tillbaka hos mig, vi tar oss runt planteringen, han plöjer inne i planteringen förstås och pang, upptag på nytt. Jag och Sora hade under tiden kommit upp på en kulle i kanten på planteringen och hade bra utsikt över den angränsande mossen, planteringens ”utgångar” och skogen framför. Max driver fint, håller i och wow, det vände inåt igen. Gick över mossen i norr, genom skogsdungen där uppe och svängde neråt mot mig. Nu jäkla! Skulle jag ha en sådan tur att kunna få skjuta för min egen hund! Vilken lycka det hade blivit och visst, frysboxen hade varit glad den med. Jag laddar, fixar med hörselskyddet, ser till att Sora är bra kopplat i min ”Umhängeleine” (koppel som jag har runt axeln för att ha händerna fria, ett väldigt praktiskt koppel, köpt i Tyskland) och avvaktar. Max skall hörs allt tydligare och visst, där ute i mosskanten rör sig något. Det är drevdjuret som är på vägen tillbaka till lärkplanteringen. Stå stilla, andas och fokusera.
Minuterna går (känns det som) och rådjuret, en get skulle det visa sig, kom allt närmare, anade inte att jag stod där uppe på kullen. Men, ack och nej! Hållet kommer att bli för långt för min hagelbössa. Fan. Skulle haft med studsaren istället. Det sprang förbi på ca 60m, rätt lugnt faktiskt, så visst hade jag krökt pekfingret om det vart en kula istället för hagelpatronen. Nej så synd så himla synd. Men visst en snäll get som buktade för en terrier är väl kanske värd att spara så den lär upp kidden sin att inte bara springa iväg. Vi får väl säga så.
Nu tar vi helg och ska fira nyår om några dagar.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho till er i jaktstugorna.