2021-05-01: Spårdagbok

Första maj och det är ledigt! Underbart, vad bättre att göra än att träna hund. Älskar att träna spår och Max känns lite som Svante: jättesugen att få spåra. Sora är lite sådär ”Nej tack, jag vet att det är fusk!” och så struntar hon i det. Många gånger har jag desperat försökt få henne att gå ett lagt spår, men lika många gånger hade vi nog hamnat i Bengtsfors om jag inte haft spårets gång på GPS-en. Desto roligare är det för mig nu att lägga spår till lilla unghunden.
Det fick bli grisfoten i spårläggarskon och 100ml torrblod. Fick enbart till 220m, sen vart det stopp framför ett stort berg, lite dåligt gjort av mig. Termometern visade ca 11 grader, det var mycket torrt och jag lät spåret ligga i 8 timmar. Hade medvetet byggd in en 90 graders vinkel och sen blev det lite zick-zack mellan trädstammar, självfallet måste jag anpassa mig lite efter vegetationen och terrängen.
Vi hade sen en väldigt fin dag med långpromenad och god lunch. Passade på att spela gitarr i 2 timmar innan jag sen tog oss ut till spåret. Fredrik och de andra hundarna följde med, det fick liksom bli en kvällspromenad för de och lite träning vid sidan av för Max. Medans de andra fortsatte på grusvägen fick Max ta ihop sin lilla hjärna och koncentrera sig på spåret.
Jag kopplade på spårlina och halsband några meter ifrån starten, han fick uppmaning ”Sök spår!” och han ringar lite för han hade redan koll på att det fanns något innan jag ens trädde på spårhalsbandet. Så han tog starten perfekt, tog ett ordentligt sug på ”Wundbett” i början: Stället som jag hade dränkt lite extra i blod samt sparkat med klöven så det blev en liten grop där. Den var intressant och ifrån denna hade han inga bekymmer att hitta åt vilket håll spåret tog vägen. Han går jättefint, emellanåt dock med högt näsa, men det är nog helt enkelt för att mina bloddroppar hade hamnat i det höga blåbärsriset. Marken gick i princip inte att se, för allt var täckt med högt blåbärsris.
I min 90 graders vinkel hade han lite för hög fart, gick över den men märkte att spåret hade försvunnit. Han tog en liten cirkel runt och redde ut det självt. Jag har numera börjat med att ”ovetande” följa med honom även om han går över en vinkel. Måste se om han bara går för att jag i snöret hänger med och styr omedvetet eller om han verkligen har spåret i näsan. Och det hade han idag. Jättefint tog han som sagt sin cirkel trots att jag hängde med i hans raka spår. Självklart får han nu även längre lina, inte bara en 2 meters spårlina som i böjran. I och med det så är det mycket svårare för mig att omedvetet påverka honom. Han hinner i princip göra fel innan jag kan dra eller styra i linan.
Vi fortsätter, han går fint och jag märker att jag ler som ett barn till jul. Ända fram tills typ slutet. Då hade jag i min naivitet inte fortsatt att snitsla lika noga som i resten av spåret. Tyckte väl att jag nog kommer ihåg. Tredje tallen, den stora björken, höger om viltväxeln… ja, ni vet, man hittar en del riktmärken i skogen för att kunna minska med snitslingen och hoppas att komma ihåg. Men tydligen såg skogen lite annorlunda ut på kvällen än vad den gjorde på morgonen och jag hittade inte spåret längre. Max tappade bort sig lite och jag kunde inte hjälpa honom. Nu märkte jag även att jag nog ska minska på mina hjälper till honom, eftersom han blir osäker, när jag blir osäker. Men det är ju han som har näsan och det är han som egentligen kan, inte jag. Så jag måste mer och mer låta honom få det självförtroende för sin näsa som han ska ha och minska på min hjälp.
Men vi kom fram till slut, han var lika stolt som alla andra gånger. Han fick lång lina och ett ”Such voraus!” och så kunde han ta grisfoten, hämta den till mig och vi lekte lite tillsammans med den. Hemma skrev jag ner allt i min lilla spårdagbok som jag för, för att kunna se utvecklingen av hunden, komma ihåg hur det gick och helt enkelt för att det är skoj att se hur boken växer i takt med hundens näsa. Bifogar en bild på dagens sida. Tack Max för ännu en intressant spårupplevelse.
Ho-Rüd-Ho och Suchenglück.