Önskar vi från västkusten. Ta hand om er.

Som det kan vara alltså. Vissa gånger är det som förtrollat: inget vilt hemma, trots att det annars brukar finnas gott om! Har under de senaste 2 veckorna bara varit och släppt Max i skogen för att han ska få träna på, rätt roligt att göra det helt utan press att prestera för passkyttar. Det är nog det bästa på det hela med unghund: att gå ensamt, bara hund och jag, låta honom jobba och lära och få sina erfarenheter och framför allt glädjas åt när jag ser att han börjar förstå! Nu har jag börjat att gå iväg när han är ute på sök/drev och han har börjat förstå att han ska ta mitt spår för att hitta. Fungerar fint många gånger, vissa får jag väl gå honom till mötes.
Idag så har vi dock varit iväg på inbjuden jakt igen. Släppte båda hundar, en i taget, men ingen fick upp något. Va?!? Helt otroligt, det brukar ju finnas och bli något drev i alla fall, men ikke idag. Helt tomt, prestationsångest uppe i halsen, men alla förstod ju att GPS-en var röd av spåren efter hundarnas sök och hade det funnits, hade de hittat. Nix.

Så det blev korvgrillning och tjat istället. Gott det med.
Konstig vinkel på bilden, ser ut som om hundarna parar sig, men Sora ”hänger” bara i kopplet lite i luften, för ivrigt på att få släppas. Ha, ha.
Ho-Rüd-Ho.

Himla vilken jakt dag vi hade idag. Vi fick komma till en arbetskollegas underbara mark vid Bohuskusten. Viltrik, duktiga skyttar och allmänt trevligt jaktlag. Vi samlas vid en sommarstuga med utsikt över fjorden, tar en kopp kaffe och de delar ut passen. Jag har varit här tidigare så jag visste hur jag skulle gå genom såten, hade gränserna i GPS-en så det var bara att sätta igång.
Idag så tyckte jag att jag kunde gott och väl släppa Max, eftersom han hittills har levererad som en rutinerad jakthund, trots sin ringa ålder. Den första såten passade dessutom bättre just honom eftersom den andra har lite väl för många gårdar, fårhagar och annat runt sig och han är tyvärr en sådan som jag i detta sammanhang inte riktigt litar på. Han slåss gärna, går en tant med sin pudel i koppel, vill jag inte veta vad han kan få för sig. Eller ja, jag vet ju det, tyvärr. Samma med får. Han har nog tendenser att kanske gå in i fårhagen och jaga där. Det är absolut inget jag ville chansa på så han fick gå första såten som är rätt ”ren” på folk, gårdar och får.

Som tur var inte somt på vilt. Han fick upp rådjur nästan omgående, drev ett fint kortare drev, förbi en skytt som dock inte kunde komma åt. Han återvände perfekt i sitt spår, tillbaka hos mig och iväg igen i en raketfart. Det är helt otroligt vilken motivation och vilken glädje denna hund har att få jaga! Hans motor är enorm till glädjen av alla som sitter i pass: det händer mycket och han avverkar mycket mark och därmed hittar självklart det vilt som då står längre bort. Härligt.

Han tar upp på nytt, även det rådjur, troligen, för ingen såg, bara hörde. Det gjorde en bukt uppe på stenbrottet innan det gick ur marken. Han återvände och jag skickade in honom i det täta ner mot sjön, där står det gärna vildsvin, om de nu finns i såten för dagen. Tyvärr inga hemma och han återvänder, fortsätter framåt och vi får ut ytterligare rådjur, som gick i pass och blev kvar på platsen.
Jag får än gå fram till skytten och ”hämta” hunden, då han stannade där för att ta för sig lite av pälsen. Dock inga problem att avancera i såten för att ta den sista kullen.

Aj så besvärligt det var att komma upp där, ett typisk Bohus-granit-berg: brant, med raviner och plötsliga sluttningar, men väl uppe var det värt besväret! Utsikten fantastiskt och hundrackarn på 80 meter, såg målmedvetet sökande ut. Och så börjar han skälla. Härligt! Jäkla så kommer en stor, grann dovhjort förbi mig på 10m! Tyvärr så går jag ju utan bössa numera, då magen är för stor och bäbisen där inne redan 7 månader. Inget att chansa att dra ett skott. Max fortsätter i dovhjortens spår, det går runt på berget och ner mot åkern. Pang! Skytten meddelar att hjorten ligger, glad terrier driver fram. Wow, vilket vackert djur, och vilket vilt att fått skjutas för hunden som unghunden han är! Fantastiskt. Vi bryter jakten och drar hem hjorten till gården, det blir en hel del snack om hur jakten var och hur fantastiskt bra hunden jobbade. Jo, det får jag allt hålla med om, han verkar ha fina anlag. Om det inte vore för hans extrema hund-hat och sina raserianfall han får i samband med det. Men vi får fortsätta jobba med det och hoppas vi får till det.
Tack för en underbar jakt,
Ho-Rüd-Ho.

Var på en annan mark idag. Där fanns det kalv kvar att skjuta och eftersom det inte alltid är bara kalv i marken så passade det ju bra att ta en tysk jaktterrier, då de tar det som finns. Härligt att komma iväg en underbar tidig novembermorgon. Vädret var fantastiskt, några moln, solen tittade fram lite då och då och temperaturen var alldeles lagom.
Släppte Max i ena delen av såten där det började med storskog. Han drar iväg och sökte fantastiskt, Sora blev visst lite sur, men jag tänkte att hon får komma loss senare eller när jag märker att Max inte riktigt får till det. Det är trots allt så att Sora, den gamla rutinerade damen, vet vad hon gör, hon reder ut de spåren som Max helt förirrar sig i, i sin ungdomliga iver.
Men det vart ingen tvekan idag att Max visste vad han skulle göra: genom storskogen, in i en tätning och där blev det grova skall och stilla stående. Älg. Härligt. Kunde meddela på radion att det nog är älg inne där i det täta med hunden framför. Han jobbade där inne i ca 10min, släppte och kom tillbaka till mig. Bussade då på honom igen och han tog upp igen. Det gick loss till sist och ut över en står åker och bort mot grannarna. Det var en ensam vuxen, så ändå inget att skjuta. Max släppte rätt omgående, som han brukar göra, kom tillbaka och vi fortsatte genom såten. Det blev ett drev på okänt, troligen rådjur, som smet genom. Sen paus och min gamla Sora fick komma ut. Även hon bjöd på ett  fint drev i den lilla såten hon fick gå.
Nu myser vi hemma hela kvällen, njuter av värmen inne i huset och drömmer om älgar i planteringen. Bilden från skogen, wow, ja, inte mycket att se, men det var en video som jag hoppades kunna fånga älgen med, misslyckades, det var alldeles för tät ju.
Ho-Rüd-Ho.

Idag var vi uppe mot Norge igen. Max skulle få sig sin träning. Först fick dock Sora komma loss uppe i trekanten, hon passade på att stötta älg, få till några minuters ståndarbete innan älgen sprang iväg utöver mossen. Hon följde efter en liten stund, men älg är ändå inte hennes favorit så hon släppte och kom tillbaka. Sökte fint vidare ut i ungskogen och genom plantering, fick upp ett rådjursdrev som hon höll i så hon försvann 1,85km ifrån mig, fågelvägen. Jäkla, det var långt! Men, gamla damen kan sin grej, genade rätt tillbaka som om hon har en inre kompass och var tillbaka inom lagom tid utan att behöva ta alla loopar och svängar hon tog med rådjuret.
Väl tillbaka hos mig var hon nöjd och Max darrade av förväntan när han fick på sig halsbandet. Men ack och we, han fick inte komma loss än utan vi följde grusvägen tillsammans och i koppel så att han hann lugna ner sig något. Framme vid den täta planteringen släppte jag honom och han rusade in som en oljad blixt, herregud en sådan glädje att se honom! Han sökte i fina stora rundor, som han brukar göra och rätt som det var så hördes hans gälla skrik och han började på ett fint drev i ca. 10min, tog perfekt sitt spår tillbaka och var tillbaka hos mig. Jag stod kvar på samma ställe som när jag släppte honom. Rätt kul egentligen att han rusar iväg på långfärd, jag kunde gott och väl inta ett pass och låta hunden jobba. Det är väldigt lovande det här! Vi fortsatte framåt genom den våta planteringen, ner mot hygget vid bäverhyddan. Där satt han av i rejäl fart över hygget och in i en kulle med låga träd på. Ylar till och får ut ett rådjur därifrån. Jäkla, häftigt, jag stod där med bössan klar men det var på säkert 100m, ett skuttande rådjur, det är inget för mig att chansa ett skott på. Han höll i cirka 15minuter, det hann inte bukta riktigt, då slutade han tyvärr och kom tillbaka. Vi fortsatte och kom fram till den punkten där han hade släppt, jag bussade på honom där igen och japp, det gick vägen, han tog upp spåret, spårade 200m och började skälla. Kul, han hade fått tag igen och drev det ner mot sjön och längs sjökanten och in till grannmarken. Där gjorde det en U-sväng och verkade vilja komma tillbaka men tyvärr så släppte han igen, tog perfekt sitt spår tillbaka och var åter hos mig.
Tyckte det var bra så här och tog riktningen mot bilen, Max fick fortsatt var lös och njöt av friheten, han höll sig dock lite tätare nu, han hade hunnit avverka 1.7mil, det får allt vara bra för en sådan liten ung kropp i växten.
Ho-Rüd-Ho.

Ja, vid sidan av jakten och min häst, så håller jag även på att spela gitarr. Klassisk gitarr mera precist sagt. Det är något som jag verkligen älskar att spela, har gjort sen länge. Började med vanligt ackordspel som man sjunger till sedan barnsben och när jag var typ 20 år började jag på musikskolan att lära mig ordentligt. Att kunna läsa noter och spela därefter, att hitta alla noter på gripbrädan öppnade en magisk värld åt mig och jag gläds varje gång jag spelar åt fascinationen att få ut underbar musik ur mina gitarrer. Som åhörare har jag då mina tre trogna vänner. De kanske lägger dövörat på när jag spelar fel eller så bryr de sig inte, men jag älskar att ha de intill som min publik. Söta musikaliska terriers.

Magen växer, får jag erkänna. Det börjar bli lite tyngre att ta sig fram och pulsen går upp rätt fort nu. Beräknad är barnet till den tjugonde februari, så det är allt lite kvar och redan pustar jag. Men för övrigt har det hittills varit en absolut drömgraviditet. Ingenting som är konstigt, inget illamående, ingenting. Har nog knappast mått bättre får jag säga.
Efter Max inte alls kom loss igår, så var det hans tur idag. Vi åkte upp mot Norge till mitt lilla paradis. Jag får se hur länge jag orkar släpa med mig geväret också, men än: Skam den som ger sig. Sora fick dock ett första släpp uppe i lilla trekanten, hittar rådjur (tror jag) och fixade ett fint drev. Så där alldeles lagom, det buktade två cirklar som gick över grusvägen som jag stod på, dock såg jag inte eftersom det vart bakom en kröna, första gången och andra gången hade jag förflyttat mig men inte tillräckligt långt, så det blev för långt håll. Såg rådjuret studsa över hygget. Hon släpper efter 35min. drev och kom snällt tillbaka och lät sig kopplas. Nu har det tyvärr blivit så att jag har ett bekymmer med Max och det är därför jag släppte Sora först: Varje gång han kommer in efter ett jobb, så får han beröm och han får springa iväg igen. På så sätt övar jag ju på att han inte ska förknipa ”Komma tillbaka- bli kopplad -  slut på det roliga”. Men hans ärthjärna är ändå så pass på högvarv att det inte spelar någon roll hur jag gör. Han kommer tillbaka, det är inte det som är problemet. Han låter sig snällt kopplas, det är inte det som är problemet heller utan det börjar när jag plockar av honom GPS-halsbandet för att ta på Sora. Då blir han ursinnig, ylar, skäller och har sig. Det är rätt pinsamt att ha det så i skogen, folk må tro att jag strangulerar hunden som han skriker! Har nu börjat med att jag bara kopplar honom och så går vi en bit i koppel allihopa. Sen sätter vi oss i mossen en stund för att bara vila och spana. Sen plockar jag helt så där vid sidan av halsbandet av honom så han ser det inte i sammanhang med att nu är det slut med jakten. Det går bra så här långt, men när jag sen sätter på halsbandet på Sora, börjar han igen, för han vet tydligen att halsband är lika med att få komma loss. Så jäkla slitsamt det kan vara att handskas med honom, att hitta sätt att inte stressa upp honom och att få honom ner i varv. Inte lätt alls och ibland känns det hopplöst, han är trots allt en ”högvarvs-hund” känns det som. Men, jag jobbar på och det kommer bli många gånger till som han endast får gå i koppel, medans Sora ska få komma ut.
Men till sist så släppte jag ju så klart även honom. Han tackade med ett absolut underbart sök! Alltså det finns liksom inte! Han är mer än 500m i cirklar runt mig, kollar med jämna mellanrum vart jag tog vägen och söker ut igen. Idag tog han upp 720m ifrån oss! Helt suveränt! Jag kunde stå med bössan givakt och det var nära att det faktiskt kom förbi oss! Hade jag bara hunnit iväg till generalen lite snabbare så hade jag nog fått chansen. Sen höll han inte i så där värst länge, han är ju bara dryga året och där förväntar jag mig egentligen ingenting alls ännu. Men ack, vilken jakthund alltså. Bild på mig och Sora när vi väntar på att Max ska komma åter. Det andra är när vi minglar på berget med blick över den stora mossen, innan jag vill plocka av Max halsband. Ni ser, han slappnade inte av än ens efter 10minuter sittande. (…)
Ho-Rüd-Ho.

Var bjuden med vovvarna till en underbar fin mark uppe mot Kungshamn, mitt i det underbara Bohuslän. Vi har varit här flera gånger tidigare och det har alltid varit helt magiskt att få komma. Dels för att det brukar finnas gott om djur och sen självklart för den fantastiska naturen. Eller ja, kanske snarare avsaknaden av denna på något sätt. Eftersom marken ligger alldeles intill havet, så finns det i princip bara granit här. Låga skogsområden som hukar för västanvindar, låga björkar och sträv vass i de insjöarna som finns insprängda lite här och var bland granithälar. Att klättra upp i ett gammalt stenbrott och titta ut över fjorden, solen i ögat och hunden ute på sök, ja, det är livet!
Men dessvärre så var marken idag bara magisk fin, dock helt utan djur. Märkligt, mycket märkligt. Sora gjorde ett satans arbete, GPS-en var rött efter alla hennes sökrundor, men hon kunde inte få fram något som inte fanns.
Stackars Max fick gå med mig i koppel. Det tyckte han var den dummaste idén, men jag vill träna honom lite mer innan jag släpper honom, känns det som. Eller, vi får väl se hur jag kan hålla det, för att jag var himla sugen att skicka iväg honom med. Han med sin otroliga lust, de långa ben och sin fantastiska näsa hade varit en fröjd att få släppa. Dock gör det gott för honom att bara gå i koppel. Det gör han konstigt nog perfekt, bättre än Sora som stretar och drar och flänger innan jakt. Max går fint bredvid, stör mig inte det minsta, går på rätt sida av träden! Nice, bra lille man.
Ho-Rüd-Ho.

Upp tidigt i morse och iväg norrut, vi samlades klockan 7 för genomgång och lottning av pass. Jag hade med Max idag, eftersom Fredrik inte vill ha med honom till jobbet. Han är så jobbig med andra hundar och på promenader kan han få spel. Så det är bara Sora som hängde med honom och Max upp med mig. Tror bestämt att han tyckte det var bättre än att uggla på ett kontor.
Fick ett underbart pass uppe på en kulle med blick ner åt en dalgång och snart var gråhunden lös. Max satt mer eller mindre stilla men jag kände på honom att han var på helspänn. Gråhunden fick upp lite söder om oss och jäkla, det verkade gå åt vårt håll. Mycket riktigt, det knakade till i det täta nedanför oss, men kom aldrig upp. Så blev det ståndskall där nere i. Som tur var höll Max tyst, eftersom han bara hörde och inget såg. Det gick några minuter, spänningen var total, för det hade ju när som helst kunnat gå loss!
Men det gjorde det inte utan efter en kvart föll ett skott och hundföraren meddelade att älgen ligger. Den gick väl typ 30m och blev på plats där.
Vi samlades vid älgen, Max fick då ta sig en omgång och tyckte det vart härligt. Sen var det bara att få hem älgen. En fyrhjuling med släp fick det bli och det gick rätt smidigt när alla hjälptes åt och så traskade vi hemåt allihop efter fyrhjulingen och älgen. Dumma Max passade på att bita en stackars 5 månaders valp som var så dum att komma fram till honom. Max satt kopplade och valpen var lös, trots att jag sa till hundägaren att min hund inte är så förtjust i andra, så släppte han loss det lilla yrvädret och som valpar är, så flyger de högt och lågt och har ingen koll på vad de ska och vad inte. Sen skulle ju en normal social hund ha sagt till valpen på skarpen och visat vart skåpet står. Tyvärr är Max helt borta där. Ursinningslöst slängde han sig på den stackarn, höll och skakade. Vi fick bända isär käften på honom. Ej bra, inte alls bra. Max har väldigt dumma tendenser, sen länge. Vi får se vart det slutar med honom.
Ho-Rüd-Ho.

Det blev ingen bokjaktspremiär för mig i år. Istället åkte jag till NÄL för ett ultraljud. Vi har testat positivt sen juni nu men efter så många år av hopplösa försök, berg och dalbana och missfall hade vi gett upp hoppet. Jag var beredd att få höra ”Nej tyvärr, det har avstannat i utvecklingen.” Eller ”Tyvärr, det är inget att se”. Men tårarna rann i stora floder när jag öppnade ögonen där på britsen, när barnmorskan hade smetat in magen med gel, kört runt lite med den där maskinen och sa: ”Du får väl titta själv!”
Vilken lycka! Där låg en liten människa och paddlade. Ben och armar viftade, den snurrade runt och fick hicka. Herre min Gud! Skulle jag äntligen få bli mamma?
Än kan mycket hända, men jag går som på moln sen det första positiva testet i juni och nu är det en ännu starkare känsla.
Så nej, ingen bockjakt i år. ….

Fredrik är ju en sån cykelgalen. Han skulle med Uddevalla cykelklubb och cykla långtur runt på Kinnekulle. Då passade vi på att ta med husvagnen dagen innan och ha lite långhelg. Jag tog långa vandringar uppe på de härliga berget, badade hundarna och tog själv ett dopp, så himla underbart vi har det i Sverige! Behöver inte Spanien eller någon annanstans, allt finns här. Förutom garanterad sommarvärme då kanske. Sommarn blir ju vad den blir här, kort och ibland ingen alls.
En underbar långhelg kort sagt.
Ha en fin sommar där ute, Ho-Rüd-Ho.

Vi fortsatte vår sommarsemester med att åka åt helt annat håll och ifrån värmen på Öland: upp till Tandådalen. Där finns en härlig camping uppe på fjället, välskött och ensligt, jämfört med de överfulla campingar på Öland. Jag har allt hellre lite färre folk, temperaturer så man kan röra sig utan att svetten rinner i floder och plats för oss med hundar att röra oss lite friare. Vi har varit här uppe tidigare i samband med en cykelvasa och blev kär i stället.
En vecka av ren och skär fjälls njutning i alla dess former. Från ösregn och dimma över bergstopparna, kalfjället och hjortron i mängder till underbar mysiga kvällar i husvagnen när regnet smattrar på på utsida.
Hundarna tyckte nog om denna resan de med, hörde inget gnäll i alla fall.
Ho-Rüd-Ho.

Så himla skoj! Jag hade under försommaren redan börjat träna Max lite i noseworks. En sportgren som går ut på att hundarna ska leta upp speciella dofter som de är upplärda i. Som nybörjare är det då eukalyptusolja som man droppar på en liten tops och gömmer nånstans. I kartonger, under/ i möbler, utomhus, vid fordon, ja inga gränser där för vart. Och hunden hittar just den doften han ska och de fattar det. Tänkte att det kunde vara en berikning i hjärnträning för Max. För att kan man köra in honom på eukalyptus, så kan man väl göra samma med special viltdoft sen om jag känner för det?! I alla fall och hur jag än kommer använda det, så är det roligt och Max är faktiskt rätt så bra! Det är så ”ojaktligt” träning och bara är ut på hans näsa så det blir ingen konflikt med hans jaktträning heller tycker jag. Hade laddat ner en onlinekurs först, sen gått några timmar hos en tränare som skulle visa sig vara tränare på lägret med. Så praktiskt. Från att Max doppade nosen på rätt behållare med eukaliptys i, tills att han kunde markera doften i ett gömställe någonstans i rummet tog bara några veckor. Han kom själv på att markera doften med att lägga sig framför föremålet som behållaren med doften finns, ett trevligt sätt tycker jag.
I början på juli styrde vi bilen med husvagn till Öland på Eriksöre camping, där lägret var. Många hundar och många grupper i olika nivåer blev det, mycket skoj och prat om kvällarna. Vi hade rätt roligt fast det var på gränsen att vara för varmt. Lägret avslutades med en tävling i nosework, fast vi deltog inte så klart, där är nivån allt lite högre upp.
Ska fortsätta med träningen, det är roligt att se Max jobba och han tycker verkligen om att få använda nosen. En bild på oss i stekhetta sommarvärmen på stora Alvaret, Öland,.
Ho-Rüd-Ho

Ha, ha! Ledigt! Så härligt! Vi passade på att åka upp till marken, kolla på majs, kolla kameran, går över marken och se om vi hittar bök och annat efter vildsvinen som nu har visat sig vara försvunna sen några veckor. Vi hörde att grannen sköt fyra stycken och vi hade just 4 styck mindre grisar på kameran de senaste månaderna. Så himla tråkigt att man är så skjutkåt och ta dö på allt som rör sig. Mycket riktigt så hittade vi inga spår, inget bök, ingen hade kliat sig på tjärad stubbe. Sorgligt och vi fyllde då inte på heller.
Hade lagt ett släpspår till Max när vi kom fram. Snitslat noga och bara gått iväg som jag kände för. Blev lite huller om buller, över grusväg och mossa, oops, där kom sumpmarken, men visst, vi klampar väl över. Det hade då legat i 3 timmar innan vi gick det. Härligt att se sin lilla fyrbenta krabat spåra med en sådan glädje i sommarvärmen! Han gjorde det med bravur.
En härlig dag i skogen, nu får vi kolla fästingar.
Ho-Rüd-Ho

Nu är Max väl har förstått det med att gå ett lagt spår och jag tycker att jag börjar kunna läsa honom, tyckte jag det var dags att även höja svårighetsgraden något: ett övernattspår. Längre liggtid samt risk/chans att vilt har kryssat över spåret under natten. Sen är det självklart lite även för att det börjar bli rätt varmt om dagarna, lägg till att det är väldigt torrt så känns det lite bättre att lägga spåret på kvällen och gå på morgonen. Så torkar inte allt bara bort om spåret hade legat hela dagen i stekhetta.
Gick och la spåret kl. 19:30 i hela 23 grader värme. Tog med grisfoten i spårläggarskon, klampade på och tänkte droppa uppblött torrblod. Tyvärr hade jag tappat bort locket till petflaskan med det perfekta hålet någonstans utan att märka det. Så jag hade bara med locket som satt på flaskan som var tät och kunde inte byta till det med hålet för att kunna droppa. Som tur var hade jag kniven med mig och det gick lite si så där att få till en öppning i den hårda plasten. Dessvärre blev det inget hål utan mer en slits och det gjorde att blodet koagulerade i klumpar rund öppningen och det kom antingen mycket eller inget. Jag fick klämma rejält på flaskan för att ens få ut nåt och då kom det ett redigt skvalp, för att sedan helt tina under de nästa metrarna jag gick. Jag blev rätt så förbannad och irriterad på det hela, men vad hjälpte det? Inget. Till slut fick jag bara ge mig och göra så gott det bara gick och spåret blev mycket kortare än vad jag hade tänkt: 120m med 150ml blod som kom i floder eller inget. Suck.
Det korta spåret innehöll då mossa och berg, lite ungskog och mera berg i dager som en liten extra svårighet. 2 vinklar och en liten sväng uppe vid slutet i skogen. Vi går spåret dagen efter klockan 8:30, termometern visade redan 19 grader! Det skulle bli varmt sen under dagen visade det sig.
Max tar an spåret utan problem, går helt helt underbart perfekt, tar vinklarna utan minsta avvikelse, över den torra graniten, in i skogen och fram till klöven. Jäkla! Jag behövde inte säga ett enda ord. Han bara gick som på räls, fattar att jag var nöjd eller?!?
Ho-Rüd-Ho och Suchenglück

Vi går en liten annorlunda kurs som egentligen inte är ämnat åt just jakthund, men ändå rätt roligt, om inget annat bara för att komma ut och träna något. Max är ju så sugen på spår och vad passar bättre att vid sidan om viltspår, träna personspår? Det har vi sedan nytta av under jakten, när han väl kan ta upp mina spår för att hitta mig i skogen efter ett utfört drev. Med oss på kursen är det då mopsar, labradoodlar, dansk-svensk gårdshund, boxer och lite annat smått och gott. Egentligen är kursen inget avancerad och nytt på något sätt men som sagt roligt att vara ”tvungen” att komma ut efter jobbet och träna. Max har inga problem att få till mina spår och hans motivering i spåret är inte godiset utan det som finns på slutet: en kamptrasa! Så jag traskar iväg med något han vill ha, gömmer det, kommer via omväg tillbaka ock låter honom söka det direkt. På så sätt tränar jag lite stadga också, haha. Och framför allt så är det just det enkla sättet att bara trampa upp ett spår, längre eller kortare, ha med nåt som hunden vill ha och bara göra. Det krävs inte någon vidare förberedelse eller långa liggtider och det handlar ändå om att motivera hunden att gå ett spår som jag vill att han ska gå. Jag kan lära mig hur han ser ut under tiden vi spårar och visst, det har inget med vilt och jakt att göra, egentligen, men jag undrar, om inte de spåren jag lägger med spårläggarskorn och torrblod ändå är ett spår efter mig, mer eller mindre. För en duktig polishund går personspår efter flera dagar utan problem, så nog är det ändå en redig blandning av mina hudflingor, markförstöring och blod som ger honom ledning för näsan, om jag inte låter spåret ligga i flera dagar så att säga. Men hur som det är roligt att spåra och spåra kan en hund av sig själv, det gäller att träna dess koncentrationsförmåga och människans förmåga att läsa hunden.
Var då uppe på marken mot norska gränsen, gick en härlig tur i skogen, kollade över hyggen, såg att det fanns lite färskare grisbök och la några personspår till Max. Därav bilden med en torkat rådjursklöv och pip-räven som är hans belöning och motivation i spårslutet
Ho-Rüd-Ho.

Något som inte uppskattas alls, men något som är så otroligt viktigt! Att bara sitta stilla i skogen, som typ på pass och titta över området. Inte gräva, inte gnälla, inte gå runt och hitta på. Det har jag tränat rätt mycket med både Sora och Svante. Sora är nog ett praktexempel på hur jag verkligen vill ha det: Hon kan sitta blixstilla med mig på pass, hon bara sitter och tittar. Helt fokuserad. Sen stelnar hon bara till om hon får vittring eller ser något och på så sätt varnar hon mig bra i förväg om det skulle dyka upp något. Vi har haft många fina kvällar hon och jag på det sättet och en och annan bock har följd hem med oss. Svante var alltid lite gnällig efter ett tag och började tugga pinnar. Rätt störande faktiskt, men det fick jag inte bort. Max däremot. Jäkla eller? Han kan inte vara lugn och stilla. Står han 30 sekunder, går han till andra sidan. Sätter sig. Står upp igen och kollar bakåt. Jag har varit noga med att sätta honom med ett ”Sitt-stanna!” men det är som om det håller i kanske 5 Minuter sen är det slut i hjärnan. Så idag var det ännu en sådan träningsdag: kort för att inte tråka ut för mycket men ändå länge nog så att han var tvungen att lyda ordern ”Sitt-stanna!”. Såg hur det pirrade i hela honom. När han sen till sist slappnade av något, räknade jag till sextio och så gick vi iväg.

Suck. Men han är en sådan hyperaktiv själ som nog verkligen behöver det där med att komma ner på marken. Får ta mera sådana här träningar framöver, för visst är det underbart att ha med sin hund i pass och veta att han/hon kan hålla truten och hålla sig lugn?!
Ho-Rüd-Ho.

Var en härlig kursdag uppe hos Jokke och Linda idag: Allmän lydnad för jakthundar, denna kursen speciellt för unghundar. Rätt roligt och Max gör rätt bra ifrån sig får jag säga. Det ända som egentligen inte riktigt är ok är hans illvilja mot andra hundar. Det är rätt jobbigt att hålla honom på låg nivå och inkallning mellan andra hundar eller med övrig störning av andra hund ekipage är numera förknippad med en nypa salt. Vid ett tillfälle gav han sig på en tik igen, helt utan förvarning och helt utan ett normalt, hundsocialt beteende innan för att ens kolla av läget och stämning hos den andra hunden. Det var rent sagt: ut o slakta. Aj aj, pinsamt och för mig rätt ovant att ha en hund med sådan extrem låg tröskel för att ”tippa-över” och bara slåss hejvilt. Men när inga andra var och störde, så kom han perfekt på inkallning, gjorde härliga arbeten i släpspår och lät sig ”Neja!” vid förbiflygande rävsvans. Han förstår rätt väl och lär sig kvick.

Vi fick gå ett kortare spår också som var lagt genom en ås av gallringsskog. I medvind gick vi i 90 graders vinkel mot spårstarten, han hittade början perfekt, tog an spåret och gick sakta och koncentrerad, följde vinklarna, ringade vid en vinkel men fick till det självt. Vid ett tillfälle var jag tvungen att uppmana honom att söka, då han kollade på några andra kursdeltagare som stod i kanten av skogen. Väl framme vid slutet springer han glatt förbi klöven och ut på åkern där han står och spanar, som att säga: ”Oh yeah! Se, en åker! Går det nåt där ute tro?!” Nå, han fick väl glo en kort stund, sen ett ”Ahah!” och tillbaka till spåret, ett kort omtag och så kom han fram. Såg sen att samma gjorde några andra ekipage. Så säkerligen hade det gått något där ute på åkern som drog in med någon ljuvlig doft. Bifogar urklipp ur min spårdagbok samt några bilder som sambon tog under kursen.
Ho-Rüd-Ho.

Efter förra veckans bakslag tänkte jag att göra det lite lättare igen. Kortare spår och kortare liggtid. Tog med grisfoten och spårläggarskorna till skogen, snitslar och GPS-en. Laddade bilen med majs och tjära. Började med att lägga spåret: Start i storskogen, trampa sakta framåt, 60 meter rakt, 90 graders vinkel, 60m rakt, 90 graders vinkel, 70 meter rakt, över grusvägen, en bit längs grusvägen och in i skogen på andra sida, 20m stopp.
Då det kändes rätt enkelt och fick ligga 4,5 timmar under vilka vi körde till andra änden marken och traskade iväg med en säck majs till åteln. Fick så klart ett fint foto av mig med säcken från åtelkameran.
Sen tillbaka till andra änden och spåret. Ut med Max, samma procedur som vanligt: ned med ryggsäcken, av med koppel och halsband. Ut med spårlina, veckla ut linan, på med spårhalsband. Allt som inte behövs ner i ryggsäcken och så ”Sök spår!”
Oj så fint det gick! Han tågar framåt kanon bar: låg näsa, långsamt och med stadigt ”drag” i linan så jag känner att han ”är på”. Första vinkeln tar han utan problem, raksträckan lika så. Andra vinkeln går han över, rättar sig själv och kommer tillbaka till raksträckan. Kanon bra fram till grusvägen. Över vägen inte heller något bekymmer, tar rätt åt vänster och följer spåret/grusvägen en bit för länge och missar avhoppet. Det märker han dock själv, kommer tillbaka och går in i skogen och fram till klöven. Perfekt, mycket bra, mycket bra! Härligt!
Ho-Rüd-Ho och Suchenglück.

Efter att det hittills hade gått så suveränt med Max att spåra, var jag nog för taggat och la ett spår idag med. Jag tycker självt så himla mycket om att både lägga spår, klura ut hur att lägga, vilka svårigheter det kan vara dags att bygga in och sen så klart att gå spåret och se hunden jobba. Finns inte så mycket som är så roligt utanför jaktsäsongen.
Tog grisfoten i släplina idag, 100ml torrblod och traskade 270m genom sumpmarker, över hygget och genom en liten del storskog. Hade lagt spåret längs en viltväxel för att sedan hoppa av den, för att lura honom på lite svårigheter. När jag la spåret var det ca 11 grader, sen blev det 18 över dagen, det var väldigt torrt, även i dem sumpiga delarna så mossan knasar under stövlarna. Spåret fick ligga 8,5 timmar.
Med luft i stegen och full av förväntningar gick vi iväg. Jag gjorde som jag brukar göra: Sätta honom, ta ut spårlinan så den ligger utvecklat, trä på spårhalsbandet. Packa ned resten i ryggsäcken. Sen går jag ibland själv fram till det som är ”Skottplatsen” och kollar. Eller går lite fram och tillbaka på nåt sätt som verkar ”intresserad av något där”. Han sitter fint och kollar noga vad jag håller på med. Sen vart det inget problem för honom att hitta starten. Det gick några meter så började det tyvärr strula. Han drog i 90 grader mot spåret av viltväxeln åt fel håll. Jag väntade lite, följde med en bit, men han rättade sig inte självt. F..n. Vi går tillbaka, tar om. Samma, fast denna gång i 90 grader av vinkeln åt andra hållet. Satans! Då är det väl något som har gått över här? Vi börjar om. Nu håller jag linan kort, jag vet vart spåret är, så han får ingen lina alls i det området som han vek av två gånger tidigare. På så viss verkade det som om jag fick med mig honom över det störande spåret. Äntligen kändes det som om han sög sig fast igen, efter det att han helt hade tappat bort vad vi höll på att göra. Vi kommer på nästa viltväxel. Vid denna hade jag byggd in mitt avhopp. Han gick förbi avhoppet några meter, ringade och fick tag igen. Bra Max, Bra! Sök spår.
Över hygget gig det rätt ok, dock ligger mycket bråte på marken så det är svårt att hålla näsan i backen. Sen händer det igen: något har nog korsat spåret, han kommer av sig och är väck. Till sist får jag ta av honom, sätter ner honom och vila en kort stund. Sätter på honom på spåret igen, efter det störande spåret och där jag hade en snitsel. Han hade dock svårt att koncentrera sig och som tur var, var det inte många meter kvar så han kom mer eller mindre fram med min hjälp eller ja, rättare sagt att jag kom fram, för jag ville och han fick hänga med. Så klart kom det mycket beröm och lek med grisfoten.
Undrar dock vad det var som gick fel. Var han för trött, eftersom vi mer eller mindre var igång hela dagen utan några längre vilopauser? Vart det dåligt att bara släpa grisklöven istället för att göra avtryck med spårläggarskon? För lite blod? För torrt? Jag vet inte och jag ska nog resonera lite med mig själv om saken. Max struntar ju i vilket.
Ho-Rüd-Ho och Suchenglück.

Första maj och det är ledigt! Underbart, vad bättre att göra än att träna hund. Älskar att träna spår och Max känns lite som Svante: jättesugen att få spåra. Sora är lite sådär ”Nej tack, jag vet att det är fusk!” och så struntar hon i det. Många gånger har jag desperat försökt få henne att gå ett lagt spår, men lika många gånger hade vi nog hamnat i Bengtsfors om jag inte haft spårets gång på GPS-en. Desto roligare är det för mig nu att lägga spår till lilla unghunden.
Det fick bli grisfoten i spårläggarskon och 100ml torrblod. Fick enbart till 220m, sen vart det stopp framför ett stort berg, lite dåligt gjort av mig. Termometern visade ca 11 grader, det var mycket torrt och jag lät spåret ligga i 8 timmar. Hade medvetet byggd in en 90 graders vinkel och sen blev det lite zick-zack mellan trädstammar, självfallet måste jag anpassa mig lite efter vegetationen och terrängen.
Vi hade sen en väldigt fin dag med långpromenad och god lunch. Passade på att spela gitarr i 2 timmar innan jag sen tog oss ut till spåret. Fredrik och de andra hundarna följde med, det fick liksom bli en kvällspromenad för de och lite träning vid sidan av för Max. Medans de andra fortsatte på grusvägen fick Max ta ihop sin lilla hjärna och koncentrera sig på spåret.
Jag kopplade på spårlina och halsband några meter ifrån starten, han fick uppmaning ”Sök spår!” och han ringar lite för han hade redan koll på att det fanns något innan jag ens trädde på spårhalsbandet. Så han tog starten perfekt, tog ett ordentligt sug på ”Wundbett” i början: Stället som jag hade dränkt lite extra i blod samt sparkat med klöven så det blev en liten grop där. Den var intressant och ifrån denna hade han inga bekymmer att hitta åt vilket håll spåret tog vägen. Han går jättefint, emellanåt dock med högt näsa, men det är nog helt enkelt för att mina bloddroppar hade hamnat i det höga blåbärsriset. Marken gick i princip inte att se, för allt var täckt med högt blåbärsris.
I min 90 graders vinkel hade han lite för hög fart, gick över den men märkte att spåret hade försvunnit. Han tog en liten cirkel runt och redde ut det självt. Jag har numera börjat med att ”ovetande” följa med honom även om han går över en vinkel. Måste se om han bara går för att jag i snöret hänger med och styr omedvetet eller om han verkligen har spåret i näsan. Och det hade han idag. Jättefint tog han som sagt sin cirkel trots att jag hängde med i hans raka spår. Självklart får han nu även längre lina, inte bara en 2 meters spårlina som i böjran. I och med det så är det mycket svårare för mig att omedvetet påverka honom. Han hinner i princip göra fel innan jag kan dra eller styra i linan.
Vi fortsätter, han går fint och jag märker att jag ler som ett barn till jul. Ända fram tills typ slutet. Då hade jag i min naivitet inte fortsatt att snitsla lika noga som i resten av spåret. Tyckte väl att jag nog kommer ihåg. Tredje tallen, den stora björken, höger om viltväxeln… ja, ni vet, man hittar en del riktmärken i skogen för att kunna minska med snitslingen och hoppas att komma ihåg. Men tydligen såg skogen lite annorlunda ut på kvällen än vad den gjorde på morgonen och jag hittade inte spåret längre. Max tappade bort sig lite och jag kunde inte hjälpa honom. Nu märkte jag även att jag nog ska minska på mina hjälper till honom, eftersom han blir osäker, när jag blir osäker. Men det är ju han som har näsan och det är han som egentligen kan, inte jag. Så jag måste mer och mer låta honom få det självförtroende för sin näsa som han ska ha och minska på min hjälp.
Men vi kom fram till slut, han var lika stolt som alla andra gånger. Han fick lång lina och ett ”Such voraus!” och så kunde han ta grisfoten, hämta den till mig och vi lekte lite tillsammans med den. Hemma skrev jag ner allt i min lilla spårdagbok som jag för, för att kunna se utvecklingen av hunden, komma ihåg hur det gick och helt enkelt för att det är skoj att se hur boken växer i takt med hundens näsa. Bifogar en bild på dagens sida. Tack Max för ännu en intressant spårupplevelse.
Ho-Rüd-Ho och Suchenglück.

Oh vilken lycka för jyckarna! Upp tidigt för att komma iväg och fram till Mamimas träningsanläggning i lagom tid. Det tar och feta 4,5 timmar att köra dit. Lite lustigt och kanske något dumt i ögonen av många ikke jakthundägare, att åka så långt för någon halv timmes träning på vildsvin. Men, vi tycker det är roligt, det blir en sorts familjeutflykt, vi stannar någon gång på vägen och äter, rastar vovvarna och så njuter vi av resan, som dock är rätt så fint, genom halva Sydsverige. Tanken var att för det mesta träna Max, han ska ju komma igång och ta över Sora när hon blir gammal och hon kan sin grej med vildsvinen. Men självklart kom även hon loss i ett av dem hägn. Hon gjorde ett fint fint jobb och lät sig dessvärre inte kalla in. Hoppla, hon som annars är så duktig på det var helt uppe i sitt element och körde runt grisarna så det skvätte. De var så pass skygga att jag inte heller kunde komma nära de för att på skarpen säga till terriern, nej, kom jag för nära, stack hela bunten med terriern efter och ställde sig i nästa ravin. Det blev ett jäkla springande även för mig. Till sist så lyckades jag få in henne och det fick då bara vara ett släpp för henne, vi hade då förbrukat tiden som för två, ha ha. Max fick två släpp i två olika hägn. Först ett lite mindre för att igen se hur han gör och om han kommer ihåg. Jo, det gjorde han och hade jättekul och jag var nöjd. Andra släppet tog vi ett större hägn med mera skygga grisar och där var han i sitt esse! Runt runt gick det, han höll sig fint på lagom avstånd. Tror han kom ihåg den gången han blev översprungen av grisarna här när han var för närgången. Perfekt jobb, precis som jag ville ha det. Han fick sin tid och var sedan rätt så nöjd och lät sig kalla in och koppla. Mycket belåtna var vi alla och satt oss i bilen på den långa vägen hem.
Ho-Rüd-Ho.

Det är något speciellt med Max och hans extrema rörelsebehov. Vi cyklar en del och han springer som stucken av ett bi. Jag vet, att je bättre tränad hunden är, desto mer vill den springa. Men med mina andra hundar har det aldrig varit så tydligt att de vill springa, hur vältränade de än är. Eftersom Max inte går att ha lös så han kan gasa av sig längs grusvägar, finns det då bara cykeln och rastgårdar att ta till hjälp. Tyvärr så har Max stora sociala brister. Han biter sanningslöst allt som har fyra ben. Tikar, valpar, kastrerade hannar. Han går inte ens fram och luktar först, bekanta sig för att sedan bestämma sig för att slåss. Nej, han går till 200% ”ska dö” direkt. Det är sorgligt, väldigt sorgligt och för mig mycket plågsamt. Jag jobbar hårt med fokuserat ”gå-fot”, men det är inte alltid så lätt med tre hundar i koppel. Nu har han tyvärr även börjat att ge sig på de andra två som går bredvid honom i koppel när vi möter andra hundar. Sorgligt. När vi var och jagade i vintras, bet han sig fast i en 5 månaders valp som kom för nära för att lukta på honom. Han morrade inte ens utan bet stenhårt direkt. Vi fick bända loss käften på Max för att få loss valpen. På en hundkurs i somras skulle han kallas in, förbi de andra hundar som stod på avstånd. Han kommer, viker av och biter en tik. Va?!?! Det är tyvärr något med honom som inte riktigt är som det ska på den sociala nivån. Mycket märkligt, då han växte upp med mor och morfar hoss uppfödaren och bor med oss i flock och har väldigt bra hundbeteende hemmavid.
Och det hela gör så klart att jag absolut inte får låta honom komma loss i område där det finns andra hundar. Synd för honom och hans behov att springa. Nåväl, han hade inte kunnat vara loss i alla fall, då han har en otrolig stor jaktlust, men det är då även för hans aggressiva beteende. Idag har jag dock tagit oss till en inofficiell hundrastgård. Ett före detta militärt område, inhägnad och ockuperad av hundägare som nu sköter stängslen, bygger igen hål och håller lite ordning. Ingången utgörs av en stor port, där man brukar sätta en remsa så alla ser att nån är inne. Jag skrev en extra lapp att snälla ring mig när du vill in och jag inte är framme och syns. Allt för att undvika att nån annan kommer in och släpper sin hund och det blir då världens slagsmål. Suck.
Men väl inne så är Max något otroligt lycklig, han flyger och springer och flyger i ren och skär lycka! Det syns på hela honom att han älskar det och det gör mig så glad att se honom så lycklig. Vi tränar inkallning med pipa rätt intensivt när vi är där inne och det fungerar superbra. Har på honom Wehunts-GPS, det är så roligt att se hur han springer. Bjuder på denna bild, fina röda band överallt och vi var inne i ca. 10min. innan nån annan ville in. Under tiden Max springer hej-vild njuter jag med Sora och Svante av vårsolen.
Ho-Rüd-Ho.

Fick till en fin bild på mina tre terrier sist jag var ute på en skogsrunda. Jag är lycklig lottat att ha de i mitt liv, de berikar och gör mig glad, varje dag.
Bak till vänster: Sora von den Marokken, bak till höger: Max vom Pahlsteich och längst fram min gamla blinda krigare Viltskräckens XA Svante, 11 år.
Hoppas på många år till med er,
Ho-Rüd-Ho.

Upp till fjället idag och dra lite enkla släpspår. Max tycker ju det är så himla skoj så han är en fröjd att jobba med. Han tog de släpspåren jag trampade upp åt honom utan problem, klart, liggtiden var inte någon längre så det är väldigt lätt för honom men det roliga är ju att han tycker om det. Sora är tvärtom, hon tycker det är skittråkigt för det mesta och jag som tycker om att dra spår har gett upp det med henne. Vilken tur att Max är av annan kaliber.
Sen fick båda vovvar träna lite ”gå fint i koppel i tät skog”, vi tog lite platsliggning och en kortare apport-hålla för Max.
Ho-Rüd-Ho.

La ett fint spår på marken, med lite ”allt extra”: Vinklar, över grusvägar, genom tätningar, över en bäck och hyggen. Totalt ca. 650m, liggtid 3h, 5grader, fuktigt, endast vildsvinsklöv i spårläggarskon.
Sen passade vi på att kolla åteln, fyllde på och hamnade på bild. Bra, då fungerar kameran. Sen gick jag och Max till starten, på ett ungefär, för jag vill nu börja med honom att han ska hitta början själv. Hade stampat och sparkat rejält på starten så det skulle nog gå. Och det gjorde det. Han tog början perfekt, följde klockrent över åsen, över bäcken var det inte heller någon tvekan. Längs tätningen och en skarp vinkel in i tätningen. Haha, den missade han! Dock märkte han det självt efter några meter, jag stannade bara stilla, han ringade och hittade igen. Vi fortsätter genom storskogen, över grusväg och in i nästa storskog med en del vinklar. Öven dessa tar han fin, missar nån, ringar och är åter i spåret. Jag släpper honom vid slutet så han skulle få springa fram till foten. Han hittade den efter att ha sprungit förbi i sin iver, tog upp den och kom till mig med den efter jag kallade. Sen lekte vi lite och han tyckte livet är super, jag höll med. Vilken hund och vilken näsa! Härligt.
Ho-Rüd-Ho och Suchenglück.

… haha, fick hem denna bild, bjuder på den.

Tog oss upp till marken idag igen för att dra något spår. Det fick bli grisfoten i spårläggarskon och sen gå och trampa upp ett spår. När det vart gjort passade jag på att fylla på åteln, kolla lite på gryten och ta en allmän promenad i stillsamma former i jaktkoppel utan slit och fläng. Något som ju Max inte är så förtjust i. De fick träna på sitta en stund i skogen under tiden jag grejade med annat, Max hade inte ro och ställde sig för att glo istället.
Sen efter 3h tog vi spåret som var ca 250m lång, vädret var fint, fuktigt, 3 grader och vind i ryggen. Max hittar början utan problem, sen går han i lagom takt med nästan i backen och spårar fint. Vid två gånger höll han inne, lyfte på huvudet och kollade på annat. Men det syntes så tydligt att han var upptagen med annat att det inte var något problem för mig att se. Jag lät honom vara några sekunder, uppmanade till spår och han tog an jobbet igen och fortsatte. Vinklarna tog han bra utom en, där ”försprang” han sig. Gick förbi, stannade upp efter några meter, ringade och hittade tillbaka. Nå, det är väl bra det med att han har lärt sig att ringa. Nästan framme vid slutet hade jag byggt in en vinkel till, dock ville han gena där då han nog kände klöven. Jag lät honom göra det, det är ju bara tjat att kräva att han skulle gå ett fånigt spår om han ju hittar det vi letade efter! Lycklig hund och jag var rätt nöjd jag med.
Ho-Rüd-Ho och Suchenglück.

Efter gårdagens miss från min sida att snitsla bra så tänkte jag att åka ut till skogen idag och bara trampa upp något spår. Grisfoten var ändå tinad så den kunde likaväl spännas fast i spårläggarskon idag med. Skippade då blodet för jag var inte sugen på den långa väntetiden mellan läggning och när vi sen tar spåret. Kalla mig lat då. Så iväg och trampa med klumpiga metallfötter och en extra klöv där bak, akta så jag inte snubblar, GPS-en fick noga föra protokoll över vart jag gick, jag snitslade sporadiskt för det skulle ju inte vara mörkt när vi går och minnet skulle väl inte heller svika efter nån halv timme.
När spåret var lagt, tog jag ut vovvarna och tränade lite lydnad, innan Max fick på sig spårhalsbandet. Det gick alldeles lysande för både honom och mig. Han höll sig fint med näsan i backen, lite för snabbt bara och jag kom bra ihåg när jag hade gått vinklar och annat i spåret. Efter välgjort spårarbete kom han fram och fick då leka lite med grisfoten som flög genom luften, han fick hämta, stanna, rusa, hämta. Det tyckte han var skit roligt och det gäller ju att hålla hundens lust och motivation igång.
Ho-Rüd-Ho och Suchenglück.

Snön har försvunnit så jag passade på att lägga ett spår. Det fick bli torrblod samt grisfot i spårläggaresko. Spåret blev 700m, 120ml torrblod, liggtid 8timmar, 3 grader och vindstilla. Det blev ett rätt så krokigt spår, då vegetationen och topografin gjorde att jag fick gå snäva kurvor, upp och ner för en del branta och halkiga backar, kanske inte ett idealiskt spår som första spår efter långt uppehåll. Klockan hade hunnit bli halv sju på kvällen, mörkret hade lagt sig tjockt över bergen och vi traskade iväg i pannlampas sken.

Han får sitta, jag tar fram spårlinan och halsbandet, trä över hans huvud, packar ner allt det andra i ryggsäcken och så får han ett ”Spår!”. Han hittar starten utan tvekan och spårar fint de första metrarna innan något annat verkar vara intressantare och han viker åt fel håll. Jag stannade, höll i linan och väntade. Efter en kort stund var han än inte tillbaka på jobbet utan väck åt det intressanta. Hojtade till, ropade in honom och vi börjar om. Det går bra några meter innan han vill åt fel håll igen. Ok, lugnt och fint nu, andas och ta om. Sen går det bättre. Han följer fint och spårar så jag ser att han är på. Börjar dock strax att gå med hög näsa så jag kunde inte vara säker att han har spåret i näsan eller annat. Men lät honom göra då jag inte heller ville fya honom om han nu gick rätt, fast med hög näsa. Märker dock sen att han nog är off, då han bara kollar hygget när vi väl kom fram. Jag tar tillbaka honom och vi tar om, då går han helt perfekt ca. 200m längs en gärdsgård, upp för en brant och mossen. Uppe på ett berg sen hittar jag inga snitslar och kom ihåg att jag hade tagit en 90 graders vinkel någonstans här uppe. Och nu när det var mörkt såg allt annorlunda ut. Suck. Jag skulle ha snitslat bättre, ett typiskt fel jag gör då och då. Jag tror att han var rätt, fast säker kunde jag inte vara heller då jag inte hade snitsat. Till sist såg jag en snitsel igen! Yes, han hade trots allt varit rätt, mer eller mindre. Sen går han resten helt suveränt utan problem och vi kom fram till grisfoten.

Tja, jag får vara bättre spårläggare helt enkelt så jag vet om vi är rätt eller fel. Fast kollar jag på Wehunts spår så här efteråt, var han ju ändå rätt hyfsat på.
Ho-Rüd-Ho.

… kan behövas träna. Max är en redig orolig och hibbelig själ. Han går på högvarv heltid så fort han kommer utanför dörren. Inne i huset är han lugnet själv men utomhus kokar hans lilla hjärna. I kopplet far han högt och lågt, från höger till vänster, blir hysteriskt när vi möter andra hundar. Jag jobbar mycket med det men det känns som om jag inte når fram. Han får inte komma igång ens, för då går det inte att få kontakt med honom mer. Så det har blivit mer eller mindre koncentrerade koppel promenad i kort koppel så att han om möjligt håller sig på nivå ett. Ibland kan jag känna mig elak som håller honom kort men han mår faktiskt bättre än att få flänga som han vill. Så mer än en gång har vi hittills även bara åkt ut till skogen för att gå i mitt jaktkoppel fint vid sidan om alla trädstammar för att sedan bara stå och titta över hyggen. Inte göra något annat än bara stå och titta. Han har kvar den höga pulsen av förväntning av jakt när han kommer ut till skogs, hoppas han kan lugna sig med åren, då det inte går att pyrscha med honom i nuläge. Han är alldeles för orolig, pipig och hektisk.
Men övning ger som bekant färdighet, så vi jobbar på.
Ho-Rüd-Ho.

Nu blev det äntligen riktigt kallt i två veckor. Till det hela kom det fint med snö så vi passar på att njuta av vintern. Vi tar oss upp på Herrestadsfjället och åker runt på de frysta sjöarna med skidskor. Vovvarna får sig en redig portion med motion och njuter av solen efteråt. Vi har med oss termosen med varmt kaffe. Sämre kan man ha det.
Ho-Rüd-Ho.

Fick komma till ett trevligt mindre jaktlag vid västkusten igen. De hade fått gris på marken i några veckor nu, har självt drever och taxar i laget och då passade det fint med lite terrier.
Samling och allmänt prat om hur vi skulle gå, tack vare ny teknik så är det ju numera inte så svårt att inte gå vilse och inte gå över gränser. Jag fick en enkel förklaring hur jag skulle röra mig och då vart det bara att traska iväg. När alla väl satt på plats släppte jag Sora, som med glädjetjut drog iväg inåt en tät plantering. Där inne blev det mycket riktigt grova skall och det stod stilla. Långsamt rörde de sig framåt innan grisen tog fart och stack. Hon hängde inte i där länge, kom tillbaka och tog upp nåt nytt. Troligen gris det också som dock tog i bene och stack rätt omgående. Tyvärr gick då allt mellan skyttarna. Hon återvände, sökte vidare i planteringen men den var då tom. Till sist hittar hon rådjur som hon fick ut. Drevet gick en runda innan det blev ut ur marken. Hon släpper och är vid min sida efter en stund.
Nu hade det ändå gott bra in på dagen, alla var sugna på lite fika så vi bröt. Såten var genomgången och det fanns nog inte så mycket mer att hämta. Alla nöjda utom en. Max. Han fick vara praktikant och hänga med mig i koppel. Det är rätt så krävande för honom att hålla sig tät intill på min vänstra sida, att alltid gå på rätt sida av träden så han inte snurrar fast sig. Men ändå, han hade hellre varit lös, så klart. Och tyvärr så är ju säsongen slut nu. Suck.
Ho-Rüd-Ho

Fick släppa unghunden på för honom helt nya marker idag. Det är rätt så nyttigt för honom att inte bara få gå i känt revir utan ställa om sig till något nytt. Om han annars vet vart han kan ”hämta” djuren, måste han nu verkligen gå efter nästan. Han gjorde det fin och men det syntes tydligt att hans annars så höga självförtroende inte är lika högt på nytt. Hans sök var trängre, hans återkoppling till mig oftare, hans drev är ju ändå korta än.
Han hittade älg och rådjur till sist, drev ett kortare jobb på det, passkyttarna såg men fick ej skottläge. Rätt rolig dag och alltid härligt att komma iväg till nytt.
Ho-Rüd-Ho.

Ibland är mindre mest. Idag fick jag med mig två skyttar bara, okända i marken. Jag placerade de i de för mig mest heta passen, en på en kulle intill mossen och en i en liten ås mellan mossarna. Båda passen har visat sig att vara typ generalpass i alla fall de gånger som jag bara släppte hund. I 9 av 10 fall gick drevdjuren genom dessa pass så jag hade noga lagt in de på kartan. Sen är det ju ofta så att dreven beter sig något helt annorlunda när det sitter skyttar och speciellt eftersom dessa har gått genom marken för att ta sig dit. Så jag bara hoppades och det var en chansning att placera de där.

Vädret var alldeles perfekt, vinden lagom, temperaturen lagom, knappt nederbörd, bara allmänt fuktigt i luften. Nästan lite som höst istället för vinter som det egentligen skulle vara.
Jag började med Max i nedre delen av marken, han sökte fint, hittade och drev. Dock för kort och därmed hann djuret aldrig drivas fram till de passen där jag satt mina gubbar. Vi får hoppas att han kommer bli längre med åldern och med erfarenheten. Efter vi har gått över halva såten blev det byte av hund. Min goda Sora som kan sin grej.

Sökte bra, fick upp i lärkplanteringen och drev som en liten gudinna. Så himla himla fint jag bara ler inombords när jag tänker tillbaka. Hon driver tät i skall och lagom långsam så rådjuren inte bara sticker rakt ut ur marken. Så även idag. Det buktade lite i planteringen först innan det gick ur och förbi första skytt på kullen. Dock hade han inte rent skottläge och avstod. Sora fortsatte grant och vackert, vidare mot åkrarna, längs åkerskanten och det buktade bortom i storskogen tillbaka mot mossen. En runda över mossen, buktar inåt på skogsdungen i mossen och förbi pass skytt nummer ett igen som denna gång hade för långt håll. Nu gick det norrut, längs lilla åsen och PANG! Jäkla, jäkla så himla kul! Generalpass nummer 2 gjorden äran för namnet jag gav det och skytten förvaltade väl! En ung bock la sig direkt och Sora drev fram. Som hon brukar göra luktar hon på det döda viltet och vänder tillbaka. Tack min goda vän! Underbart jobbat! Tack.
Jag kopplade henne, sammanstrålade med pass skytt nummer 1, lämnade Sora där hos honom och gick fram till löpan där drevet hade passerad. Max tog upp perfekt och spårade ivrigt fram till den skjutna bocken. Honom är det lite annan fart i. Han satt sig i halsen på bocken och skakade om lite innan han började lugga. Det fick han dock bara göra vid just halsen innan jag avbröt hans bestyr, vi tog ur bocken och drog med den fram till mötesplatsen.
Nu blev det en trevlig tjatstund om jakten, vi grillade korv och drack lite Mümmelmann (de som inte körde så klart.).
Bild på ”fel” hund framme vid bocken.
Tack skytten och Ho-Rüd-Ho min lilla terrier.

Vi har visst varit iväg på jakter veckorna som var, men det var stolpe ut och inga bilder tog jag heller. Men idag var det lite lugnare igen så mitt fokus kunde ligga på att träna Max istället för att känna press då det sitter pass skyttar och väntar på vilt. Snön hade äntligen fallit och täckte marken gott och väl. Underbart att ta sig ut och kolla efter spår som lämnades under natten.
Rätt så deprimerande var det dock: knappt någon hade rört sig! Det fanns inte mycket att se alls, det ända var grytet vi gick förbi, där syntes det att räven vart in och ut några gånger under natten.
Max försökte så gott det gick att hitta några slag men det var verkligen helt dött idag. Nåväl det var i alla fall redigt med motion som de fick och nu sover de gott på var sitt täcke. Sova ihop, nej det går det absolut inte.
Ho-Rüd-Ho.

Då ingen av de andra i jaktlaget kunde eller ville, så åkte jag ut själv med vovvarna. Skam den som ger sig. Marken är belägen på väg mot Lysekil, tyvärr lite väl nära den stora vägen som går från Hallinden mot Lysekil, men kors i taket så har inga drev hittills gått över ännu. Jag brukar dock ta det säkra för det osäkra så klart och släpper längst inne i marken.
Parkerade bilen vid bäverdammen, kopplade upp mig och vovvarna på all vår tekniska utrustning och gick iväg. Sora skulle få först eftersom henne kan jag kalla in om det skulle komma för nära den stora vägen. Hon drar iväg in i en tätning av gran. Blir väldigt ivrigt och skäller djupt där inne. Det rör sig sakta, sakta upp för det branta berget, står stilla där i kanten, kryper vidare upp för en ravin och står stilla igen.

Hon bryter efter några minuter, precis som hon brukar göra (…), jag uppmanar henne att gå på igen och hon drar iväg igen. Det blir högljutt där hon slutade och det står fint där innan det drar iväg upp på berget, tvärs över och ner i ravinen på andra sida, in mot grannen. Jag kollar runt där hon tog upp, det var inte det lättaste då det är så jäkla tätt där. Så det fick bli på ett ställe där hon hade kommit ur planteringen och dragit upp för branten. Jaha visst. Där fanns det gris spår! Härligt och skit skoj för henne att fått jobba på dessa. Hon är så där underbar lagom på det, får ut de utan att skadas. Hon är nog inte den vassaste och det har hänt att hon inte fått loss grisarna när de tryckte för hårt i sina legor, men hellre det än att få hem en uppsprättat hund. Och idag fick hon ut de ur planteringen. Synd att hon bryter så lätt men samtidigt gör det ju att grisarna stannar lite extra i marken när hon släpper. Just hennes sätt är väldigt lämpligt på den andra lilla jaktmarken vi får släppa emellanåt. Det har skjutits en del grisar där efter hon har varit av och på de i omgångar och på så vis vallat runt de istället för att vara för stressande och skicka iväg de spikrakt ur marken.
När hon väl var tillbaka bestämde jag mig dock att inte släppa Max på det här nu eftersom grisen ändå hade gått ur marken och risken fanns att den bara skulle sticka på långfärd och kanske över vägen. Han fick sura och gå kopplat med mig och Sora vidare in i marken.
Där kom han loss, sökte något så där fantastiskt bra, hittade ett rådjur att driva på och jobbade fint i drevet i ca 15minuter innan han bröt och kom tillbaka, perfekt återgång, där kan jag inte klaga heller.
Vi fortsatte en stor runda till så han fick springa ordentligt innan det var dags att koppla och åka hem.
Bifogar ett foto på Astron med Soras gris jobb vid branten samt en bild på grisstämpel. Kanske inte syns men det är grisfötter som tryckte ner i marken där. Haha.
Ho-Rüd-Ho.

En måndag morgon, lite sådär mellan nyår och första arbetsdagar på året 2021 så får jag en sådan vädjande blick från min lilla terrier. Nä, det går ju inte att inte följa, packa ihop de få grejor man behöver och ta en snabb tur till reviret!
Han tackade med ett fint drev, glada tjut och perfekt återgång. Sora fick sin tur hon med och min gamle blinde krigare hängde med i koppel. Max hade hittat älg, det var lätt att avgöra av de stora avtrycken i mossen. Svante som älskar älg fick spåra och var nog egentligen lyckligast av alla oss. Han är ju redan 12 år, halv blind sedan 8 år ock fullständigt blind sedan 6 år tillbaka. Men han älskar livet än och älskar spåra älg så idag fick han göra det, min gamla goda vän.