2019-09-15: Spår, 285m, 6h

jagdterrier 19 056Ja, dags igen att dra grisfoten över marken. Tog med lite blod också och droppade varannan meter, ungefär. Fast nog är det inga droppar som kom utan mer att det kom ett stänk av damm av blod, eftersom hålet i locket i pet-flaskan täpptes till allt eftersom och jag fick trycka rejält för att få ut nåt. Det resulterade då i ett stänk som ur en spray flaska. Nå. Så kan det gå. Det betydde då att det mesta av vittringen kom att ligga rätt högt upp på riset och att det inte blir en dofttunnel längs marken. Det hade regnat mycket och vinden tog i rejält under dagen så jag var lite orolig hur det skulle gå och om allt skulle blåsa bort eller att vinden blir helt fel. Samtidig så är det ju det som händer ute in ”det verkliga” också. Vinden gör som den vill och regnet faller när det behagar. Sällan att en riktig eftersöksjägare kan bestämma hur vädret blir och åt vilket håll viltet gick så vinden ligger rätt för den spårande hunden. Lika bra att det bara blir som det blir.
Passade på att gå över grusväg igen, sen blev det en blandning av rejäla blötmarker, sump att försvinna i, kala berghäll och lagom storskog, vars mark är tänkt med ris av ljung och blåbär. Spåret fick vila 6 timmar, längden blev bara 285m, då vart flaskan slut.
När det var dags att gå på kvällen, selade jag på hunden en bit innan starten. Hon hade då redan kläm på att det blir något att leta efter så det var inga problem att hitta början på spåret. Hon sprang i full fart förbi ”sårlegan” där jag hade sparkat upp lite med klöven och stänkt lite blod, så jag hämtade tillbaka henne och lät henne undersöka det, så vi kunde vara säkra på att hon har rätt spår och är med på vad jag menar. jagdterrier 19 057
Hon går absolut perfekt för en gångs skull. Inget strul och velande utan medveten med bra tryck i remmen följer hon spåret, fram till bäcket, genom brötet som ligger där, upp på grusvägen och utan tvekan letade hon spåret medveten upp på andra sidan igen. Jag hade inte droppat på grusvägen och inte direkt i diket heller utan en bit inåt skogen. Vi kommer fram till en bergskant där hon dock började strula lite. Eller var det så enkelt att hon dock gick rätt, mitt stänk hade ”stänkt” iväg med den starka vinden och fastnade vid bergsväggen? Hon ville dit och i det stora hela hade vi nog kommit fram rätt ändå, då spåret säkert bara låg 20m bredvid ”originalet”. Jag kallar dock in henne och ber henne att gå lite närmare det jag hade tänkt och det var inga problem, hon hittade väl tillbaka, tar sig över plockepinn i gallringskog och ut på sumpen där slutligen grisen hängde. Välförtjänt får hon sina köttbullar, hon fick även supergodis i de små plastburkarna som jag lägger längs spåret och fick sen tugga lite på foten innan hon bar tillbaka den till bilen.
Bra jobbat idag, min lilla råtta. Hemma fick det blir en ny sida i hennes spårdagbok. Lite ordning får det allt vara.
Ho-Rüd-Ho.