2022-01-29: En sista gång

Tog oss upp till Bullaren för en sista runda lös i skogen. Fick tack och lov släppa bakom Ivans gård igen där det är så mycket enklare att gå för mig. Med knappt en månad kvar till förlossningen är det ändå underbart att ännu kunna gå så här ute i skog och mark. Visserligen ser jag inte mina fötter mer och bedömningen av vart jag sätter fötter är lite skymd av magen. Pusten går ur mig rätt fort och jag får vila ofta och sätta mig i mossan. Men skam den som ger sig och det är ju så härligt att se och höra lilla unghunden utvecklas i skogen.

Max fick komma loss först, så han inte skulle strula i några löpor som Sora sprang. Det har allt hänt en del gånger att han bara spårade runt runt i det som Sora redan har gjort och det är ju till ingen större nytta liksom. Så han kom loss först, gjorde fina rejäla sökrundor, fick upp och drev faktiskt i ca 25minuter. Det buktade fint uppe på ett berg innan det valde att gå iväg. Han följde efter en bra bit, släppte och kom tillbaka. Sen är det tyvärr ett himla hallå varje gång jag vill byta GPS-halsband på hund. Det är väldigt, väldigt störande men han får spel. Gapar och skriker och har sig. Detta trots att jag kopplar ofta emellanåt för att sedan släpper igen. Han skriker som en stucken gris när jag plockar av honom och sätter på henne. Något är det ju fel i huvud på honom, tyvärr, det märks på diverse sätt. Bland annat hans extrema hundhat. Det har gjort att jag tackar nej till några inbjudningar till jakter där jag vet att det finns andra hundar i såten. Det går bara inte. Jag har även sagt upp mig från en av jaktmarkerna, dels pga. att jag inte vet hur mycket tid jag kommer att få med en bäbis, men även för att det helt enkelt är för nära gårdar och hus med hundar och promenerande folk med hund i koppel. Det är tyvärr rätt trist att inte kunna lita på att hunden gör sitt jobb bara utan att alltid kolla GPS-en och bli orolig att han skulle in nånstans och slakta. För det är det som gäller: mord. Inte att först lukta på vederbörande för att sedan bestämma sig för att slåss, nej, fullt hat framåt och döda. Tyvärr. Och det kan jag ju inte styra när jag inte är i närheten.

Men även att möta andra hundar på våra promenader börjar likna nåt stört. Han ska bra fram och döda, drar och sliter, kommer han inte fram, biter han min tik. Eller kopplet eller det som just kommer i närheten av hans käft. Det enda som fungerar är att hålla honom i ett strikt och 100% fokus ”Fot”-kommando. Så han bara fokusera på mig och inte annat. Då går det. Men det är rätt krävande att få till det alla gånger. Och det gör ju att knappt någon annan i familjen vill gå med honom. Vi är lite oroliga om hur det ska gå när vi är inne på förlossningen och kvar på BB några dagar sen och svärföräldrarna ska ta över hundarna. Vi hoppas på det bästa och har redan börjat ge de rika instruktioner och vi tränar med de att promenera hundarna.
Men, tillbaka till skogen, där jag kan släppa alla dessa tankar om framtiden och bara njuta av drevskall och glada hundar. Efteråt blev det obligatoriskt middag hos Ivan, fiskbiffar från fiskarna i Tanumshede, spenat och potatis. Så himla gott. Och en sista gång så här ”ledigt” utan barn. Än med barn i magen som rör sig och sparka och snart ska få komma ut.
Hoppas ni alla haft en underbar jaktsäsong och hundarna klarade sig från större blessyrer. Nu börjar väntans tid för mig med magen och för hundarna till hösten.