2022-02-14: I väntans tider

Så går vi ändå på så länge fötterna bär. Men, det blir mer och mer stönande och tyngre för varje dag som det närmar sig BF. Jag får gå långsamt för att inte snubbla, har med mig käppen för att ta stöd när det är ojämt och håller mig för det mesta nu ändå till mer eller mindre bra skogsvägar.
Idag tog vi en tur i marken, kollade om vi såg spår efter älg eller gris. Vovvarna fick gå i koppel, så irriterande tyckte de, men så är det. Ändå nöjda ramlade vi ner i soffan på kvällen och pustade ut. Benen upp på pallen och lillan i magen kör sina kullerbuller med bene och armar mot magen så det bular och bucklar gott. Har svårt att andas numera, det är tungt då hon är så stor och tar all plats. Magen blir klämt så jag får inte i mig en pizza längre, trots att jag så gärna hade velat det. Det går bara inte, det är fullt redan. Snart dags då. Får hoppas.