2022-09-16: Ein letztes HoRüdHo

En sista HoRüdHo, en sista kram, ett sista spår, en sista promenad och ditt sista andetag. Min fina Max. Hjärtat går på sparlåga nu men det fanns inget annat att göra. Egentligen redan som valp var du något speciell: oavhängig, självständig och mycket vass. Redan på valpkursen flög du på tikar och andra unghundar och bet de halvt sönder. På jakter vi var tillsammans med andra hundar valde du mer än en gång att bege dig till den andra hunden som drev för att slåss med den. En kvinna som gick med sin hund genom jaktområdet fick en inte så trevlig påhälsning av dig. Att passera andra hundar i stan framkallade ett slags vansinne hos dig och du bet i allt du kunde komma åt, koppel, barnvagn, fötter, armar och ben, i ren frustration för att inte kunna komma åt den andra hunden. Visst, jag kunde ha dig i ett 200% fot med fokus fokus fokus, då gick det, men tyvärr, med barnvagn, en hund till och bara 2 händer så kunde jag inte ha den kontrollen i alla situationer. Men, jag hade inte tänkt att ge upp. Ända tills du från ingenstans, absolut ingenstans bet grannen. Det fanns ingen gräns för dig för vad som du skulle låta bli att bita. Du nafsade inte bara utan du bet, skakade och låste käften. Min fina Max. Vi kunde inte ha det så. Inte nu längre med vårt lilla barn. Du älskade henne, det vet jag. Du skulle ha gått genom eld för oss, det vet jag, så länge det inte kom en annan hund. Men om du i ett vansinnesutbrott skulle ha bitit våran lilla dotter, det kunde vi inte riskera. Eller tja, som det gick med grannen som bara stod och pratade med oss på 3m avstånd, du satt bredvid mig. Du gick fram, flög honom i armen och hängde kvar där. Inte bra alls, inte bra min vän. Vi bara stod där sen och tittade på varandra och frågade ”Vad i all sin dar var detta nu? Varifrån kom detta?!”. Ingen annan hund i sikte, vi hade inte träffat på en annan hund under promenaden, vi bara stod där och pratade med våra grannar som ignorerade dig. Vi fattade ingenting.
Tyvärr fick nu våra vägar gå åt olika håll, min Max. Du jagar vidare i de oändliga jaktmarkerna nu, jag var med dig när du tog ditt sista andetag, jag känner mig misslyckad och hemsk, men det var den enda vägen vi kunde gå. Omplaceringen var till sist inget alternativ längre heller.
Du var en jaktmaskin utöver det vanliga, tyvärr dock inte möjligt att jaga med längre heller. Att släppa dig med gott samvete gick inte längre. Jag gick som panikslagen kollandes på GPS-en för att se om du kanske springer mot en gård och slaktar en hund eller katt för den delen, eller att du slåss med grannlagets hund. Det skulle man lätt kunna kalla för absolut oansvarig. Och ha dig bara gåendes som sällskapshund? Det hade aldrig gått.
Min fina Max, tro mig, jag försökte, jag gick till olika tränare och ”beteendevetare” men ingen hade något svar. Av de bra tränare fick jag bra tipps som hjälpte mig och dig genom vardagen. Men det var då bara jag och du, ingen annan ville ha att göra med dig mer eller gå en promenad åt mig nån gång när jag satt hemma med ett ledset barn. Ingen vågade gå och eventuellt möta en annan hund för att ha dig hängandes i benet. Max, Max. Det skulle inte vara vi. Jag ropar en sista Hallali och HoRüdHo, sov gott min vän. Vi ses igen.