2015-01-31: Säsongens sista jakt - en lyckad jakt

Årets sista jakt. Jaktårets alltså. Det är lustigt det där med ett år och ett jakt-år. Men nu är det alltså jaktårets sista drevjakt med löshund för min del. Vi är bjudna hos en god arbetskollega och hans vän på deras helt underbara marker. Sambon fick hänga med idag och visst var det svårt för honom att slänga bort det varma täcket och kliva upp i mörkret en lördag morgon. Men han behövs. Inte som passkytt (det hade han fått vara, självklart, men han måste ju först ta jägarexamen) nej, som varningstriangel liksom. Han behövs som reflexväst med tryckt ”Jakt pågår” eller ”Jakthund på vägen!” som springer ut och viftar med armar och ben i fall min lilla terrier ska tar sig över vägen. Och drevdjuret med för den delen. Inte heller ska den stackarn bli påkört när den snällt låter sig drivas av min hund.
Vi samlas som så många gånger tidigare i den varma, goda jaktstugan. Dricker lite glögg och smaskar på pepparkakor som dukats fram. Vi kommer snabbt överens om radiokanalen, lägger in Soras DC-50 i Ingmars hundenhet som Fredrik får med sig så han ser om och hur hans insatser behövs för att stötta hunden. Förväntansfullt drar vi sedan igång. Förväntansfullt på många sätt: Det har gått förbi någon enstaka gris här under veckan, det finns gott om rådjur, spår efter älg vittnar även att denna finns och på vissa ställen ligger en lätt pulversnö kvar som kan berätta om andra nattliga aktiviteter. Skyttarna sitter snart på plats och jag kan stryka kopplet på henne. Hon har varit på denna mark några gånger nu så hon vet vilken väg jag färdas på och vart det brukar stå djur. Mycket riktigt tar hon sig upp för berget så jag slipper klättra i ravin och skrevor. Där uppe hittar hon älgko och kalv som en av skyttarna får se. De är fredade och dra med henne längs markgränsen uppåt mot mossen. Hon släpper och är åter hos mig efter 10min. Visst retar jag mig många gånger att hon har blivit allt kortare i drevtider, men på en sådan här liten, vilt rik mark är det att föredra och hon jobbar perfekt för en sådan jakt som idag. Det tycker även mina jaktvärden. Hunden springer efter så länge det är i marken, när det väl gått ur marken tycker även hon att det räcker och kommer snabbt tillbaka så vi kan fortsätta och förhoppningsvis hitta nästa djur. Man behöver liksom inte vänta för en hund som är försvunnen med sitt drevdjur i någon timme. Vi fortsätter och det dröjer inte länge innan hon hittar nästa vilt, börjar driver och det smäller. Wow. Skulle jag eller hunden om man så vill, ha en sådan tur att det sköts ett drevdjur för henne på årets sista jakt? Ja, det skulle vi ha! Hon driver fram till djuret som passkytten ute vid åkerskanten fick fälla. Hon är dock ointresserad i ett liggande djur, vänder och kommer tillbaka till mig så vi kan fullborda såten runt. Hon hittar ett djur till, säkerligen rådjur det med, men det går ut över mossen och norrut så ur marken. Nöjd och glad kan jag sedan koppla en lycklig terrier som förvaltade sin sista chans väl.
Vi hinner släppa taxen. En liten sockersöt dam. Dvärgtax skulle jag nog säga, men på pappret är hon en strävhårig normaltax. Mycket liten så det går mycket sakta för henne och drevdjuret som hon hittar buktar fint med henne. Till husses stora glädje kommer drevet rakt på honom och han får fälla själv för sin hund. Det är gräddetoppen på dagen jakt och vi avslutar nöjda, bär hem dagens byte och grillar sedvanligt korv.
Tusen tack ni för att Sora och jag fick komma till en underbar sista jakt! Nu återstår att ta tag i lite hundträning, speciellt spår ska jag försöka komma igång med henne igen. Tack och hej och Waidmannsheil.